Den nya Kallio Kunsthalle är ett välkommet tillägg till Helsingfors konstscen. Det 24 m2 stora utställningsrummet slog upp dörrarna i den gamla arbetarstadsdelen Kallio hösten 2011. Utställningarna är tematiskt curaterade, vilket fortfarande är någonting ovanligt för en konstnärsdriven institution i Helsingfors. Ett annat otypiskt och mycket välkommet beslut är att man inte kräver hyra av den som organiserar utställningen. Istället ombes konstnärerna donera ett verk till galleriet. Att Kallio Kunsthalle har en samling är också någonting som skiljer den från liknande institutioner.
Kallio Kunsthalle är ett ideellt galleri som drivs av konstnärer, akademiker och Samfundet för hälsosam livsstil. Det sistnämnda är en organisation som strävar efter att förebygga problem med missbruk, och som förespråkar avhållsamhet och förbättrad folkhälsa, såväl som social jämlikhet och säkerhet. Galleriet är beläget vägg i vägg med deras kontor, och under vanlig arbetstid får man plocka upp nyckeln till konsthallen i deras café.
Den senaste utställningen på galleriet heter Public Hair. Den fokuserar på hår, vilket inledningsvis kan låta något förenklat, men visar sig väcka viktiga frågor om genus och sexualitet. I en serie fotoprintar visar Sasha Huber offentligt hur hon klipper sitt långa, tjocka, lockiga hår. Fotografierna dokumenterar klippningen, som drastiskt transformerar hennes utseende. Tidigare såg hon traditionellt feminin ut, nu är hennes utseende mer maskulint, med kort hår och business-kostym. Hennes ögon tåras när hennes långa hår klipps kort för första gången i hennes liv. Verket, Mr. Sasha Huber (2012) visar hur Huber lämnar sin bekvämlighetszon. Håret börjar signifiera genus – men det är inte det enda verket handlar om.
Vid sidan om fotografierna hänger ett av Hubers välkända verk i trä med häftklamrar – en bild av en björn med titeln Black Skin. Alla porträtt gjorda med häftklamrar har färdigställts genom den våldsamma akten att «skjuta tillbaka»: en process som inbegriper en halvautomatisk häftpistol och tusentals häftklamrar. Folk har ofta trott att dessa verk är gjorda av en man, eftersom Hubers förnamn också kan vara ett pojknamn. Verket föreställer en isbjörnsunge vars hud är svart under pälsen. Den svarta huden är en dold men väsentlig energibevarande egenskap hos denna specifika utrotningshotade djurart, som befinner sig i en i övrigt vit, smältande värld.
Marko Suomis bidrag till utställningen är serie inramade penisar gjorda i spets. Suomi är en skicklig brodör, vilket framstår som särskilt paradoxalt med tanke på att han är en man. Tekniken praktiseras huvudsakligen av kvinnor och associeras vanligen inte bara med mönsterskapande, utan också med renhet och oskuld. Detta skapar en absurd kontrast till inspirationskällan för dessa verk: annonser på internet där män publicerar bilder av sina penisar för att attrahera potentiella partners, hetero såväl som gay. Suomis och Hubers verk i utställningen skapar båda en dialog mellan teknik och begrepp, vilket ger ett semantiskt djup åt verken i såväl konceptuell som estetisk bemärkelse.
Heidi Lunabbas videoverk bygger på att hon erbjuder gratis skägg och mustascher till alla – kvinnor, män, pojkar och flickor. Lunabba arbetar huvudsakligen med sociala konstprojekt som ofta inbegriper betraktarnas deltagande. Detta verk, som heter Studio Vilgefortis, genomfördes första gången i Bologna i Italien 2008. Titeln hänvisar till Wilgefortis, en ängel från 1300-talet som befann sig i ett oönskat giftermål och bad till Gud att hon skulle bli motbjudande för sin make. Som svar på hennes böner lät Herren ett skägg växa fram i hennes ansikte, vilket snart ledde till äktenskapets slut. Wilgefortis dyrkades av människor som sökte undsättning från olika prövningar, i synnerhet av kvinnor som önskade frigöras från makar som utnyttjade dem. Under öppningen på Kallio Kunsthalle försåg Heidi besökarna med gratis mustascher.
Raakel Liekkis verk behandlar ofta teman som relaterar till pornografi och frågor om skönhet och attraktion till olika genus. Som pensionerad stjärna i vuxenunderhållningsbranschen har Liekki sett mycket hår. Här visar hon en serie teckningar av håriga kvinnor, placerade inuti «Kallios museum för samtidskonst», dvs ett glastäckt bord på 160×120 cm som står i gallerirummet. En fascinerande dialog uppstår mellan Liekkis och Lunabbas verk. Utställningen kulminerar på toaletten, där en video visar hur Petri Saarikko odlar och rakar bort sitt skägg. Faktum är att hela utställningen inspirerats av Saarikkos pågående projekt Shaving the World, en sorts reseskildring som bygger på att Saarikko odlar sitt skägg, rakar av det och lämnar det efter sig. Projektet inleddes i Rio de Janeiro 2009 och Saarikko har sedan dess lämnat skägg på över tio olika platser runtom i världen. Videon dokumenterar hur Saarikko rakas hos frisörer i de olika städerna. Hans senaste skägg lämnades i Tromsø i Norge, norr om polcirkeln.
Utställningen har både seriösa och lekfulla aspekter, men mitt övergripande intryck är att den bara nuddar vid ytan till stora djup. Trots det väcker utställningen på ett lyckat – och ofta oväntat – sätt ett antal allvarliga frågor som förtjänar reflektion.