Upplevelsebaserad konst är ett sätt att paketera om i grunden barnsliga upplevelser så att de passar för vuxna. Carsten Höller är något av en expert på området, ständigt hungrig på att aktivera besökarens kropp genom konsten. En spegelförsedd slänggunga (Mirror Carousel, 2005); uppochner-glasögon (Umkehrbrille, 1994–2009), och möjligheten att dricka urin från renar som ätit flugsvamp (Soma, 2010) är bara några exempel.
Med en generös blick kan man hävda att Höllers verk har en demokratiserande verkan på museer där han ställer ut eftersom besökare som aldrig skulle ta sig dit blir nyfikna på hans experiment och betalar entré. Vem älskar inte att nå nya besöksgrupper?
I denna anda har Moderna Museet nu valt att köpa in ett av Höllers barnsligaste verk, mest känt för att ha visats i Tate Moderns turbinhall för snart 20 år sedan. Stockholm Slides (2025) består av två spiralformade rutschkanor i borstat stål och har installerats på museets baksida som vetter mot en idyllisk vy över Ladugårdslandsviken och – surprise – Gröna Lund. Från taket är fallhöjden femton meter och prislappen sägs vara runt elva miljoner.
I Moderna Museets samling av offentliga verk ingår allt från Niki de Saint Phalle och Jean Tinguelys fontän till Alexander Calders gigantiska mobiler, men också ett dussin grå, trista förvärv från 1975 och framåt. Bristen på intressanta tillskott av konstnärer från 2000-talet tyder på att Moderna inte tror på konstnärlig gestaltning i det offentliga rummet. Och kanske ännu mer oroande, en bristande konstnärlig vision för museet som publik institution.
När man nu tar nya tag och knyter an till det lekfulla och barnvänliga 1960-talet, så har resultatet en generisk överdrivet lyxig kvalité över sig. Rutschkanorna gnistrar i solen, vibrerar likt neon nattetid. Rent visuellt är det stilrent formgivna rör med en specifik lutning som människor kan passera genom och uppnår därför en viss hastighet. När jag själv kör ett par åk pirrar det tyvärr inte till i mellangärdet som jag hade hoppats. Jag skriker inte. Det går alldeles för långsamt. Blir upplevelsen bättre av att människor i restaurangen ser mig genom fönstret?
Oavsett om man kallar detta för hyperfunktionalism, tillgängliggörande verksamhet eller kort och gott «konst» så kvarstår det enkla faktum att majoriteten av besökarna inte kommer att minnas Stockholm Slides som något annat än en rolig upplevelse. Höllers gamla rutschkanor hade varit en fjäder i hatten på vilket provinsmuseum som helst, men här visar de hur Moderna inte längre hänger med, trots krampaktiga försök och sänkta trösklar. Man börjar också undra över den nya nationella institution för offentlig konst som vi snart ska få. Blir det offentlig konst-som-underhållning för hela slanten på Myndigheten Moderna?
