Imorgon har Tova Mozards film ILOVERUSS (2025) premiär på svenska biografer. Filmen, som tidigare visats i flerkanalig utställningsversion, kan beskrivas som ett vittnesmål eller en minnesbild av det umgänge som Hollywood-statisten Russ Kingston och den dåvarande konststudenten Tova Mozard inledde och sedan fortsatte med under 20 år, den ena framför kameran, den andra bakom.
«Jag tror att vi verkligen utnyttjade varandras behov», säger Mozard när vi möts för att prata om hennes nya film, «hans behov av att bli sedd och mitt behov av att bara få lov att vara nära en annan människa utan att det behöver leda till något… alltså, kameran var ju som en tredje partner. Med den kunde jag få titta på en annan människa som vill vara äkta. Den resan ville jag följa med på. Hur är det att spela människa, spela sig själv?»
Efter en master vid Malmö konsthögskola 2003 har Mozard gjort en mängd utställningar i och utanför Sverige. Hon jobbar med foto som ofta ser ut att komma från film, och film som inte sällan använder sig av fast kamera. Hon har ett återkommande intresse för americana i filmer med udda figurer, marginaliserade underhållare, spåkvinnor och poliser från Hollywood.
«Det är lättare att få syn på det mänskliga i USA, för folk är så jävla utlämnade. Allt är så snaskigt och blaskigt, Walt Disney möter Bergman, det är den mänskliga existensen», förklarar hon.
I ILOVERUSS ser vi hur Russ och du genom planlösa tagningar och ändlösa omtagningar upprättar en «fantasivärld i skuggan av det glamourösa Los Angeles» som det står i en presstext. Hur kom det sig att ni började filma varandra? Var det bara för att ha kul, eller vad var tanken?
När jag lärde känna Russ så var min instinkt att här har jag liksom min egen människa som vill testa att vara naturlig, och att jag kunde experimentera med det. Och jag tror han kände likadant. Jag tror att jag tänkte att jag kan få följa med honom på den här resan och komma fram till hur det är att spela en människa, spela sig själv på något sätt. Och Russ hade all tiden i världen. Det var bara att be honom att göra samma sak igen, och igen.
Ni hade ingen handling eller manus eller nåt?
Vi repeterade mest, gjorde olika filmscener. Han styckade kyckling om och om igen och jag filmade, det var ju flera timmar film med bara det. Han berättade om sin familj. Det var nästan som någon sån här studie, psykostudie. Jag var på UCLA som utbytesstudent och det var en massa coola kompisar som var ute och knarkade och sånt, men jag ville bara hänga med Russ. Jag missade föreläsningarna med Mary Kelly för det var intressantare för mig att vara med honom. Sen kunde han använda sig av Hollywood- och statistyrket och jag kunde säga att jag var konststudent, för att komma in på märkliga ställen under förevändning att vi sökte inspelningsplatser.
På ett föredrag förra veckan sa du att det finns tre konstanter i din konst. Miljöerna och kropparna är ofta framställda som om de tar plats på och utgör en scen. Verken utspelar sig alltid någonstans mellan dokumentär och fiktion. Och i grunden handlar dina arbeten din pappas självmord när du var 13, och om dina skuldkänslor kring det. Du sa också att din känsla av att folk tar plats på en scen kommer från att du från början utbildade dig till dansare. Kanske kan jag se något av Pina Bausch i vissa av dina foton, men hur syns det i filmen?
En episod är filmad i en park på ett ställe som verkligen är som en scen. Apropå Pina Bausch, som jag verkligen älskade, så kände jag när vi höll på med filmen att det är en ganska stor grej att inta en scen. Som dansare behöver man inte mer, en kropp och ett tomt rum och myller i huvudet. Fritt. Jag tänker nog på mig själv lite som koreograf, mina figurer är som talande dansare kanske. När dans verkligen sitter, som med Pina Bausch, då är det ju som att se filmrutor eller stillbilder tycker jag. Mina filmer tror jag lika gärna hade kunnat vara foton eller små dansstycken – egentligen ser jag inte någon skillnad mellan dem i det jag gör.
Dans är ju mycket närmare filosofi på något sätt, frågan om sken och realitet. Gör man en rörelse och säger att det är dans, då är den ju där. Men lika lätt kan någon säga det inte var någon dans och då var det ingenting.
