Lerfigurerna är stympade, deformerade och utan någon tillstymmelse till liv. En hel del i Éva Mags utställning på Galleri Riis i Stockholm känns igen från hennes avgångsutställning på Kungliga konsthögskolan i våras. Genom att omge verken med dokumentationer av dräkter och arkivhyllor med skulpturala rester, skapar hon en säregen sammanhållning som också pekar bort från sig själv, mot en frånvarande kropp eller en kropp under arbete.
En stålkonstruktion välvs omkring lerfiguren i det främre rummet, en ansiktslös gestalt vars lekamen vilar på en vit brits. Inhägnaden med de krökta geometriska stålskenorna ramar in figuren på ett sätt som för tankarna till Francis Bacons måleri. Stålramen frambringar i förhållande till den förvridna kroppen någonting som slits mellan det iscensatta och det materiella, en aritmetikens jordiska teater som hos Mag drar åt lite olika riktningar.
«Min ofärdiga form», så lyder innebörden av hebreiskans golem, och även om figuren i det främre rummet har drag av den mytologiska lervarelsen så domineras utställningen av rekvisita, det ofärdigas passform.
De avfotograferade dräkter som pryder väggarna i båda rummen skänker delvis färg åt lerans bleka slöhet, men det uppstår också en oavgjord spänning mellan fotografierna och skulpturerna. Kroppsdräkterna tillhör möjligen figurernas utsmyckning, eller så kan de ses som en del av rollspelet med utställningens kroppsliga medelpunkt. Scenkostymerna känns som en naturlig utveckling av de ledstänger och draperier som konstnären tidigare har arbetat med, samtidigt som de folkloristiska undertonerna befinner sig i en något skev relation till stålhöljets strikta geometri.
Mindre lerfigurer är placerade på hyllkonstruktioner i galleriets inre rum. Modellerade inälvor varvas med vingklippta varelser, skämda former med arkivets uthållighet. Hyllornas association till ateljén bryter av mot den annars stilsäkra tonen hos konstnären. Ateljédekoren vill gärna framhäva arbetsprocessen. På samma sätt som utställningen dröjer vid spåren efter kroppen så är det ofullbordade redan inneboende i leran som material. Det dramatiska sätt på vilket Mag ringar in, fyller ut och bearbetar kroppen drar nytta av de material, plagg eller förvar som avgränsar den, i takt med att den fullbordade formen drar sig undan. I de performance som åtföljt hennes tidigare utställningar, där hon burit runt och slitit i lerfigurerna, levandegörs den tröga materian för en stund. Hon ofärdiggör verket.
Galleriets text gör gällande att kroppen är «den mest fundamentala mallen i både verklighet och dikt». Om en sådan renlärighet tycks falla inom konstens dunklare regioner, så är mallen ändå en produktiv utgångspunkt för Mag, samtidigt som kroppens politik framstår som en mindre tydlig linje i konstnärskapet. Sociala, politiska eller historiska betydelser tonas ner i förhållande till hantverket och det estetiska uttrycket. Den spontanitet som föds ur en sträng koreografi är tillsammans med leran kanske ett viktigare fundament, varigenom de olika medierna inlemmas i det ständigt ofullbordade.
