Att ställa sig frågan vad linjen betyder för konsten i dag är att fiska efter vissa svar. Men frågan är förstås bara delvis naiv i en tid då gränser och territorier, vad som skapar respektive begränsar handlingsutrymmen, vad som reglerar olika sorters kroppar i olika sorters rum, står i centrum för allt mer akuta spörsmål. För Märk linjen på Göteborgs konsthall är incitamentet en lokal situation lika mycket som något annat. Åtminstone ett lokalt symtom på ett globalt fenomen, hur det lokala organiserar sig, genom former för segregation: Göteborg placerar sig återkommande i toppen bland Europas mest segregerade städer.
Det innebär inte att det lokala i sig präglar utställningen på annat sätt än att just frågan om olika former för människors marginalisering i rummet utgör ett av flera ledmotiv. Här problematiseras snarare på ett sätt som i bästa fall erbjuder verktyg för att urskilja de linjer som reglerar vår omedelbara omgivning. Och det sker med verk från en veritabel önskelista över konstnärskap som på olika sätt rör sig i, genom och över linjer och gränser som också är föremål för deras olikartade praktiker. Från sentida klassiker som Bruce Naumann och Fred Sandback, via sedan länge samtida som Janine Antoni, Mona Hatoum och Franics Alÿs, och vidare framåt till Leonor Antunes och Allora & Calzadilla. Även om vissa namn förefaller uppenbara i sammanhanget så avslöjar Märk linjen aldrig någon annan hållning än att verken i första hand syftar till att förstärka utställningens tematik. Utställningen röjer ingen särskild förtjusning över att få representera själva konstnärskapen; detta är först och främst verk som väsentligen utvecklar vår blick och förståelse av den gest, det begrepp och den form som på något sätt markerar konstens själva början.
Att dra linjen är en gest, att särskilja, och dra ut. Linjen är alltid förbunden med en performativ handling. Den måste utföras, av någon. Linjen finns inte i sig, den kan inte ur-skiljas som sådan, utan representerar något med tvivelaktig ontologi, men med högst konkreta verkningar och funktioner. Linjen är ytterligare alltid ett slags inskription, ett ingrepp i det ena eller andra underlaget, med det ena eller andra verktyget. Som handling är linjens dragning också den gest där begrepp möter kropp. Linjen markerar bokstavligen ett gränssnitt, ett abstrakt ingrepp (till exempel de både politiska och geografiska gränser som utgår från longituder eller latituder) som kan rista sig djupt in i en konkret social materia.
Under vernissagedagen genomför Gillian Dyson sin perfomance Desire path – Revisiting, där hon under en halvtimme låter sin tunga beskriva en linje längs utställningsrummets vägg (under utställningsperioden visas videoverket Sine, från 1996, som utgår från samma handling). Saliven blandas allteftersom med blod – tungan blir ett organiskt inskriptionsverktyg, på gränsen mellan kroppen och rummet. Organet beskriver mötet med en gräns som det också konstituerar. Dysons verk är det enda som på ett omedelbart sätt omsätter en kroppslig dimension med vätskor, muskler och slemhinnor, som i förhållande till dess närmast geniala titel öppnar en konnotationssfär som känns nödvändig i förhållande till utställningens annars något konceptuella slagsida.
I Mona Hatoums två verk utgör kartan en yta för ingrepp i form av snitt som skapar alternativa representationsmodeller. I Shift har en världskarta i form av en matta överlagrats med gula seismiska ringar och sedan skurits upp i rektanglar som förskjutits längs longitudsnitten. I 3D-cities utgör seismiska cirkelformationer utskurna mönster i stadskartor över Kabul, Bagdad och Beirut, formade i konkav eller konvex relief, likt brisader, eller bombkratrar. De sätt vi har till hands för att visualisera världen, Mercators projektion, stadskartor, måste med nödvändighet utsättas för oegentliga operationer för att egentliga förhållanden ska framträda.
Linjen som inskriptionspraktik är också det konkreta föremålet i Sigalit Landaus videoverk Azkelon. Geografi, politik och sedimenterad historia utgör här det abstrakta underlaget för några barns lek med att rista flyktiga och tillfälliga gränser i sandens konkreta yta. Det är en lek med i förstone ogenomskinliga och familjärt hemliga regler och gester som äger rum på en strand som delas av städerna Gaza och Ashkelon. En plats som förstås vittnar om delandet som särskiljande i lika hög grad som det gemensamma.
Ett annat slags skrift finner man i Runo Lagomarsinos Trans Atlantic. En loggbok där solen har belyst en serie blanka tidningsark under en ensamseglares atlantkorsning och efterlämnat blekta linjer i papperet. Den linje som färden över Atlanten tecknar är förstås lika symboliskt som historiskt laddad, liksom teckningen och arket här framträder som index, men samtidigt utan spår av någon handens sensibilitet.