Medan konstverk sällan ifrågsätts? «Är det där konst?» är inte längre en fråga, man accepterar vad som helst som en institution visar som konst? Det skenbara är inte längre ett hot alls?
Samtidigt är dans verkligen att slita sönder sin kropp, slänga sig mot golvet om och om igen, det där repetitiva som exempelvis dansgruppen Rosas från Belgien har. Det hänger ihop med min värld och med min känsla i den. Jag gjorde ett performance med två poliser från Los Angeles. De ställer samma frågor till varandra: «How would you walk in to a room? I would walk in like this». Och så visar de. Det blir som en koreografi. De var tvillingar dessutom.
I ILOVERUSS kan en scen inledas med instruktioner och avslutas med att du säger «kan du göra det igen» – och man får för sig att du nästa gång också skulle upprepa instruktionerna.
Det har alltid känns som om jag inte riktigt är med i verkligheten. Mitt enda sätt att vara det är som konstnär, ställa ut, sitta och bli intervjuad av dig – som intyg på att man existerar. När jag filmar och fotar eller sitter och klipper – då är man ju uppslukad av det. Eller när jag är med Roy och är förälder. Men däremellan så tycker jag att det känns som glapp i tiden.
Som en statist i väntan på en verklig roll… Statister får inte riktiga roller, de liksom låtsas vara skådespelare. ILOVERUSS verkar dokumentera det där läget mellan verklighet och fiktion, om att gå in i det eller låtsas gå in i det.
Precis. Om min film Stora scenen (2012) – där jag och min mormor och mamma sitter på en teaterscen, sminkade och kostymerade, och pratar om hur vi har formats av att min pappa tog livet av sig, och av att mammas pappa också hade gjort det – var det någon som sa «när ni berättar att ni har haft samma dröm vet man inte om ni hittar på eller om det är på riktigt».
Min mamma är väldigt teatral och använde livet som en spelplats. Så när jag växte upp undrade jag alltid om hon var min riktiga mamma. Teatraliteten gjorde att jag aldrig kunde lita på vad hon egentligen menade. Jag tror inte hon riktigt vet om att hon är teatral på det sättet. Kanske blev min verklighetsuppfattning skev där, det har nog påverkat det jag gör. När jag var liten kunde jag liksom se scener utspela sig hemma, som stillbilder eller uttryck. Jag blev väldigt intresserad av gestikulerande, poser, kläder, allt som skulle kunna vara uttänkt tror jag, och som tydde på att man skulle kunna iscensätta livet om man ville. Manipulera sig fram.
En vanlig övernaturlig upplevelse är ju att känna sig iakttagen trots att ingen är där. Då teatraliseras allt för en, det känns som man försöker vara som sig själv. Det räcker inte med att finnas till för att vara sig själv, det är liksom en minimal förställning som måste till för att man överhuvudtaget ska framträda som sig själv. Och att förställningen kan göras beror på att någonting overkligt finns som varken tillhör det fiktiva eller det verkliga. Har jag fattat rätt?
Ja, exakt, precis. Det händer mig väldigt ofta, att jag kan befinna mig i verkliga situationer, där det verkligen är så här, att nu blir man osynlig om man inte intar vissa poser, gör vissa gester. Jag har en annan kompis i Hollywood som heter Eddie. Jag har filmat honom jättemycket när han klär ut sig till Jim Morrison eller nån. Trots att han är med på att göra de här personerna kan han plötsligt bli jättearg när vi filmar: Why, why? Ok, but, I mean, why? Vad fan ska jag göra det här för? Jag vet inte, men vi gör det ju. Bägge två.
Jag kan ibland tänka på att spela musik, det är ett så starkt uttryck att man inte kan förneka sin existens. Det är lite läskigt – som om det skulle finnas en risk att man bara helt försvinner… Russ försvinner ju faktiskt i filmen. På slutet, när han ligger på sängen, hjärnan helt i fantasins vanmakt, då är han borta.
Det är det starkaste momentet i filmen när han ligger där, urlakad med huvudet i din famn och säger att han älskar dig och du svarar du älskar honom också. Då tänker man att nu har verkligheten brutit igenom, nu är det på riktigt. Ändå betvivlar man dina ord, du är nog inte helt närvarande i sägandet, han verkar ju vara döende nästan. Och dessutom filmas det… Man blir misstänksam, vilket är rätt obehagligt.
