Han vill göra oss besvikna, brukar han säga. Men också överraskningen tenderar att stelna i klichén. När den mexikanska konstnären Gabriel Orozco nu presenteras för första gången i Norden gör han det bland annat genom att överraska med en ny version av sitt mest igenkännbara verk. Den röda La DS Cornaline (2013) är en variant av den grå La DS (1993). Båda är bilar av märket Citroën DS. Bilen skars i tre delar på längden, varpå mittpartiet avlägsnades. Sedan sattes de resterande delarna ihop och ger på så sätt upphov till en något bisarr och slimmad hybrid: klyvningen av bilen bryter ner men betonar samtidigt dess särskilda design. Samma bil, men märkbart annorlunda. Någonting liknande gäller för Orozcos replik av sitt eget verk. «Som att besöka ett annat land igen eller läsa om en bok», säger han i den ambitiösa utställningskatalogen. «Jag föreställer mig gärna att mitt verk undergräver alla fördomar om det. Det är därför som besvikelsen är så viktig för mig.» En sådan strävan förutsätter nästan maximal oordning, kanske i likhet med termodynamikens andra huvudsats. Men genom att tillvarata en förbrukad energi- eller meningsproduktion, tomrummet som i den splittrade bilen också bringar delarna samman, framhäver Orozco tidens utjämnande krafter såväl som konstens återställande desillusion.
Rummet är ordnat som en sfär. Fyra väggar löper ut ur dess mittpunkt och delar in den stora utställningssalen på Moderna Museet i fyra mindre sektioner. Trädet tjänar ofta som modell för hans verk. Och i likhet med trädets koncentriska växtmönster breder sig utställningen ut från en medelpunkt i rummet. Ett hängande valskelett strax vid ingången skymmer dock lite av symmetrin. Också detta verk är en replik. Dark Wave (2006) är gjort av kalciumkarbonat och harts medan Mobile Matrix (2006) är ett riktigt valskelett som hänger i Biblioteca Vasconcelos i Mexico City. De små grafitmönster som leder runt skelettskulpturen (inspirerade av effekten efter ringar på vattenytan) bryter av mot monumentaliteten, men är innanför väggarna till Moderna Museet en påtaglig kontrast till Orozcos i många avseenden anspråkslösa samlade produktion. Skulpturens väldiga omfång sprider en osynlig rörelse i rummet och tvingar resten av verken att dra sig skyggt undan.
Han söker ingen metod, ingen skicklighet. Kanske är det därför som Orozco alltid har undvikit ateljén som fast punkt. Istället uppsöker han slumpmässiga situationer ute på gatan, under resor och i möten där det producerade verket blott talar om att någonting har ägt rum, men att ingenting riktigt kan verifiera det. Placerade runtomkring i rummet återfinns ett överraskande stort antal av Orozcos numera ikoniska fotografier: en sovande hund på en berghäll, kattmatsburkar placerade ovanpå meloner i en matbutik, apelsiner arrangerade på borden till ett salutorg efter stängningsdags, linjerna efter att ha cyklat runt i två vattenpölar, den ansamlade vattenmassan på ett tak speglande himlen, imman efter andetagen på ett piano. Föremålen är knappt där. Fotografierna insisterar inte, drar inte i betraktaren. Snarare låter de oss uppleva vad Orozco har beskrivit som «verklighetens banala och otydbara tecken», som behållare av ingenting, imma på sin höjd. Medan det skulpturala ingreppet förstärker bilens inneboende strukturer, som en målning vars intermediära streck framställts av ett tomrum, utmejslar fotografiernas likafullt komiska scener ett skenbart stillestånd mellan vardagsliv och konst – siluetten av en häst bakifrån (i Horse, 1992) är så långt vi når. Orozco söker inte efter en bäring i verkligheten, trots att fotografierna tycks fastklistrade på dess häl. Besvikelsen kan inte omsättas i något annat. Slutligen ensam med det som inte skiljer ut en.
Natural Motion är förförisk i den mån som vi får ta del av ett påfallande mångsidigt konstnärskap genom den minsta beståndsdelen; ingenjörskonst, natur och kreativ förstörelse förs samman i rörelsen genom den så enkelt utformade koncentriska uppdelningen av utställningsrummet, liksom i verkens ibland monotont vidhållande sfäriska former och rörelsemönster. Terrakottaföremål, geometriska målningar, bilproduktion och valskelett får härbärgera hela naturens luttrade vittring under en tämligen polerad fernissa. Den mer agitatoriska sidan av konstnärskapet (som verket där han ställde ut lock från yoghurtburkar i ett tomt galleri) överges för en läsbar riktning, i Natural Motion också företrädd av ett nytt verk med 45 rullstenar, vars tidlösa utseende inte strävar efter någon sammanfattande huvudsats men hålls fast av konstnärens graviterande signum.
De naturliga formerna hos stenarna, åstadkomna av tidens nedbrytning, har Orozco låtit genomgå en lätt mekanisk omvandlingsprocess. Först utförde han teckningar för varje individuell sten, varpå skisserna graverades in i en stenhuggarverkstad, och sedan upprepades processen ett antal gånger tills de naturliga mönstren överlappade med biomorfiska, hybridmässiga eller smått maskinella texturer. Såsom den kluvna bilen visar, där Citroën stod för en bärkraftig fransk design under efterkrigstiden, har materialet lika mycket betydelse för honom som det konceptuella. I likhet med stenarnas naturliga och mekaniskt förstärkta håligheter åkallar det synliggjorda tomrummet i bilens mitt själva minnet av erosionen, en historia i vakuumet. Kroppens maskinella avtryck och naturens självverkande motsvarigheter är den mediala gjutform i vilken många av Orozcos verk tycks koncentreras, iakttagbar med nästan övertydlig emfas i översiktsutställningens på en gång överdimensionerade och anspråkslösa åtbörder, som hellre håller oss i en sammanhängande kurs än låter oss törna emot tyngdkraftens paradoxer.
Måleri är gravitation, har han sagt. Detta på grund av damm, då bilden alltid är föremål för nedbrytning. Erfarenheten lär oss att känna igen en bild, medan nedbrytningen hindrar oss från att faktiskt se – och är en garanti för besvikelsen. Den ökade oordningen, det mest sannolika tillståndet inom entropin, kan sägas utgöra en motvikt vars effekt ger upphov till allt komplexare tankesystem. Den tillvaratagna tolkningen fungerar då som besvikelsen: en ökad okunskap. Valskelettet, bilen och de avfotograferade strimmorna efter olika händelser kan också ses som ett återbördande av en galaktisk ensamhet roterande kring sig själv, då det är påtagligt att nästan inga av Orozcos verk innehåller människor. Bland tingens ensamhet verkar även människan att klyvas, men utan en försonande tyngdkraft som leder oss tillbaka. De sovande, frånvända eller utgrävda djuren framstår som spår av en kontinuerlig rörelse. Föremålen efter en beröring som aldrig ska återbördas. Besvikelsen bryter ner, och är det som håller världen på plats.
