Chefen för Bonniers konsthall i Stockholm, Sara Arrhenius, efterträder konstnären Håkan Rehnberg som ordförande i Bildkonstnärsfonden och vice ordförande i Konstnärsnämnden. Arrhenius påbörjar sitt uppdrag från och med imorgon, 1 april. Andra stundande förändringar är att Konstnärsnämndens direktör Ann Larsson slutar vid årsskiftet, samt att Lars Olof Gustafsson går i pension efter nästan 30 år som sekreterare i Bildkonstnärsfonden. Iaspis verksamhetsledare Johan Pousette avslutar dessutom sin tjänst inom det närmaste året, då han därmed fullgjort det åtagande han påbörjade 2014.
Konstnärsnämnden delar sedan 1976 ut stipendier till utövare inom bild och form, musik, teater, dans samt film. Representanter från respektive fält beslutar om sammanlagt cirka 157 miljoner kronor per år. Av dess går cirka 74 miljoner kronor till bild- och formkonstnärer. Konstnärsnämnden är dock en styrelsemyndighet, vilket innebär att styrelsen har det yttersta ansvaret gällande organisationen, inklusive policybeslut och vissa långtidsstipendier.
Sara Arrhenius är den första ordföranden för Bildkonstnärsfonden som också har varit direktör för Iaspis (2001–2005), Konstnärsnämndens internationella program för bild- och formkonstnärer. Iaspis har på senare år genomgått ett flertal strukturella förändringar med minskat handlingsutrymme som följd, något som har mötts av omfattande kritik från både konstnärer och tidigare Iaspis-direktörer (se bland annat här och här). Arrhenius är emellertid försiktig med att dra några långtgående slutsatser kring Konstnärsnämndens utveckling.
– Jag har ännu inte påbörjat mitt uppdrag, så jag kan inte göra några analyser av hur det ser ut på Konstnärsnämnden idag. Men det jag kan säga är att det är oerhört viktigt att stödformerna för konstnärer finns kvar framöver. I en tid som tenderar att alltmer instrumentalisera konsten, så är det helt centralt att enskilda konstnärer kan få stöd för att arbeta långsiktigt och förutsättningslöst, betonar Arrhenius som också framhåller vikten av att bevaka konstnärers rättigheter och position i samhället, vilket är del av Konstnärsnämndens uppdrag.
– Konstnärers yttrandefrihet och hoten mot konstnärer har blivit centrala frågor som berör hela demokratin. Möjligheten och rätten att yttra sig och verka som konstnär är också ett område där kulturutbyte och internationella nätverk är särskilt betydelsefulla, menar Arrhenius och betonar att dessa frågor är mer akuta idag än under hennes tid på Iaspis för 10 år sedan.
I oktober 2014 togs det kontroversiella beslutet av Konstnärsnämndens styrelse att inte längre dela ut bidrag till vistelser i länder som Utrikesdepartementet av säkerhetsskäl avråder från att resa till. Den nya policyn väckte reaktioner i konstlivet, bland annat eftersom många konstnärer arbetar på ett sätt som kan kräva vistelser i olika konfliktområden.
– Jag känner inte till bakgrunden till varför man tog det beslutet, men i princip är det förstås viktigt att konstnärer har friheten att ta eget ansvar för eventuella risker med sina projekt, säger Arrhenius.
Debatten om Iaspis funktion och ställning började redan 2006 då direktören Maria Lind protesterade mot beslutet att flytta både Konstnärsnämnden och Iaspis från de fristående lokalerna på Fredsgatan och till den nuvarande gemensamma lokalen på Maria Skolgata. 2013 följdes Joel Tunströms Kunstkritikk-artikel «Vad har hänt med Iaspis?» av en större debatt där de tidigare direktörerna Maria Lind och Celia Widenheim menade att Bildkonstnärsfonden och Iaspis helt borde särskiljas från Konstnärsnämnden och etableras som en egen organisation. Detta är något som Sara Arrhenius ställer sig tveksam till idag:
– Det är viktigt att tänka på att arbetet med internationellt kulturutbyte inte kan se likadant ut som när Iaspis startade för 19 år sedan. Idag utbildar sig allt fler svenska konstnärer utomlands, och många har på ett mer självklart sätt egna internationella nätverk. Samtidigt kan vi se att det är svårt för konstnärer som inte har sitt ursprung i Sverige att etablera sig i det svenska konstlivet, betonar hon.
– Iaspis har ju sedan min tid fått ett utökat uppdrag med ansvar för form, och internationella program inom dans och musik har tillkommit. Det ska bli intressant att sätta sig in i de nya erfarenheterna, och se hur dessa kan utvecklas vidare på sätt som är relevanta idag.
Som en följd av regionernas ökade självständighet genom Samverkansmodellen från 2011, har internationalisering inom konst, form och arkitektur blivit en bredare kulturpolitisk fråga. I Västra Götalands kulturplan för 2016–2019 finns exempelvis flera förslag om att få in internationellt utbyte direkt i den lokala kulturplanen, men Arrhenius tror inte att denna utveckling kommer att minska betydelsen av Iaspis framöver.
– Men konstkartan ritas om hela tiden, ofta av konstnärerna själva, och jag tror att frågor om det lokala kulturlivet och lokala initiativs internationella nätverk, kommer vara ytterst väsentliga framöver, säger Arrhenius.
– Vi ser nu framväxten av flera konstnärsdrivna residencies och initiativ runt i landet. Det uppfattar jag som en intressant och värdefull utveckling, och det ska bli spännande att se vilken betydelse de här verksamheterna kan få både lokalt och internationellt under de närmaste åren.
Konstnärers sociala och ekonomiska villkor är en annan kärnfråga för Konstnärsnämnden, som Arrhenius ser som ytterst angelägen.
– Jag är misstänksam mot dagens naiva tro att man löser frågan om konstnärers ekonomiska villkor genom att kalla dem för entreprenörer, och lägga allt ekonomiskt ansvar på dem själva. Jag tror att det är viktigt att höja medvetenheten i hela fältet, inklusive på institutionerna, säger Arrhenius och framhåller att Konstnärsnämnden här har en viktig funktion att fylla.
En fråga som Arrhenius gärna vill ta upp under sin tid som ordförande, är möjligheten att vara verksam som konstnär under ett helt yrkesliv. Men exakt vilka åtgärder hon vill genomdriva återstår att se.
– På Bonniers konsthall förbereder vi just nu en utställning med anledning av 30-årsjubiléet av Maria Bonnier Dahlins Stiftelse, och det är intressant att se att nästan alla de 70 konstnärer som har fått stiftelsens stipendium under dessa år fortfarande är verksamma.
– Alla är dock inte lika synliga i offentligheten, vilket har fått mig att fundera över varför konstvärlden tappar intresset för konstnärskap som tidigare har setts som viktiga, och vilka mekanismer för inkludering och exkludering som styr konsten. Jag menar att det är viktigt att se närmare på vilken roll stödsystemen har för hur konstlivet fungerar långsiktigt, säger Arrhenius.
Not: Tidigare angavs felaktigt att Konstnärsnämnden delar ut sammanlagt 120 miljoner kronor i stipendier per år. Den korrekta summan är 157 miljoner kronor. Artikeln uppdaterades med denna uppgift 4 april klockan 20.30. Tidigare innehöll artikeln även en formulering som kunde läsas som att Iaspis ansvarar för internationellt utbyte inom andra områden än form och konst. Även detta har ändrats. Dans och musik har egna program för internationellt utbyte inom Konstnärsnämnden.