Mm. Det var jätteobekvämt och konstigt att klättra upp där i sängen och sitta. Han var så svag och kunde knappt prata… Jag hade en mikrofon som jag satte vid hans mun. Känslan var overklig. Det var som att jag satt… Det var lite som att jag kunde sitta med min egen pappa. Och att jag var lite upprymd också, samtidigt. För jag kände att han dör kanske, och jag får uppleva det här ögonblicket. Det var jättekonstigt att filma det…. Hela luften förändrades… Och sen så ringde jag till ambulansen och så kom de och hämtade honom. Så jag räddade väl livet på honom i och för sig.
Jag tror inte riktigt att jag tänkte när han sa «I love you». Jag tänkte att det är det man säger, oavsett om man känner den här personen som ligger där eller inte.
Men varför heter då filmen ILOVERUSS?
Jag gillar ju väldigt enkla titlar. Jag tror att jag satt och kollade på materialet, och summa sumarum: att titta på en annan människa, utan att ha någon riktning, i 20 år, det måste ju bara vittna om kärlek.
Och sen tycker jag att han lärde mig något om kärlek. Jag kan uppleva att jag inte riktigt tror mig veta vad kärlek är. Men ibland märker jag att jag blir tagen, då kan jag förstå att det finns en viss typ av känsla. Men jag tror att jag bär på någon typ av skam kring känslor för att jag kände att jag fejkade att jag var ledsen när min pappa dog.
I Stora scenen säger du dig ha tänkt mycket på att du tackade nej till att följa med på den där resan som din pappa dog på, och att han annars kanske skulle ha levt. Där uppstår skuldkänslor, men också ett kontrafaktiska fält av möjligheter som följer av någonting falskt, nämligen antagandet att du hade åkte med. Kan det ha varit ingången till den här overkliga sfären mellan verklighet och fiktion som jag tycker att ditt konstnärsskap fångar? Tror du att du kommer ur det nu när du istället räddade livet på Russ?
Jag kanske bara har gått in i en enda lång teater sedan min mormor sa att min pappa hade dött. Då kändes det så. Senast igår tänkte jag att jag måste åka till hotellet han dog på i Thailand, och nästan sätta mig in i känslan av att ta livet av mig. Och så måste jag förstå att det är inte så… Hitta ett ganska klassiskt avslut. Det behöver inte ha med mig att göra. Det finns en äckelkänsla i det där med avslut, inför att inse ursprungets början. Det kanske är ett avslut på hela konstnärs… Fan vad sjukt, vad händer då? Ska jag bli sektledare? Möbelsnickare? Psykedelisk terapeut?
Jag tänkte inte att det skulle vara slutet för konstnärskapet, men möjligtvis för en period…
Jag tänkte mig nog att genom Russ kunna få svar på någonting som hade att göra med mig och min pappa. Hur det än utvecklas så kommer det att säga någonting om hur det var med min pappa. Och mitt förhållande till… inte så mycket till pappa, men just tror jag mer till verkligheten och overkligheten. För det känns som att jag faktiskt är ganska fast i det här… Alltså du tillåter mig nu att gå in i tanken att jag är fast i en Twilight Zone. Och min mamma är ju också i den där overklighetsvärlden, hennes pappa tog också livet av sig och hon är också konstnär .
Konsten som man tänker ska vara ens frälsare kan lätt bli ett fängelse, inte alls fria uttryck från fria människor. Konsten är bara en front för någonting annat. Min förklaring på att jag är kvar i mellanvärlden är att pappas död faktiskt fortfarande är ett mysterium. Vi vet inte varför han hittades död. Men enligt alla jag har pratat med så ville han dö och hade velat dö redan från början. Och då finns det ju ingen logik i att skaffa barn, om man redan är död. Det är som att jag fortfarande är kvar i den typen av mystik kring vad det innebär att vara levande eller vara död. Och att kunna välja. Konsten är egentligen ett sätt att hålla sig kvar i mysteriet.
