Urbana landskap i grådager sveper suggestivt längs den mur som skär genom det innersta rummet på Bonniers Konsthall. Bilderna är inspelade i den kinesiska staden Tianducheng, byggd som en kopia av Paris, och den svårmodiga filmodyssén leder kanske tankarna till franska nya vågen. Genom en glugg i den del av muren som delvis täcker en av sidoväggarna syns ytterligare en film. Stor möda har lagts på att rekonstruera Jesper Justs femkanaliga videoinstallation som först visades på Venedigbiennalen 2013 – då en platsspecifik, intim och labyrintisk ruin som sveptes in i den danska paviljongen, nu ett rymligt och lite stelt galleriverk vars vidsträckta projektioner och atmosfäriska ljudlandskap lever på en dystopiskt skimrande oro. De lyssnande gester med vilka skådespelarna rör sig genom det halvt övergivna kinesiska stadsprojektet frammanar ett främlingskap inför det urbana som sådant. Alla gator mynnar ut i global upplösning.
I många år har Bonniers konsthall byggt sina tematiska utställningar kring enskilda ledord, som kropp, minne, liv, tid. Denna gång har utställningen ett tema som i än högre grad nödvändiggör förklarande underavdelningar. «Städer i förändring», det är utställningens undertitel. Men om alla sex konstnärer återger en vandring, där stadsrummets ojämlikheter betraktas underifrån eller ur ett obestämbart rum genom vilket alternativa eller bortglömda historier passeras, lämnas frågan om städernas förändring öppen. I programförklaringen läggs mer vikt vid möten och upplevelser av staden, och mindre vid vad urvalet av konstnärer är tänkt att uppnå. Betraktaren ska bilda sig en egen uppfattning, förklaras det.
Temat mobiliseras på gatunivå. Lisa Torell låter en sektion av en nyanlagd trottoar breda ut sig innanför fönstret mot Torsgatan, tillsammans med collage av akryl, text och fotografier av parkbänkar, samt en film vars smala bildutsnitt skildrar Stockholm och Belgrad genom detaljer. På ett ibland lite ofarligt, ibland ett envist närgånget sätt dröjer Torell utforskande vid de basala vrår som ofta förbises. Även de två andra kvinnliga konstnärerna i utställningen kretsar kring den direkta upplevelsen av det offentliga rummet och dess gränser, vilket kontrasterar mot de tre manliga motsvarigheternas mer distanserade blick.
Inkluderingen av Sophie Calle kan tyckas vara ett uppenbart val. I fotoserien The Bronx (1980) har hon uppsökt invånare och kvarter som det ofta blundas för och som i en utställning av detta slag kunde beretts mer utrymme. Att hon bad främlingar i den då utsatta stadsdelen i New York ta henne till betydelsefulla platser de ville visa upp, blir även till en privat erfarenhet som endast i liten grad angår betraktaren, som i Stadsvandringar dröjer i spåren efter någonting som redan har ägt rum. Behållningen hos Calle är ändå det sociala mötet. Graffittin på fotografiernas plastfickor – kvarlämningar efter någon som bröt sig in i galleriet där fotoserien först visades – ger verket den prägel av fysisk beröring, en över tid utsträckt relation till lokal historia, utan vilken teorier och diskussioner om städer förblir abstrakta strövtåg. Mot en sådan abstraktion dras ibland utställningen.
Eftersom temat i Stadsvandringar hålls relativt öppet blir kringmaterialet av större relevans. Verk- och utställningsbeskrivningar har länge varit ett huvudbry hos Bonniers Konsthall, som inte lyckas bestämma sig för vilken betraktare dess ambitiösa föreläsningsprogram och supplerande papperstidning riktas till. Att konsthallen infört fri entré visar möjligen på att det är den breda publiken som står i fokus, samtidigt som det är svårt att ordna det öppna underlaget i Stadsvandringar till ett sätt att ta sig an verken.
Om det står besökaren fritt att ströva igenom eventuella betydelser visar Hala Elkoussy på det motsatta. Hennes okonstlat utformade installation myllrar av bilder från Kairos kolonialhistoria, vilka ställs mot ett videoverk där en flanös driver melankoliskt omkring i den konfliktfyllda egyptiska huvudstaden, och pekar på de synliga och osynliga hierarkier som de offentliga rummen uppbärs av. Filmens fiktiva berättelse om Sein, som i sökandet efter sin älskade ständigt stoppas av män på gatan, är dramaturgiskt och filmiskt sett pastischartad, och i likhet med William Kentridges videoverk står den prövande lekfullheten mot ämnets allvar. Att Kentridges välbekanta animationsfilmer om Johannesburgs apartheidtid är med i utställningen känns däremot rutinartat. Den taktila uppmärksamheten återfinns visserligen i animationerna, där streck dras från vardagliga föremål längs telefonledningar till stadens gruvor och begravda historia; en ostyrig föreställningsförmåga som öppnar upp mottagligheten för omgivningen. Att både Kentridges och Elkoussys filmer visas i en black box förpassar dock mottagligheten till en avskildhet att försjunka i.
Carlos Garaicoa bringar en behövlig oreda till utställningens något fyrkantiga rumsuppdelningar och curatoriska balans. Hans till utseendet anspråkslösa teknik bryter av mot den monumentala symboliken hos Havannas ofärdiga eller ödelagda arkitektur. Som svar på denna brokiga miljö, där den koloniala erans idylliska byggnader lever sida vid sida med tillintetgjorda politiska projekt, har han till fotografier av stadens arkitektur applicerat formationer som fyller ut byggnadernas saknade delar. Om den porträtterade spökstaden hos Jesper Just frammanar svårigheten att inrätta sig i en urban omgivning, vittnar Garaicoas rekonstruerade skisser på möjligheten att tillsammans med föreställningsförmågan etablera en kontinuitet med det förflutnas och även framtidens ruiner. Med Garaicoas övriga verk breder sig utställningen ut i rummet, och via hans uppslagsrika skulpturer och arkitektoniska modeller berörs tillfälligt historiska och geopolitiska domäner. Staden lockar till världsomspännande paralleller, men förefaller likväl avspeglas i en och samma gata utan slut.
Utställningen undviker alltför direkta frågor. Även om lokala problem tydligt träder fram övervägs dessa av de sinnliga intryckens fantasieggande tillflykt. Den förändring som bevittnas på gatorna i Kairo eller Johannesburg röjer mindre om de specifika platserna, och mer om de fiktiva medel som konsten såväl som städerna tillgriper för att utmana eller upprätthålla en identitet. Den lätta ton med vilken curatorn Camilla Larsson har utformat utställningens uppvägda tvärsnitt av sex olika städer framkallar en betungande svindel. Paris faller ner i Tianducheng, Stockholm fångar in Havanna. Tidsspannen mellan verken tycks obetydliga, och de geografiska avstånden gripbara med blotta handen. En plats mynnar ut i en annan. Och i slutet av vandringen tornar hägringen av en evig stad upp sig, den globala konstvärldens spöke.
