Bildrebellen

Bruno Knutmans actionspäckade teckningar på Galleri Magnus Karlsson visar att hans rykte som en introvert drömmare är kraftigt överdrivet.

Bruno Knutman, Olyckan, tusch papper, 22,5×31,5 cm, 1964.

På Youtube finns en underbar intervju med Bruno Knutman som gjordes för hans utställning på Skövde konsthall 2008. Han var vid denna tid ingen frekvent utställare, men hade arbetat på i ateljén och presenterade ett helt nytt och rebusartat måleri som skulle utgöra grunden för en storstilad comeback på Lunds konsthall 2010. Resten är, som det heter, historia. Mot slutet av sitt liv upplevde Knutman en renässans. Yngre konstnärer hyllade hans originella bildvärld, som efter hans död för fyra år sedan har visats på bland annat Sao Paulobiennalen.

Tillbaka till klippet på Youtube, där Knutman vänligt, men lite motvilligt, berättar varifrån han får sina idéer: «De får jag hemifrån, bland annat från min katt. Tidigare hade vi en svart katt, men den dog. Då skaffade vi en ny katt som var röd. Och då blev den katten där [pekar på målningen] också röd. Så enkelt är det». Poängen är att Knutman var en konstnär som insisterade på att visa verkligheten som han såg den, och det fina med Galleri Magnus Karlssons utställning med hans teckningar är att den ger oss en ovanlig möjlighet att komma närmare detta speciella seende och hur det utvecklades över tid. I målningarna ligger färgen i skikt, men i de svart/vita teckningarna är det som om själva bilderna kommer fram på ett mer naket sätt, oberoende av vilken teknik de är utförda i. 

Presentationen har gjorts i samarbete med Jockum Nordström, och utgår från ett urval som Knutman efterlämnade vid sin död; vissa teckningar hade, som jag förstår, «arkiverats», medan de som visas här bedömdes av honom själv som särskilt betydelsefulla. Allt som allt visas ett fyrtiotal inramade teckningar i kronologisk ordning på en rad genom galleriet.

Det hela inleds med en urban scen, Olyckan (1964), en av Knutmans mest berömda teckningar, och avslutas med en idyllisk naturskildring med referenser till Romantiken. Den bilden, Vandring mot havet (1990), hör egentligen inte ihop med de andra, utan är utförd i en annorlunda teknik som Knutman utvecklade efter 1990, då han inte längre kunde få tag på sina vanliga ritverktyg. Därav den skarpa avgränsningen i tiden. De teckningar han gjorde efter det hör inte samman med de gamla, tycks han själv ha menat.

Bruno Knutman, Barndomens stad, tusch på papper, 22,5×29 cm, 1964.

Men tillbaka till Olyckan som kastar oss rakt in i en värld av… ovisshet. Teckningen är utförd med skurar av horisontella streck och öglor, samtidigt som själva motivet vrids snett ner åt höger. Den destabiliserande effekten får mig att tänka att Knutman har velat avbilda motivet som det skulle kunna se ut från fönstret på en förbipasserande bil; att han har velat visa hastigheten i själva seendet när man uppfatta att något har hänt, men inte riktigt vet vad. «Olyckan» skulle kunna syfta en kommande olycka som blir följden av att förarens uppmärksamhet riktas mot scenen utanför fönstret.

Nästa bild jag fastnar för, Barndomens stad (1966), har en helt annorlunda karaktär och är uppskissad med tjocka svarta streck. En Nalle Puh-liknande gestalt (ett barn?) med en tröja som har fastnat ovanför den tjocka magen verkar samtala med några oformliga gestalter till vänster (föräldrarna?). Det finns en plötslig hickande rörelse i bilden, strecken hoppar runt och Nalle Puhs hatt hamnar snett. Bakom hen tornar stökiga former upp sig, som i en tecknad film där en figur låtsas ha städat, men i själva verket bara har gömt allt skräp bakom ryggen. Som betraktare är man «med» i bluffen och förskräcks av fräckheten som snart ska avslöjas.

Bruno Knutman, Kortet på familjen, tusch på papper, 28,5×26 cm, 1974.