Om man nu går tillbaka till gester att existera genom, så gjorde Russ dem så tydliga. Det var så uppenbart i hans gester och tonfall och sätt att stycka kyckling att han levde. Och jag tror inte att det där var en slutpunkt, att jag räddade livet på honom. Hela den här resan med Russ ledde istället fram till ögonblicket vi fick när han liksom var helt deteriorated. Det starka grepp som han kände sig ha om verkligheten, att han kunde manipulera manipulationen, bara smulades sönder. Han gillade film noir-känslan, att kunna gå in i en fiktion och göra det förbjudna som man vill. Och plötsligt, i demensen, var han liksom jagad av olika makter och körde runt på gatorna.
Så jag tror inte att filmen är slutet på mitt konstnärskap. Jag tänker nog att en del av mina karaktärer är arketyper som fångar olika aspekter av samma människa, kanske min pappa. Och jag kan ha svårt att veta om det är en aspekt av min pappa eller min mamma, eller någon annan närstående, som har samma egenskaper. Men kanske har det egentligen inte med dem att göra, utan med något grundläggande existentiellt, barn och föräldrar. Och att det är något teatralt i det som jag inte riktigt vill acceptera.
Det är en film om Russ, men det är också… någonting som är nästan lite vidskepligt, semi-schizofrent på något sätt: att det finns många parallella verkligheter.
Men man ska inte blanda ihop de olika historierna. I den nya filmen jag håller på med, Graceland, är jag mer noga med det. Det handlar om att just inte blanda ihop sorger. Eller kärlekar heller för den delen. Se det som parallella historier, inte samma.
Jag tycker att man i dina verk känner att det är mer allmängiltigt, för alla karaktärer blir på ett positivt sätt så anonyma. De är en människa vilken som helst.
Precis.
Det där lite stela, sökta beteendet markerar liksom att de går in i en roll. Och den är det verkligaste, hur förställd den än är.
Ja, det är verkligen inte naturligt att finnas till, att tro att det ska vara det är ju nästan att signera sin egen död på något sätt. Enda vägen ut är att gå åt motsatta hållet, så många roller som möjligt. Jag håller på med en annan film om en man som är advokat till yrket men vill vara stand-up-komiker. Men han kan inte komma på något bra skämt, någonsin. Han bara fastnar i rekvisitan, frisyren och sin glitterjacka. Han vägrar acceptera att han är fast där, precis som jag är fast i att vara min döda pappas dotter. Men det är hans briljans, att han inte kommer loss. Det blir det humor istället för skämt, det blir absurt, repetitivt.
Det låter som om det finns en hel overklighetens estetik, bestående av anonymitet, stelhet, humor…
Upprepning. Och abstrakt.
Du såg filmen när den visades förra veckan. Hur var det?
Jag älskar att kolla på den, jag sitter och tittar på mig själv som tittare. Jag är fortfarande fascinerad över vad det är jag tittar på, och har inte helt greppat varför jag har gjort den där filmen.
Jag tror att någonstans går jag runt och tänker att jag har begått ett brott. Jag känner mig skyldig, till min pappas död, Russ demens. Jag känner mig skyldig till att jag har gjort en film som folk kan titta på. Och så försöker jag hitta ledtrådar i filmen som säger att jag inte har gjort något. «Han säger ju att jag är snäll… »
Det är kanske lite som att ha ett möte med sig själv som oskyldig varelse. Det kändes som att jag blev skyldig när min pappa dog, och ju mer jag blir bekant med vad jag gör för att ta mig ur den sitsen, desto mer rentvådd blir jag. Jag kan titta på mig själv som en konstnärsperson och mig själv som riktig människa. Det är som om jag tittade på mig själv som riktig människa genom konsten, och får mer och mer förståelse och kanske någon självkärlek genom att se vad jag gör.
Du ser den där oskyldiga människan. Är det så när du tittar på dina andra verk också?
Mm.
Tittar du på samma sätt på dina andra verk också?
Ja, ju mer jag får syn på vad det är jag söker, desto mer förstår jag av mysteriet. Det dör lite varje gång. Det är som att vara på en begravning. Men det är ändå som att jag vill hålla kvar vid att kanske behöva vara förövare för att kunna fortsätta göra konst, och för att befria mig från skuld. Då är det ganska skönt att ha vissa karaktärer som medbrottslingar.
