Det går knappt att plantera ett frö i samtidskonsten utan att hänvisa till Agnes Denes Wheatfield från 1982. Vetefältet hon odlade en sommar på nedre Manhattan har gjorts odödligt i fotografier där havet av gula axar vajar framför Frihetsgudinnan och World Trade Centers två torn.
Denes ställs nu ut jämte Åsa Sonjasdotter i två parallella presentationer på Lunds konsthall. Båda konstnärskapen bottnar i ett djup miljöengagemang och det finns många kopplingar, inte minst i Sonjasdotters odling av spannmål i konsthallens atriumgård, men verkens olika anslag och uttryck upprättar också tydliga skillnader.
Wheatfield visas i form av en film där Denes berättar om verket samt genom de ikoniska fotografierna som installerats i konsthallens främre sal. Trots all exponering har bilderna kvar sin kraft; deras slående kontraster förmedlar vad som gjorde ursprungsverket så sensationellt. Denes har beskrivit hur börsmäklare och andra som lärt känna verket under sommaren sedan stod och grät när det skördades en het augustidag.
Denes föddes i Budapest men flydde under andra världskrigets slutskede till Sverige där familjen bodde några år innan de slutligen bosatte sig i USA. Här började hon intressera sig för flyttfåglars beteende och formulerade en idé till ett verk som aldrig genomfördes, förrän nu. Bird Migration är en film med fågelflockar i södra Sverige där den 93-åriga konstnären läser en text som kopplar projektet till den egna utvecklingen som eko-konstnär («en fågel som som under sitt nionde decennium fortfarfande flyger»).
Denes långsamma, djupa röst fyller den bakre salen och spiller även ut till ett sidorum där Sonjasdotters film Cultivating Abundance (2022) visas. Verket handlar om arkivforskning, växtförädling och kopplingar till rasbiologi, men eftersom den är en timme lång och visas i ett mellanrum med två fåtöljer kommer få besökare att se hela.
Sonjasdotters arbetar både med arkiv och faktisk växtodling. För trettio kronor kan besökaren få med sig en påse sättpotatis som utvecklades i DDR och har blivit en av de populäraste bland potatisodlare i forna Sovjet. Rotfrukten måste planteras om varje säsong för att leva vidare och i en tillhörande pamflett beskrivs den som ett arkiv över sin egen odlingsprocess. Sonjasdotter framstår som en beskyddare av arkiv, en nog så viktig roll, men som utställningskonst bleknar det i skuggan av den äldre konstnären.
Båda två delar en tro på att konst kan förändra världen, och utställningen övertygar om det, men Denes arbeten präglas av en läskande anspråksfullhet och auktoritet. Hon kallar sig själv pionjär och pratar om konstnären som «teknisk och vetenskaplig siare som gör mänskligheten känsligare». Hon lever upp till den devis hon yttrade i en intervju för några år sedan: «Konsten måste vara tillräckligt stark för att kräva sin plats. Den måste vara tillräckligt stark för att stå emot publikens brist på förståelse».
På andra våningen visas hennes roliga Psychograph (1971–72), enkäter skickade till en rad, främst manliga, konstnärer och kritiker i vilka de skulle slutföra meningar om konsten och livet. Sedan fick psykologer analysera svaren. Ingen gör helt vad de ombetts göra. En underlät att svara alls, men skrev en hälsning om att han känner en «djup skräck» för frågeformulär. Varvid psykologen drog slutsatsen att han «verkar överdrivet imponerad av sin egen framgång och betydelse».
Det mest slående är hur Denes inte alls verkar tillhöra det förflutna. Det är som om vi fortfarande står i det där vetefältet, som om det fortfarande finns hopp. Detta är delvis tack vare att utställningen lyfter fram hur Sonjasdotter för facklan vidare, men mer för att Denes respektingivande persona fyller ett tomrum i mig. Jag visste inte att jag längtade efter en sådan konstnär, men det gör jag.