Därefter kommer Omkring klockan halv fem (1966) som utspelar sig i samma schematiskt tecknade rum med tre vertikala arkitektoniska element till höger och en mörk öppning mot ett bakomliggande rum till vänster. Barnet och föräldrarna har försvunnit, och det enda som finns kvar är skräphögen, nu med sex–sju urskiljbara individer som rullar runt i ett vilt slagsmål, återigen som i en tecknad film där ansikten och lemmar sticker ut ur ett dammoln. En pojke med randig tröja längst fram antyder att de andra figurerna egentligen bara finns i hans fantasi. Eller kanske är det tvärtom en lek som urartat och fått ett eget liv när föräldrarna lämnat rummet?

I nästa teckning har Knutman, fantastiskt nog, bytt stil igen. Nu befinner vi oss på en annan plats, kanske rentav på en annan planet, med en sorgsen rymdgubbe och en gapskrattande filur som tycks på väg att stoppa något i munnen. Detta är actionspäckade teckningar som med skarpa kontraster kastar betraktaren mellan olika stämningar, på ett sätt som gör att man till slut landar i ovisshet någonstans mitt emellan. De är också tidstypiska med influenser från tecknad film, och 1960-talets upprorsstämning och revolutionära yra.

Bruno Knutman, I källarateljén, tusch på papper, 21,5×23,5 cm, 1983.

Det slår mig att även om Knutman ofta beskrivs som en «drömmare» eller en «särling», så var han också (som alla konstnärer) del av sin tid. Efter 1960-talets pop-och serieinfluerade bilder, så började han på 1970-talet arbeta i den tidens fotorealistiska stil. Jag tänker på virtuosa teckningar som Kortet på familjen och Militärluckan (båda från 1974), som skulle kunna vara reportagebilder med fotografiets kontrast mellan ljus och skugga. Många av hans arbeten från denna tid skildrar dessutom grupper av människor, till exempel demonstrationståg. På 1980-talet återkommer han till ensamma figurer och folktomma urbana scener, och mot slutet av decenniet blir teckningar som Skogstorpet (1987) och Landskap med väg (1989) allt mer pastorala och romantiska.

Det tycks mig som att man lika gärna skulle kunna beskriva Knutman som en konstnär som var engagerad i sin tid, och att hans bilder är lika mycket samhällskommentarer som rapporter från hans inre landskap. Vilken läsning man gör beror mest på ens egen optik. Han framstår i alla fall inte som världsfrånvänd, utan verkar ha tagit intryck av samhällsdebatten, även om han sedan omvandlade intrycken efter sitt eget temperament.

Bruno Knutman, Landskap med väg, tusch på papper, 22×22 cm, 1989.

En text som antagligen i hög grad har färgat Knutman-receptionen är Ola Billgrens introduktion till boken Runt hörnet. Bruno Knutmans teckningar (Kalejdoskop, 1986). Billgren – som var en subtil och kunnig konstskribent – menar att Knutman upphäver dikotomin mellan en naiv och en språkkritisk bildsyn, vilket han utan tvivel har en poäng i. Problemet med den tolkningen är att den i sin tur bygger på en implicit uppdelning mellan en inåtvänd och en socialt engagerad konst, som Knutman i lika hög grad upphäver. Han var minst av allt någon formalist, utan en konstnär som lika gärna kunde hämta sina former från massmedia som från det egna familjealbumet eller från sitt inre arkiv av barndomsminnen.

Vad som framförallt utmärker Knutman som konstnär är den lekfulla respektlösheten för etablerade gränser och hierarkier. Om han hade en gåva så var det kanske förmågan att kunna se verkligheten utan att värdera den. Att en katt är röd gör den ju inte bättre än en svart, bara annorlunda. Ett annat sätt att säga samma sak är att hans bilder i allra högsta grad är sociala. Men de är sociala på ett sätt som de flesta av oss är så ovana vid att se att vi bara kan tolka dem som introverta eller utopiska. En värld utan hierarkier, kanske var den tanken så ovanlig även för honom han hela tiden var tvungen att påminna sig om den genom att göra sina bilder?

I det lilla utställningshäftet beskriver konstnären och skribenten Kristoffer Grip teckningarna som bångstyriga, eller på engelska rebellious. Man kan bara hålla med. Knutman, en egen rebellrörelse på konstens barrikader.

Bruno Knutman, I källarateljén, installationsvy från Galleri Magnus Karlsson, 2021.

Diskussion