Stendhal skrev i Rött och svart (1830) att romanen är som en spegel som förs längs allfartsvägen för att reflektera både himlen och leran. Samma sak skulle kunna sägas om konsten. Konstnärer har ända sedan Gustave Courbet och realismen försökt reflektera världen utan att moralisera. Men det är inte alltid vi tillåter konstnärerna att bete sig på det sättet. Många av oss har en upphöjd syn på konsten. Vi vill att konstnärer skall vara goda, didaktiska, peka med hela handen, dela upp världen i rätt och fel och få oss att glömma människans komplexa natur.
När jag går omkring i Moderna Museets utställning med Gilbert & George, eller George the Cunt och Gilbert the Shit, som de också brukar kalla sig, är jag lyckligt befriad från alla institutionella överjag som försöker tala om för mig vad jag ska tycka och tänka. Utställningen är curaterad av Moderna Museets före detta chef Daniel Birnbaum tillsammans med Hans Ulrich Obrist, och entréns väggar är fyllda av touretts-liknande utsagor som «The winner fucks all», «Fucking for nothing» och «We are all fucked». I salarna hänger monumentala bildtavlor som badar i en apokalyptisk horror vacui–estetik. Framför dem påminner besökarna om små lilleputtar, som inte vet vad de ska göra av dessa nyanlända Gullivers och deras satiriska multikulturella nöjespark.
PARANOIDA BILDKONSTRUKTIONER
Gilbert & Georges Pantagruelska, alluppslukande bildtavlor speglar omvärlden på ett både livsbejakande och fundamentalt misstänksamt sätt. Samhället framstår som ett gigantiskt chiffer vars sexuella perversioner, trossystem, rädslor och drömmar behöver avkodas, omprogrammeras och spottas ut igen. De färgstarka fotogrammen som nästan blivit synonyma med Gilbert & Georges varumärke ser ut som blyinfattade glasmålningar från en synkretistisk tutti frutti-religion där gudar dör och återuppstår om vartannat. Kaoset hålls samtidigt i strypkoppel genom extremt symmetriska bildmontage. Även snopparna som sprutar i kors, eller rövhålen som blickar stumt mot betraktaren, underkastas en paranoid logik som för tankarna till frimurarnas pyramidala bildkonstruktioner.
Men det finns en ordning i kaoset och ordningen är underkastad två herrars klassresa från landet till storstadens nöjesfält, ett fält där transgressionerna så småningom stötte på AIDS-katastrofen, och den gladlynta multikulturalismen på vår tids identitets- och religionskonflikter. Nästan varje bild tycks skildra denna kamp mellan öppna och slutna samhällskroppar.
KONSEKVENT, PROVOCERANDE & PORRIGT
För en som mött dessa tweedklädda herrar i samtidskanoniserande konstböcker är det en fröjd att se hur väl deras rakt igenom konsekventa konstnärskap fortfarande håller. Det är lätt hänt att glömma hur nyskapande deras humoristiska och symboltyngda bildvärld var en gång i tiden. När Harald Szeeman blev ombedd att lägga till tre brittiska konstnärer när When Attitudes Become Form skulle visas på Institute of Contemporary Arts, 1969, så förutsatte Gilbert & George att han skulle bjuda in dem. När han inte gjorde det, bestämde de sig för att komma till vernissaget och ställa sig orörliga mitt i rummet under hela utställningstiden. De stal förstås showen och blev världsberömda dandys nästan över en natt.
Gilbert & George fann sitt bildspråk mitt under postmodernismens omvärdering av alla värden, och höjdpunkten i deras konstnärskap skulle jag situera till 1982. Här finns programmatiska sexbilder som Sperm Eaters (1982) där två män ejakulerar i sina egna munnar, Shit Faith (1982) där fyra bajskolvar bildar ett kors, liksom de punkiga Dirty Words-bilderna som kommenterar No future-tidsandan. Även de kolossala fotogrammen Life Without End (1982) Finding God (1982) och Drunk With God (1983) är från denna tid. Sedan dess har det inte hänt så mycket på innovationsfronten, förutom de nyreligiösa bilderna kring 2005 och Scapegoating Pictures från 2011 där Gilbert & George spelar på betraktarens paranoia. «To be with art is all we ask», lyder ett av deras tidiga manifest.
