I helgen var det åter dags för den årliga konstfestivalen September Sessions i Stockholm. Den startades för tre år sedan på initiativ av Emily Fahlén (Mint) och Marti Manen (Index) med det uttalade syftet att både samla och lyfta fram de mindre och mellanstora oberoende konstrum som befinner sig mellanlandet mellan stadens gallerier och de stora institutionerna.
Man skulle ju kunna förvänta sig att festivalen ungefär nu hade hittat sin form, men faktum är att det mesta satt som en smäck redan första året, både om man ser till organisation och nivån på de utställningar, performancer, uppläsningar, diskussioner, filmvisningar och konserter som samsas under fyra dagar. För mig säger det något om den höga nivå dessa konstrum håller i sina verksamheter.
I år var den Berlinbaserade curatorduon anorak (Lukas Ludwig och Johanna Markert) inbjudna att göra det specialcurerade program som bland annat inkluderade nya verk av Annika Eriksson på Antics och Cues och av Jules Reidy på Mint samt ett screeningprogram av Nour Ouayda på Zita Folkets Bio. Titeln och hela arbetet med denna del, Houred time, hämtar kraft och inspiration från en poesisamling av österrikiska Ingeborg Bachmann, enligt många en av efterkrigstidens viktigaste författare.
Jag läste Bachmans novellsamling Det trettionde året (1961/2023) i somras och grämde mig först över att jag valt något så omständligt som semesterläsning. Men blev snart fast i boken på grund av Bachmanns förmåga att mejsla fram så täta lager av tid och tillstånd.
«Ingen ny värld utan nytt språk», skriver huvudkaraktären i bokens titelnovell i en av sina dagboksanteckningar. Det är roligt hur något så viktigt kan låta så förnumstigt, uttalat av en person som håller på att formulera något på tröskeln mellan det som varit och det som – möjligen – kan forma sig. Detta anknyter till något som återkommer i flera av programpunkterna i festivalen: nödvändigheten att förändra verkligheten genom förskjutningar i de uttryck, gester, erfarenhet och språk som upprepas och upprätthåller normer, vanor och maktstrukturer.
I Jules Reidys ljudverk Inside, Crystals and Circuitry (2025) på Mint uppträder detta både på ett konkret och svårfångat sätt. Reidy är verksam på en nutida experimentell musikscen, och hade gjort ett en installation med sångslingor som rör sig genom och mot glaspaneler fritt hängande i en cirkel. Titeln är inspirerad av Peter Wollens science fictionfilm Friendship’s Death från 1987, där Tilda Swinton gör rollen som en utomjordig android som beskriver sig själv som «being inside, crystals and circuitry». Ett tillstånd som här åkallas genom att en av panelerna skapar ett guldglänsande prismatiskt hav på golvet. Wollens film utspelar sig i ett rum i Amman under kriget i Jordanien 1970, vilket för vidare hit som en påminnelse om pågående våldsamheter och förstörelse.
Det konkreta är hur Reidy skapar grunden för något annat genom små dissonanser, förskjutningar av etablerade skalor som tillåts återkomma på ett sökande sätt. När hen på fredagskvällen framförde en dryg halvtimme lång liveperformance med gitarr av en modell som kan skicka ljud i olika riktningar satt vi i publiken knäpptysta på golvet, med en för mig rörande närvaro och uppmärksamhet. Min yngre kollega vittnade dock om att det inte är hennes favorittillstånd att fokusera så länge på en och samma sak, och bröt med idealbilden av lyssnande genom att skicka lite textmeddelanden under tiden.
När och under vilka omständigheter har något en förändrande effekt? Frågan är intressant i förhållande till Evan Ifekoyas installation Prophetic Map 1: Toju Ba Farabale (2025) på Konsthall C. Den är del av årets festival, men också av konsthallens program Sacred Spaces med fokus på andlighet, religion och samhälle idag.
I mitten av utställningen tronar en plattform med en bädd av madrass och kuddar mitt på, omgiven sju orgoniter, som används rituellt för deras starkt frigörande kraft. I rummet vibrerar musik, ljud och talade spår i olika intensiteter.
