I en text som publicerades av e-flux häromveckan, skriver Adam Greenfield om det nya system för «social kreditvärdering» som nu håller på att etableras på gigantisk skala i Kina. Den omfattande digitaliseringen av det kinesiska samhället, konstaterar han, möjliggör en genomgripande kartläggning av alla sociala handlingar, från de mest alldagliga till de mest intima. Detta gör det i sin tur möjligt att dynamiskt betygsätta varje enskild kinesisk medborgares beteende, och att koppla betygssystemet till en sorts väldig, samtidigt privat och statlig kontrollapparat, som fungerar som ett totalintäckande kreditvärderingsföretag sammankopplat med ett auktoritärt polisväsen. Medborgares sociala kreditvärde, bestämt av hur de agerar såväl online som offline, avgör vilka tjänster de kan få tillgång till, vilka arbeten de kan söka, vilka skolor deras barn kan få gå på, vilka tågbiljetter de kan boka, vilka bostäder de kan få hyra – osv.
Greenfields argument i texten är enkelt: detta är inte någon specifikt kinesisk företeelse, någon totalitär mardrömsmaskin som vi demokratiska västerlänningar på avstånd kan beskåda med vagt sinofobisk förskräckelse. Tvärtom: alla delar av systemet är utvecklade av västerländska tech-företag och finansinstitutioner. Många av dem är i bruk idag, i bara delvis annorlunda eller lindrigare varianter. Kreditvärderingsföretag kan reducera människor till andra gradens medborgare även i Sverige, genom att göra det omöjligt att ta lån, teckna mobilkontrakt, rentav ha ett bankkonto. Dynamisk betygsättning av såväl kunder som tjänsteleverantörer är en affärsmodell som driver de högst värderade globala plattformsföretagen, från Uber till Airbnb och alla tänkbara gigekonomi-startups.
Men Xi Jinping-regimens «sociala kredit» låter trots det, som Greenfield påpekar, som någonting ur ett avsnitt av Netflix-serien Black Mirror: som dystopisk science fiction. Om den bygger på tekniker och tendenser som redan finns närvarande i västvärldens senkapitalism, så för den dem ovedersägligen till en extrem slutpunkt. Och ändå – om jag skulle sammanfatta de olika reaktioner jag har träffat på när jag har hört saker som dessa diskuteras, så skulle den allmänna vara: jaha? Det här visste vi ju redan, det är väl inget nytt. Var inte detta just vad Deleuze beskrev, i sin artikel om kontrollsamhällena från 1990? Panopticon och internaliseringen av maktens blick, teoretiserade inte Foucault det för över fyrtio år sedan? Vad säger den amerikanska socialpsykologen Shoshana Zuboffs nya bok om «övervakningskapitalismen» som inte redan stod i Övervakning och straff, från 1975?
Sådana invändningar är förstås riktiga. Frågan är varför de är det. Om de affärsmodeller och de regerandetekniker som introducerats och konsoliderats globalt under det senaste decenniet – sedan vad Rasmus Fleischer har kallat «internets motrevolution» inleddes, kanske – fanns tydligt beskrivna av senkapitalismens kritiska teoretiker redan för fyra decennier sedan, varför gjordes i så fall ingenting åt dem? Om kontrollsamhället, eller disciplinsamhället, eller skådespelssamhället har varit växande hot sedan ett halvt sekel eller mer, varför väcktes inte opinion, varför organiserades inte motstånd, varför utbröt inte panik? Varför lät vi Facebook och Google köpa upp och lägga ned offentligheten, om vi visste vad de höll på med?
Man kan tänka sig olika anledningar. Till exempel: därför att dessa senkapitalistiska dystopier inte lästes som varningar för en möjlig framtid, utan som beskrivningar av en redan existerande verklighet. Vi har redan internaliserat panopticon, vi är redan kodade dividueller i kontrollsamhällets modulära maktdispositiv, offentligheten har varit ett simulacrum ända sedan konsumtionssamhället förverkligades. Dessa är saker vi kan vara medvetna om, men inte saker vi kan göra någonting åt. Vi kan vara kritiska i tanke, men inte i handling. Och inte bara det: den dystopiska teorin försonar oss med vår brist på handling, genom att göra den förenlig med en kritisk självbild. Om vi teoretiskt accepterar vår principiella vanmakt inför apokalypsens verklighet, så kan vi överge alla anspråk på att kunna påverka den praktiskt, och istället hänge oss åt en sorts upplyst, uppgiven hedonism. Detta är ungefär vad Denis de Rougemont, i en historisk situation som har vissa analogier med vår, beskrev som «vanmaktens förevändning», i sin bok från 1935, Att tänka med händerna.
Så: det är inte bara «enklare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut», som Mark Fisher brukade säga, med ett citat från Fredric Jameson. Det är trevligare också. Hotell Avgrund är ganska bekvämt, trots allt. Hur kan vi annars förklara den samtida teorins dystopi-industri? (Till och med Boris Johnson hakar på trenden, som jag noterade i min förra kolumn för ett par veckor sedan.) Och om vi godtar att denna industri alltså sysslar med att leverera bekvämlighet, så handlar resten om grundläggande marknadsmekanismer. Det är en liten marknad och konkurrensen är hård. Om man ska bryta in på den måste man ha en åtråvärd vara och ett tydligt varumärke. Dystopin blir ju dessutom mer bekväm ju mer drastiskt och övertygande den beskriver vår vanmakt. I denna buzzword-ekonomi är spektakulär cynicism en affärsmodell, begreppets nyhet dess värde. En rubbning sker, där gränsen mellan kritisk beskrivning och spekulativt föregripande, mellan science och science fiction – vilka båda givetvis kan vara giltiga för sig – blir otydlig.
Bakom detta finns en större fråga, som handlar om vilka ändamål denna teoretiska diskurs egentligen tjänar. Baudrillard, Deleuze och Foucault, för att bara nämna tre av dess «postmoderna» förfäder, var samtliga utan tvekan progressiva tänkare, med tydlig vänsterhållning, även om deras specifika politiska affiniteter skilde sig åt. Men när det breda projektet att introducera och kanonisera dessa tänkare i Sverige inleddes under det sena 70-talet och 80-talet – och ett liknande argument skulle förmodligen kunna vara giltigt även i andra sammanhang, i Skandinavien men även bortom – så gjordes det ofta explicit för att skänka intellektuell prestige åt förkastandet av vad som beskrevs som en dogmatisk vänsterhållning inom det föregående årtiondets kultur. Baudrillards glansiga hypermedia-retorik och Deleuzes och Foucaults antimarxism mobiliserades för att ge teoretiskt stöd för vändningen mot en progressiv traditions inflytande, på så sätt att deras uppmaningar till kritisk vaksamhet och politisk handling istället tjänade till att legitimera en mondän cynicism. Att återvinna ett teoretiskt begrepp om politisk handling – att lära sig att tänka med händerna, som Rougemont sade – förutsätter därför en kritisk uppgörelse med teorins egen tradition, med dess funktion som dystopi-industri. Behovet av dystopisk science-fiction-teori har sällan varit så litet.
