I Umeå konsthögskolas Masterutställning ligger tyngdpunkten vid arbetsprocessen, vid det handgripliga besväret med mediet och vid materialens historia. Den lite naiva utställningstiteln Digging for Fire syftar på strävan «mot något formlöst och ännu inte gripbart», men också mot hoppet om att stöta på någonting som glöder. Utställningen visas på Bildmuseet och har en försynt men milt beräknande ton. Det samlade intrycket av de tolv konstnärerna ligger nog närmare någonting som har slocknat, som om verken begrundade sina fysiska villkor och inbjöd till självrannsakan: hur hamnade vi här? Konstnärerna tycks ha stannat i steget, villrådiga om vart de var på väg, men också tillfreds med att inte skynda sig.
Utställningen utmärks framförallt av en återvändo till det tvådimensionella bildplanet. Här finns också ett par tidsbaserade verk, en video och en dokumentär ljudinstallation, men påfallande många av konstnärerna förlitar sig på måleriteknik. Samtidigt märks ett motstånd mot det figurativa, och verken håller sig i stor utsträckning till måleriets grundläggande ingredienser (färgen, duken, ramen). Ansatsen ger upphov till ett stramt utställningsrum, där de ofta enfärgade verken klänger utmed väggarna eller golven. Konstnärerna tar ett kliv åt sidan i historien, och bemödar sig inte om idédebatt eller teori, utan sätter tilltron till processen: någon gång ska väl glöden visa sig?
De flesta visar två eller tre verk, inte sällan i form av en serie. Vissa konstnärer återfinns på båda av utställningens två våningar. I slutet av trappan som leder till den övre våningen hänger vad som ser ut som en målning som successivt verkar ändra form när besökaren kliver uppför trappstegen. Jennifer Myerscoughs installation visar sig vara gjord på kartong med rosa och gula papperslappar. Det är en spartansk illusion som varieras i hennes övriga verk i utställningen: en avfotograferad målning med tjocka penseldrag ringlande längs ytan, samt en landskapsmålning vars gröna fond skyms av en blå ruta, som om proportionerna mellan himmel och jord kastats om.
Även Thomas Hansson tar isär det måleriska bildplanet, men på ett mer bokstavligt sätt. I en serie om 21 målningar har han applicerat vit färg på genomskinlig plastfilm, påminnande om ett försök att sudda ut en målning. Mellan plastens grova färg och den vita väggen bakom kilramen framträder svaga kvadratiska former, som en bild på väg att falla ur ramen. Målningarna kan liknas vid brus från en analog tv, menar konstnären själv.
Ambitionen att måla sig ur bildens illusionsmässiga funktioner leder i vissa fall till självupptagna formspekulationer, men lika ofta drar det processinriktade credot upp riktlinjer för eftertanke och självtillit. Här finns en ovilja att redogöra för var verken kommer ifrån eller vart de är på väg. Tydligast är det i Samuel Åhlmans ömhudade serie av oljemålningar, baserade på privata fotografier men fördunklade till den grad att endast färglagda kvadrater kvarstår. Kvadraterna inuti målningarna för tankarna till en projektionsduk eller en skärm, där utrymmet mellan kvadraten och dukens ram framkallar en besynnerlig spänning: var börjar och slutar bilden?
På ett liknande sätt utgår Josef Jägnefelts figurativa målningar från upphittade bilder. Men här är det svårt att urskilja vad som sker i de uppstyltade scenerna med kroppar upptagna av aktiviteter bortom betraktarens räckvidd. Processen förblir en personlig angelägenhet. Att förmedla varifrån bildstoffet hämtats finns det tydligen inte behov av, inte heller av att klarlägga hur överföringen till måleriet har gått till. Utställningen som helhet visar på ett förnyat förtroende för måleriet, men är samtidigt beroende av andra medier. Översättningen mellan konstformer ger upphov till ett förtjusande brus, men också en smärre tinnitus. Vi har hört nog och sett nog tycks konstnärerna resonera, nu uthärdar vi i efterbildernas tillflykt.
Även de installationer som visas i utställningen tenderar att bedåras av materialregeneration. Elin Båve har applicerat vaselin på genomskinliga skivor av akrylplast som lutas mot väggen som en blandning av skulpturalt objekt och minimalistisk målning. I ett annat verk har hon strukit åtskilliga lager av kol på en liggande plywoodskiva. Verkens industriella prägel får en gnutta liv av spåren efter den kropp som har bemålat ytan, samtidigt som vördnaden för materialen har en benägenhet att göra dem passiva. Chiara Bugattis skulpturala objekt är mer försiktiga. Hon ställer ut tre kvadratiska betongförstoringar av naturliga kristaller, en tegelsten med sandprover utmed ytan och alpin marmor som strötts ut längs golvet som en matta. Den finmalda sanden och marmorn utmärks av en spröd flyktighet, vilket ger verken en förförisk lätthet trots betongen och teglet.
När materialet inte är vad det ger intryck av, som i Jakob Westbergs två verk, får det något enögda intresset för material en mer konkret förankring. Westberg visar ett stort digitalt tryck bestående av bilder från internet, där måtten har lånats från ett av Bildmuseets fönster mot Umeälven. Vad som först ser ut som abstrakta former visar sig vara inälvor och kroppsliga utsöndringar. På den nedre våningen ställer Westberg ut praliner i en inglasad monter ovanpå en mörk pelare. Men pralinerna innehåller inte vad som förväntas, utan rymmer produkterna efter en fettsugning som konstnären gjort.
Westbergs installation är det enda verket i Umeås avgångsutställning som ändrar innebörd med informationsfoldern till hands. I övrigt ges tämligen lite utrymme åt konstnärspresentationer eller klargöranden kring verkens drivkrafter. Här finns ingen curatorisk dominans och inte heller några klara gränser. Förvånansvärt många verk korresponderar med varandra, vilket gör att upplevelsen av de olika rummen tenderar att löpa samman. Helst ska vi försvinna i en enda process utan inblandning av en styrande hand, där utställningen mynnar ut i konstens här och nu, och i en uppmaning – se själv.
