Fysikens estetiska gråzoner

Tommi Grönlund och Petteri Nisunens gemensamma retrospektiv på konsthallen i Helsingfors är konsekvent genomförd, lekfull och förvånansvärt allmängiltig.

Grönlund-Nisunen, Spring Field, 2012. Detalj. Foto: Helsingfors Kunsthall.

Tommi Grönlund (f. 1967) och Petteri Nisunen (f. 1962) var centrala i den nordiska 90-talsgenerationen, och har nu samarbetat som en konstnärsduo i snart ett kvarts sekel. Det i sig är en bragd, och har visat sig vara en fruktbar samarbetsform för en ytterst konsekvent genomförd och mångsidig produktion.

På konsthallen i Helsingfors visas nu en genomlysning av de gångna 20 åren, med en presentation av ett tjugotal verk som i en helhet benämnts Grey Area. Titeln kan sägas handla om en gråzon mellan genrerna arkitektur, installation och ljudkonst, men det handlar även om relationen mellan fysik, teknik och konstruktion. Ytterligare relationella kombinationer kan göras mellan immaterialitet, invisibilitet och universalitet, eller våglängder, vibrationer och viskositet.

Grönlund-Nisunen, Unstable Matter, 2013. Detalj. Foto: Helsingfors Kunsthall.

Utställningen måste ses som en av de viktigaste i Helsingfors i vår, och är genomförd på inbjudan av Finska konstföreningen. Det är en enorm satsning, där storskaliga installationer har kunnat byggas upp som en översikt för granskning. Många verk har tidigare visats bara en gång och aldrig ställts ut i hemlandet. Utställningens betydelse växer med en genomarbetad dokumenterande katalog som följe.

Salarna i konsthallen har en minimalistisk estetik i sin egen funktionalistiska arkitektur som känns logisk och hemtam i de färglösa och metalliska installationerna. Grunden i det konstnärliga greppet ligger i fysikens lagar kring tyngdkraft, rörelse, stillhet, rymd, ljussignaler och ljudvåglängder. Verken spelar i många fall mycket på skala. I mindre format kunde de ha visats på tekniska museer eller vetenskapscenter som exempel på «hur det funkar».

Och visst, rörelsen i exempelvis den stora Orbita från 2005 är fascinerande att följa. Vi får se hur den motoriserade växlingen av banans skena håller den stora kulan igång. Eller Spring Field (2012) som blir ett rumsligt stränginstrument genom rytmiskt återkommande rörelse av små motorer på golvet. Finurligheten återkommer i den stora Antigravity Model (2005) som hålls i rörelse genom precist placerade tyngder i de stora koncentriska formerna. Mest publikvänlig är kanske Unstable Matter (2013), en bordskiva fylld av små metallkulor, där bordet fälls från sida till sida och skiftar riktning just innan kulorna når gränsen för att falla över kanten.

Grönlund-Nisunen, Orbita, 2005. Installation. Foto: Helsingfors Konsthall.

Det som ofta har varit styrkan med Grönlund & Nisunens installationer är att de har byggts platsspecifikt och tagit rummet i beaktande. Då sker ofta en laddning mellan betraktaren och verket, en beröring som omfattar rumslig spänning och genomtänkta arkitektoniska lösningar, såväl formellt, estetiskt som innehållsmåssigt.  

Det konfunderande med den här utställningen är mängden verk som konstnärerna har valt att installera i salarna. Det är som om viljan att visa så mycket som möjligt har tagit över. Och verken förlorar också på de rumsliga kompromisserna. Konstnärerna har själva valt att inte arbeta med en utställningscurator, utan att själva ta ansvar för urval och genomförande. Möjligen hade en utomstående synvinkel varit givande. Jag saknar en curator som kunde ha redigerat och gått i dialog med konstnärerna kring materialet.

Grönlund-Nisunen, Ultrasound Installation, 1996. Detalj. Z33 House for Contemporary Art, Hasselt, 2004.

Men helheten har mycket att ge. En höjdpunkt, och närmast en klassiker i Grönlund & Nisunens produktion, är den stora Ultra Sound-installationen som visades första gången på Manifesta 1 i Rotterdam 1996. Här möts högfrekventa ljudtoner mellan två parabola speglar, och i en viss specifik mötespunkt blir betraktaren angripen av såväl ljus- som ljudvågor, som annars inte går att uppfatta. En annan höjdpunkt är Liquid Diagram (2009) där laboratoriets alla dimensioner kommer fram i ett estetiskt spel mellan vattnets och värmens reaktioner.

Många minns Grönlund & Nisunen som initierande curatorer för den nordiska paviljongen i Venedig 2001. De skapade helheten The North is Protected och bjöd in Leif Elggren, Carl Michael von Hausswolff och Anders Tomren för ett gemensamt audiospatialt gesamtkunstwerk. Idag tolkas titeln obönhörligt genom den hårdnande migrationspolitiken, och den del av verket som nu visas i en ny konstruktion, Wire Installation, med rörliga långt utsträckta vajerhinder, laddar de kinetiska formationerna med associationer till ogenomtränglighetens ångest.  

Utställningen fick ytterligare en logisk och konsekvent dimension när den användes som en scen för en livespelning av Carl Michael von Hausswolff, med performance av Leif Elggren och Kent Tankred. Här fördes publiken in i en kärna av fysisk elektronestetik, med fläktar av generationslånga experiment utan slut.

Grönlund & Nisunens konstnärliga arbete är sällsynt inte minst för att det känns tidlöst, förvånansvärt allmängiltigt och universellt, utan att påtvinga publiken någon relationell eller utopistisk tolkning. Det är ett spel med det sakliga, en lek med det som fysiskt bara är, men som för att uppfattas behöver en form och ett synliggörande.

Grönlund-Nisunen, Liquid Diagram, 2009. Foto: Patrik Rastenberger.

Diskussion