Den 23. oktober, samma dag som Shanghaibiennalen öppnade censurerades Gao Ling och Gonnas utställning, New Femininity, på andra sidan stan. Problemet var att de ställde ut en tekanneliknade porslinprotes för kvinnor som vill stå upp och kissa. Konstnärerna svarade med ett vernissage i en tom lokal, med en burk manligt urin från en av konstnärernas granne, placerat vid luftkonditioneringen.
Några dagar senare blev den betydligt mer kände Ai Weiwei (nu aktuell på Tate Modern) satt i husarrest efter att hans shanghaistudio förstördes. Ärligt talat har jag faktiskt inte fattat varför. Att den politiska makten i Sverige reagerar på ett likande vis i sina uttalanden har vi på senare år lärt oss känna igen från både socialdemokratiska kommunalråd i Göteborg och svensk moderat kulturminister.
Rädslan för konsten kanske rent av är den samma i totalitära och demokratiska regimer? Antingen är man nervös för hur konsten kan påverka befolkningen i «fel» riktning, eller så litar man inte på att det ekonomiska resultatet av konsten ska kunna utvärderas och redovisas i nästa kvartalsrapport.
Båda dessa reaktioner brukar vanligen ses i ljuset av hur Platon i Staten upprättar en seglivad relation mellan filosofin och konsten. Så länge inte konsten kan motiveras utifrån Platons egen filosofiska måttstock, så har den ingen plats hans totalitära idealstat. Ambivalensen i denna tankefigur har gjort det lätt för många att dra slutsatsen att det faktiskt aldrig existerar någon ren censur eller något rent upphävande av censur, än mindre att själva censurbegreppet skulle ha någon rationell renhet.
Hos huvudcuratorn för Shanghaibiennalen, Gao Shiming mötte jag ett helt annat förhållningsätt, som inte först och främst behandlade den statliga censuren. Denna biennal sammanfattande inte bara de 10 senaste årens intresse för samtidskonsten som ett slags teater, som allt mer leds av ett manus dikterat av en föreställning om det globala kapitalet. För att undkomma den självcensur som många konstnärer drabbats av när de underordnats kapitalets begär (på exempelvis motiv av Mao och kulturrevolutionen), så försöker Shiming helt henkelt koda om hela biennalformen, till en slags repetitionsplats, under titeln «Rehearsal».
Först tror jag att biennalens huvudbyggnad är Shanghai Museum, men snart inser jag att ambitionen är att skapa en turnerande biennalform i «akter» som alla på olika vis praktiserar vad vi kunde kalla en repetitionens politik. Själva utställningen är bara en av dem, lite som Dokumenta 11, 2002, med sina plattformar.
I den första akten, Ho Chi Minh Trial, kopplar biennalen upp sig på The Long March Project som startades av Lu Jie och Qiu Zhijie, för att undersöka ett revolutionärt tänkande som fortsätter att ha ett inflytande över Kinas visuella kultur. I Ho Chi Minh Trial har en grupp av konstnärer, curatorer och andra intellektuella gett sig ut för att diskutera övergången från ett paradigm när skapandet är i centrum, till ett paradigm för repetition. Jag har inga problem med att man använder biennalformen till detta, men jag saknar inblick i hur diskussionerna faktiskt fördes. En annan akt, sätt samman av WHW i Kroatien, handlar om socialistisk «self-management», och ytterligare en akt är ett föreläsningsprogram med utgångspunkt från relationen Kina-Indien. Alla dess olika försök tycks sammanfalla med en vilja att skapa någon form av ny global offentlighet som inte längre är kodat utifrån en postkolonial tankefigur gravt kodad av Hegels herre-slav-dialektik. På många sätt känns denna Shanghaibiennal som en logisk fortsättning på Guangzhou Triennialen 2008, Farewell to Post-colonialism.
Akt 3 är själva utställningen, och det är inget snack om att själva installeringen av konstverken på Museet har kommer långt ner på prioriteringslistan. I relation till biennalkonceptet som sådant får jag rent av upplevelsen av att man helt enkelt inte tror på konstverkens och den konventionella utställningsformens egna möjligheter. Och många av verken är i sig upprepningar och omtagningar. Här finns Chen Chieh-jens fantastiska film The Route, som behandlar protesterna mot privatiseringen av Liverpools hamn. Liu Weis närmast arkitektoniska abstraktioner ger verkligen intryck av försök utan tydligt mål. Yang Fudong undersöker Jean Renoirs sätt att introducera flera kameror under samma takning, sent 50-tal. I utställningen medverkar också ovanligt många grupper, så som exempelvis Verdensteatret, Raqs Media Collective och Superflex + The Propeller.
Av katalogen att döma, är energin och styrkan i binnalen sprungen ur Gao Shimings konfrontation och dialog med konstnärer, som i vissa fall gett upphov till halsbrytande kliche-diskussion om hur konstens relation och funktion i den globala kapitalismen ska kunna förstås. Denna dialog har ibland gett upphov till konstverk.
Jag tänker på Anton Vidokles och Liam Gillicks film For Guiding Light: A Rehearsal, där de låter New York-gruppen Performa svara på Shimings frågeställningar. Resultatet skapar en skrämmande igenkänningseffekt, som lämnar mig på något vis både hopplös och befriad. Hopplös på grund av klichens förmåga att tömma den seriösa diskussionens form, på mening. Befriad, för att den synliggör det som Xu Zen undersöker i sitt fiktiva företag MadeIn Company – varför våra subjektiviteter idag uppträder så banala över huvud taget. Och kanske är det till och med så att kravet på att vara subjektiv idag är det mest dominerande sättet att utöva censur?
En annan effekt av både MadeIn Company, WHW, For Guiding Light, och hela biennalkompositionen, är nödvändigheten av i en utvidgad ide om det curatoriska ansvaret. För här handlar det inte bara om att sätta samman konstverk, utan om att sätta samman aktörer som ställer sig liknande frågor över hela världen just nu. Samma grupp arrangerar, logiskt nog, den andra akten av biennalen, i New York, vars form kommer att bli en tvålopera. Kanske är det just ur denna banala gemenskap som en ny global rörelse kan uppstå – en befrielserörelse från globaliseringens insida?
Här, i Shanghai, mitt under statens och kapitalets (en schweizisk bank är huvudsponsor) övervakning – ges paradoxalt nog både konstnärer, konstverk och publik möjlighet att öva, utan ett manus författat av varken stat eller kapital. Mellan raderna kan jag inte låta bli att läsa in en önskan om att faktiskt skapa en global politisk subjektivitet i en värld där stater allt mer drivs som företag och där företag alltmer drivs som stater. Idealistiskt? Ja! Romantiskt? Ja! Men sett från min minimala upplevelse av världen från Kina så föreföll det fullständigt självklart och nödvändigt! Gao Shiming är helt klart den curator idag som tydligast av alla pekar på hur konstens autonomi närmast är en förutsättning för politik överhuvudtaget, även om den såklart aldrig är ren.