Det är roligt, galet, spekulativt, cyniskt, neurotiskt, porrigt, nyandligt och kitschigt på en och samma gång. Längre från den nordiska 1990-talskonsten, som Obrist var med och lanserade som The Nordic Miracle, kan man knappast komma. Kanske är det därför vernissagegästerna rynkar på näsan? «En parodi på en konstnär som bett en grafisk formgivare göra konsten i hans ställe», «gladporrskyrkokonst» och «hur provokativt är detta idag?» är några av omdömena. Själv blir jag provocerad av de som inte blir provocerade. Alla tillhör ju inte konstvärldens upplysta kretsar.
BURKAN OCH BOMBERNA
Men här finns ett och annat diskutabelt verk, som till exempel Astro Star från 2013. Där ser man två burkaklädda figurer komma gåendes på en gata, förbi en menytavla med Today’s Special Menues, däribland Pork Meat. På var sin sida av de burkaklädda figurerna ser man konstnärernas ansikten med var sin bomb liggandes som en kylkudde ovanför sina huvuden. Hur ofta har svenska institutioner visat konstverk som sammanför bomber och burkklädda kvinnor? Inte ofta, skulle jag vilja påstå. Problemet är kopplingen mellan islam och terrorism, burkan och bomberna, som accentueras av menytavlan. Vad står på terrormenyn idag? Tycks konstnärerna fråga sig.
Gilbert & Georges konst handlar inte bara om vår tids kaos, utan också om konsten att passera genom kaoset. Går det att göra det utan att förlora sin själ på köpet, frågar jag mig. En sak som de inte förlorat i alla fall är humorn. I ett samtal som jag råkar ha med en av deras curatorer, som ställde ut Astro Star i Berlin, får jag reda på att bomberna i själva verket är heliumtuber, med andra ord ett tecken för humor, och inget annat. Utan insiderinformation går denna detalj förlorad.
VÅR TID BEHÖVER DEN HÄR KONSTEN
Gilbert & George älskar säkert missförstånden de skapar, och i den långa katalogintervjun med Birnbaum och Obrist sprider de provokativa one-liners omkring sig. Men jag vägrar att se deras vitsar som något annat än en pose. De är ju levande skulpturer och då är det inte bara bilderna, utan också utsagorna som måste provocera. På vernissaget viskar någon: «Det är klart att ingen vågar kritisera dem öppet. Deras homosexualitet gör dem oantastliga och fria att säga och göra vad de vill». Jag finner en del av deras neoliberala bildamalgam högst bekymmersamma om man ser på vår tids rasistiska hatvågor, men att läsa ihop konstnärernas sexuella identitet med deras politiska övertygelse är i mina ögon minst lika bekymmersamt.
Men med tanke på den räddhågade tid vi lever i finner jag Moderna Museets brist på kontextualisering och deras vilja att låta konsten tala för sig själv minst sagt befriande. Vår tid behöver konstverk som Was Jesus Heterosexual? (2005) med budskap som «Jesus Says Forgive Yourself» och «God Loves Fucking! Enjoy», och Scapegoating (2011) med budskap som «Curse all cardinals», «Defecate at the altar» och «Mollest a mullah». Det verket visades för övrigt i en kyrka i Berlin för några år sedan. Så länge världen är ett slagfält måste även konsten få vara det. Annars får vi en konst för konstens skull, en konst för de redan upplysta eliternas skull. Daniel Birnbaum har genom sin sista utställning på Moderna Museet gett oss den konst vi förtjänar, och vår tid förtjänar nog inget bättre än Gilbert & Georges högst problematiska, men ack så befriande konst.