Att dra en materiell linje betyder i Fred Sandbacks fall att skriva fram ett slags tillbakadragande, som accentuerar den handfasta realiteten hos kropparna och rummet där hans färgade garntrådar installeras. Förutom att hypostasera abstrakta former, så accentueras här den individuella kroppens specifika egenskaper, som bärare av subjektivitet (vilket gör hans verk mer än minimalistiska). Den som väljer att träda under, över, eller mellan Sandbacks trådar, gör det som någon, inte blott som en ideal kropp i ett abstrakt rum. I Göteborgs konsthall blir effekten att sekundära och oftast osynliga egenskaper hos det stora utställningsrummet träder i dagen – en sympatisk effekt som framhäver en annan sida hos Sandbacks verk än den vördnadsbjudande perfektionism som ibland får dominera hur de presenteras (till exempel den sakrala felfriheten hos Dia Beacons i övrigt hisnande installationer). Denna ambivalens mellan en konsthistoriskt laddad förståelse av linjen som ideal förutsättning för en form och en kroppsligt subjektiv erfarenhet, etableras redan i det verk som bokstavligen leder in besökaren till utställningen: Bruce Naumans klassiska videoverk Walk with Contrapposto från 1968. Konsthallsbesökarna måste bokstavligen närma sig Naumans förvridna naturlighet genom en korridor som någorlunda liknar den som konstnären rör sig genom i filmen. Betraktaren sätts i den bemärkelsen i såväl ett konkret som tematiskt och konsthistoriskt rum på ett effektivt sätt.
Den som talar om territorier talar också om rum och geografi. Men Märk linjen omsätter också linjens ofrånkomliga temporala och efemära egenskaper. Linjen är fortsatt giltig som representation och manifestation av makt, men i dag är det inte längre bara fråga om en rumslig och stabil demarkation, utan en temporalt betingad handling och process. Delandet har så att säga blivit ett delande. I utställningen destabiliseras gränser genom att de re-accentueras, förskjuts, radereras, dras och dras om. Så till exempel i Jennifer Allora & Guillermo Calzadillas video Under Discussion, där ett uppochnedvänt förhandlingsbord försett med utombordare lämnar en flyktig inskription i vattenytan i sin färd längs en annan linje: ön Vieques strandlinje. En plats som här re-markeras för att vittna om de strandade förhandlingarna mellan militär och ortsbefolkning: det amerikanska försvaret använde mellan 1941 och 2003 ön för bland annat testsprängningar, och delar av den är därför i behov av sanering.
Strandlinjen återkommer i Janine Antonis Touch, i vilket konstnären kan ses gå på en lina som delvis sammanfaller med horisonten. Gränsen till havet kan ses som den mest naturliga, liksom ett slags öppning mot (existentiella) möjligheter, önskningar och begär. Men verkets triumfatoriskt självbiografiska aspekter kan också ställas mot idén om havet som en gräns, en mur. Och det som här på ett svindlande sätt vittnar om människans möjligheter sker också mot en fond av begränsning.
Svaret på frågan om vad linjen kan betyda inom konsten i dag står att finna i de praktiker som understryker och avslöjar de former för gränsdragningar och territorialiseringar, särskiljande och abstraktion som en lång historia av maktutövning gjort till sina. Linjens dragning, det att dra den, vänds mot de konventioner för marginalisering i förnuftets namn som sedan länge trängt undan det som inte ryms inom ett centralperspektiv, eller som uppstår som en rest efter överlagringen av politiskt och geografiskt territorium. Många av verken i Märk Linjen vänder på maktens legislativa procedurer och principer för vad som är möjligt att se och hur kroppar ges utrymme.
Tydligast framträder detta kanske hos Francis Alÿs Painting/Retoque. Här fyller konstnären i en utsliten linje i asfalten som markerar den zon kring Panamakanalen som kontrollerades av USA fram till 1999. En målerisk gest, givetvis, och symbolisk, ett manifesterande av en gräns som inte längre existerar, men tillika ett vittnesbörd om den historia av förtryck och exploatering som utgjorde kanalprojektets förutsättning.
Märk linjen hade kunnat presentera så många andra verk, frågeställningen besvarats på så många andra sätt. Inte desto mindre framstår varje verk, konstnärskap och kuratoriskt val som fullkomligt motiverade. Tämligen få verk på en tämligen liten yta kan givetvis inte spegla ett tematiskt fält med någon större bredd, men poängen är att utställningen demonstrerar en vilja att göra det möjligt tala om konst och politik på sätt som är effektiva, samtida, lokalt relevanta och globalt informerade. Förutsättningen för det är inte nödvändigtvis att identifiera omedelbara problem eller orättvisor – det man valt att göra på Göteborgs konsthall är att våga vara politisk genom att accentuera estetisk sensibilitet och att erbjuda verktyg för att urskilja och utmana de demarkeringsprocesser som kringskär människors handlingsutrymmen.