I sitt tal på öppningskvällen underströk Ifekoya att hen inte nödvändigtvis betraktar sin praktik som healing – även om hen har en stark grund i Yorùbátraditionen – men intresserar sig för hur musik genom sin förmåga till ett förkroppsligande kan skapa förändring. Det är tydligt hur ofta konst idag verkar på ett liknande sätt: verk som fungerar både som möjliga modeller och som strukturer med syftet att skapa förändring, i det här fallet portaler som anspelar på äldre förfäders förändrande teknologier.
Ifekoya diskuterar erfarenheter formade av arv och tillhörighet, som en svart person, som en nigeriansk person, som en queer person. Samma koppling mellan detta att vara en person, ett jag som representerar något, och det som utspelar sig i rummet var också en del av Chipo Chipaziwas intensiva och imponerande performance Slipping into slipping away (2024/2025) på Index på fredagen. Chipaziwa rörde sig efter olika mönster och scheman genom rummet, med blicken växlande riktad mot betraktaren och galleriets väggar och strukturer. En metod för att sätta dynamiken mellan performer och publik i rörelse, och ett sätt att understryka det historiskt våldsamma i att placera sin blick på någon.
Årets version av September Sessions har också ett särskilt fokus på nya konstrum, som Beau Travail, som ställer ut den fenomenalt skickliga performern Elmer Blåvarg, eller Cues, som under festivalen fungerade både som bar och plats för samtal. Det tredje av de nyare konstnärsdrivna gallerierna, Antics på Hudiksvallsgatan, visar glädjande nog en utställning med Berlinbaserade Annika Eriksson, som inte ställt ut på den gamla hemscenen Stockholm på över 20 år.
Jag tänkte just beskriva Eriksson som en gammal räv inom performance och video, men det blir för konstigt i förhållande till hennes videoinstallation, där hon filmat en katt. I galleriet står en fristående vägg. På ena sidan visas en video med en katt filmad på nära håll. Man ser den framifrån på förväntat sätt, med ögon, nos och typiskt kattig uppsyn. På andra sidan väggen visas en video där kameran rör sig över något oskarpt och gråaktigt, en inzoomning på päls som rör sig. Jag har egentligen ingen aning, men uppfattar det direkt som kattens rumpa eller rygg. Eftersom jag ofta är bokstavlig och kattens framsida är på ena sidanväggen och rumpan på andra, och väggen inte är mer än någon decimeter tjock, blir det liksom världens plattaste katt. Jätteroligt tycker jag, genialt i sin enkelhet.
Eriksson gjorde redan på 1990-talet en serie performancer både med människor och djur som skådespelare, som hennes liveverk där två män och ett får delade samma lilla inhägnad, eller hennes videor som rakt av filmade grupper av människor uppställda i olika miljöer: en postorkester, punkare, och så vidare. I grunden för hennes arbeten ligger ett intresse för hur en observation ofta betraktas som något objektivt eller autentiskt, där hon med skickliga medel blottlägger både voyeuristiska impulser, asymmetrier i betraktandesituationen och osynliga sociala regelverk.
Jag tycker, som nog framgått, att årets upplaga av September Sessions är fenomenalt bra. Inspirerande också i sitt engagemang, för samarbetet institutionerna emellan och för konsten. Många flera delar hade kunnat lyftas fram, som Accelerators, Bonniers konsthalls och Index respektive utställningar, Jonas (J) Magnussons & Cecilia Grönbergs performativa textläsning på Iaspis eller Nour Ouyadas filmprogram på biografen Zita.
Men jag vill avsluta med Alex Baczynski-Jenkins fullkomligt briljanta föreställning Malign Junctions (Goodbye Berlin) (2025) på Moderna dansteatern, som jag såg på lördagskvällen. Också här rymmer titeln en referens som sätter scenen: Christopher Isherwoods roman Farväl till Berlin från 1939, om de sista dagarna i Berlins nattliv när nazisterna kom till makten på 1930-talet. Föreställningen är som en blandning av rörelsestudier och starkt och precist förmedlade tillstånd. Extatiskt och lyckligt i sin skildring av det som är möjligt, deprimerande när det queera nattlivet och kabaréns bensparkar glider över i nazismens marschsteg.
Här framträder, som i flera andra delar av festivalen, försöket att hitta ett språk som speglar erfarenheten av uppbrott. Men också strategier för frihet.
