I mars 1960 iscensatte den schweiziske konstnären Jean Tinguely en av konsthistoriens mest rykande och stånkande konstverk, Homage to New York, på MoMA:s innergård. En självförstörande konstruktion av skrot och gamla maskiner som efter en halvtimmes infernaliskt oljud föll ihop i en pyrande hög. Ungefär vid samma tid hade brittiske Gustav Metzger påbörjat sina manifest om självförstörande konst. 1961 skriver han med riktning till 1900-talets krigs- och förintelsemaskiner: «Auto-destructive art re-enacts the obsession with destruction, the pummeling to which individuals and masses are subjected».
Jag tänker på dem när jag ser snickarmästaren och konstnären Thomas Temptes besynnerliga konstruktion Epitafium (2008) på Kalmar konstmuseum. En majestätisk skulptur – eller maskin – i trä placerad mitt i rummet, både monsterlik och elegant. Verket är ett försök att återskapa en mytomspunnen fanérsåg som lär ha funnits i den bayerska staden Augsburg på 1500-talet, då ett viktigt centrum för konsthantverk, inte minst genom de utsökta kabinettskåp i intarsia som gick på export till Europa. På sin version av sågen har Tempte lagt till ord som formar politiska sentenser om arbete och liv.
Den augsburgska fanérsågen framstår hos Tempte som symbol både för ett högkvalitativt hantverk och för en begynnande industriell produktion. Den ringar på det sättet in två återkommande delar i hans konstnärskap. Den ena är tilltron till hantverkarens «praktiska intellekt», en kunskap som traderas i lärlingssystem och erövras i det egna görandet. Den andra är hans kritik av taylorismens arbetsdelning som fråntagit arbetaren möjligheten att följa hela processen och påverka arbetets förutsättningar. I Temptes texter framstår detta som ett problem både när det gäller värderingen av arbetarens kunskap och möjligheten till ett kvalitativt hantverk.
Om Tinguelys maskin gick upp i rök står Temptes konstruktion kvar som en bild av något liknande: människans förmåga att alstra och ödelägga. Som ett förkroppsligande av hur samhällets processer maler på.
Thomas Tempte (1942–2016) var mångsysslare: konstsnickare som också designade möbler, intarsiator, möbelkonservator, konstnär och debattör. Han bedrev inte minst utforskningar av historiska tekniker. Hans sätt att foga samman design, hantverk och konst är också en av de mest inspirerande delarna av utställningen. Han rör sig inte mellan konstarterna, han får gränserna mellan dem att framstå som irrelevanta.
Tempte var från Kalmar och det berättas att han bestämde sig för att bli snickarmästare när han som ung såg intarsiorna på Kalmar slott. Jag är från samma stad, och även om det dröjde till vuxen ålder för min del har även jag stått som förhäxad framför renässansslottets paneler.
I den rika bok som getts ut i samband med utställningen återpubliceras en text där Tempte skriver roligt om etablerade förväntningar på de olika konstarterna: «Intarsian blir så lätt dömd att vara en dekoration. En bild som Slottet Tre Kronor i lågor [ett av hans egna verk] går inte att ha på skåp, för då skulle man bli nipprig. Man kan inte gå i närheten av en möbel med den energin.»
I utställningen visas ett generöst urval av hans intarsior, som står mer i dialog med en målerisk tradition än med konsthantverk. Här återfinns en hel rad verk med Kalmar slott som motiv, som en hågkomst av den tid när intarsian introducerades i Sverige, eller som en bild av en maktbastion. Flera verk bygger på minnesbilder från en resa genom ett sönderbombat Europa efter andra världskriget. Jag häpnar inför tre bilder med tulpaner, gjorda efter kolteckningar han hittade undanskuffade efter livskamraten och konstnärskollegan Anna Sjödahls död. Så oerhört fina.
Sätten på vilka estetik och teknik vävs samman med historia och politik är en av de mest intressanta aspekterna i Temptes arbeten. Tekniken och materialet förkroppsligar inte bara vad som är möjligt att göra idag, utan också kopplingen till tidigare eror. Tydligast framkommer detta genom hans sätt att inte bara kopiera historiska föremål, utan också rekonstruera de verktyg som framställde dem. Ett exempel är hans försök att återskapa farao Tutankhamons tronstol, som han råkade se på bild. Han prövade först med moderna verktyg, men det blev inte rätt resultat. Det slutade med att han hade återskapat den forntida egyptiska hantverkarens hela verkstad.
Dessa rekonstruerande efterforskningar är roliga eftersom de både är precisa, utformade inifrån varje teknik, och samtidigt så tydligt spekulativa. Ingen har någonsin sett en bild eller ritning av den augsburgska fanérsågen eftersom den var en industrihemlighet. Den måste ha funnits – det går inte att förklara stadens exportunder på något annat sätt – men hur såg den ut? Tempte återvänder till de historiska dokument som finns, men använder också den egna hantverkskunskapen för att lista ut hur maskiner och verktyg borde ha varit konstruerade. Eller skulle kunna ha varit?
Temptes verk har visats i ett par utställningar de senaste decennierna, på Waldemarsudde 2011 medan han fortfarande levde, och i en mindre utställning med yngre designkollegor i Stockholm 2022. Den senare sammanställdes av den grupp som kallar sig Projektrum: Augsburg och som också står bakom utställningen i Kalmar.
Varför är Thomas Temptes arbete angeläget? Det är en nästan spöklik tajming att denna utställning öppnade hösten 2023, samtidigt med den debatt som följde efter att Dagens Nyheters ledarskribent Susanne Nyström «tog bladet från munnen»och menade att grundskolan borde dra ner på praktisk-estetiska ämnen som musik, bild och slöjd. Den formen av hierarki mellan teoretisk och praktisk kunskap – ett klassförakt som drabbat en hel kultur, som Gunilla Lundahl formulerar det i ett samtal i boken – var det som fick Tempte att redan på 1970-talet formulera sina tankar om det «praktiska intellektet», som en förlöpare till det växande forskningsfältet «praktisk kunskap» idag.
