– Vill vara med om att bygga upp ett pluralistiskt samhälle

– 20-åriga Kiasma i Helsingfors fortsätter som en mångstämmig mötesplats, skriver museichefen Leevi Haapala i sitt svar till Kunstkritikks skribent Helen Korpak.

Cristina Lucass La Liberté raisonnée (2009) visades i utställningen Dissensus på Kiasma, 2015.

Fotografen och konstskribenten Helen Korpak har i sin artikel «Fegt och ryggradslöst av Kiasma» framfört åsikter om ett framförande och ett verk som visats på museet vid olika tidpunkter. Inlägget kräver preciseringar och en belysning av kontexterna. Skribenten förefaller tendentiöst plocka ut exempel ur vårt omfattande program, och drar utifrån dessa enskilda fall provokativa slutsatser som gäller museets roll. Korpaks institutionskritiska läsning skulle kräva ett bredare fokus på museets verksamhet och program som helhet, inte bara en sammanföring av enskilda stycken som förtjänar kritisk granskning.

Kiasma har sedan 1998 i sitt program och i sin samlingsverksamhet varit en pluralistisk och mångstämmig röst. Den kulturella medvetenheten, vilket i detta sammanhang innebär att kulturellt beakta special- och minoritetsgrupper, och på ett bredare plan stärka den mångkulturella dialogen och dialogen mellan kulturer, har utvecklats i vårt samhälle – och likaledes på museet – under årens gång. Programmet – utställningarna, samlingarna, Kiasma-teaterns föreställningar samt publikarbetet – utformas tillsammans med olika aktörer inom museet och med levande konstnärer, oftast på ett lyckat sätt och i samråd med olika samarbetspartner. Kiasma har under de senaste två åren nästan fördubblat sitt besökarantal – museet tar årligen emot 300 000 museibesökare, av vilka mer än hälften är yngre än 35 år.

Under min tid som museidirektör sedan 2015 har Kiasma satt upp flera utställningar med viktiga teman i anknytning till kulturell diversitet, bland annat om aktivism inom konsten i den internationella grupputställningen Dissensus. Oliktänkande i samtidskonsten, med konstnärer som Kader Attia, Sylvie Blocher ja Cinthia Marcelle & Tiago Mata Machado; flyktingskap och kvinnans ställning i olika kulturer i Mona Hatoums retrospektiv och i den unga finländaren Meeri Koutaniemis fotoutställning; ursprungsfolkens ställning i den utställning som Ernesto Neto gjorde tillsammans med det brasilianska huni kuin-folket samt digitala möten i den thailändska konstnären Korakrit Arunanondchais soloutställning som avslutades i våras. För tillfället visar vi soloutställningar av två konstnärer, brittiska Grayson Perry och ryska Vladislav Mamyshev-Monroe, som ur mycket olika kulturell bakgrund utmanar de etablerade normativa könsrollerna

Utställningar och framföranden på museet planeras två år till ett halvt år på förhand. Tillsammans med vårt eget säkerhetsteam och i gott samarbete och dialog med Securitas som vi köper tjänster av lägger vi på Kiasma ner stor möda på att skapa en trygg miljö för konstnärer, besökare och personal. Säkerhetsmiljön har förändrats betydligt under de senaste åren, och vårt läge i hjärtat av Helsingfors mellan Medborgartorget, Riksdagshuset, det största mediehuset och viktiga kulturinrättningar skapar en omgivning som är samtidigt givande och utmanande, då den samhälleliga diskussionen polariseras. Det finns även konkreta hot, bland annat överbelastningsattacker mot datasystemen.

Korpak lyfter i sin artikel fram en föreläsning av aktivisten Riikka Theresa Innanen på Kiasma-teatern, planerad som en del av Innanens högskolepraktik för Aalto-universitetet. Att Innanens föreläsningsperformance togs in på Kiasma-teaterns program hade att göra med de asylsökandes Rätt att leva-läger, som hade funnits framför Kiasma i ett års tid. Vi hoppades att föreläsningen skulle belysa demonstrationernas och aktivismens tradition som en del av performancekonsten.

Helsingfors polis hade anvisat Rätt att leva-lägret till Mannerheimplatsen framför Kiasma för sin manifestation. Den som vill hålla en manifestation ska anmäla saken till polisen, vars uppgift det är att anvisa en lämplig plats. I Helsingfors innebär detta ofta den öppna platsen framför Kiasma. Syftet med demonstrationen var att fästa uppmärksamhet vid de asylsökandes mänskliga rättigheter och rättskydd, samt vid hur kvaliteten förverkligas i asylprocessen. Lägret i fråga inledde sin demonstration på Mannerheimplatsen i februari 2017, flyttades till Järnvägstorget och tillbaka till platsen framför museet i juli. Under denna tid har vi gett demonstranterna grannhjälp, liksom vi på begäran ger andra medborgarinitiativ, bland annat olika motionsevenemang, demonstrationer och de årligen återkommande ceremonierna vid Mannerheimstatyn i anknytning till vår nationella historia.

De asylsökandes läger har motarbetats av Finland först-lägret, med kopplingar till extremhögern, som polisen hade anvisat en plats på andra sidan gatan. De drev sin parallella verksamhet i drygt ett års tid. En säkerhetsrisk på Kiasma vid tidpunkten för Innanens föreläsning var det motdemonstrationståg som extremhögern planerade att hålla framför Kiasma vid samma tid. Säkerhetsplanen för de uppträdande och publiken hade lagts upp utifrån antagandet att endast Innanen skulle stå på scenen. Eftersom vi inte förrän på eftermiddagen före föreläsningen fick noggrannare uppgifter om antalet personer som skulle medverka på scen tillsammans med Innanen så ville vi inte ta en säkerhetsrisk som vi inte hade haft möjlighet att förbereda oss för. Då situationen uppdagades diskuterade vi olika alternativ med Innanen. Ett alternativ var att flytta evenemanget till en annan, mindre laddad dag. I samförstånd med konstnären kom vi emellertid överens om att de övriga deltagarna skulle uppträda genom en live-stream, och att föreläsningen skulle hållas på den avtalade dagen.

I sin debattartikel läser Korpak in att museet skulle ha tolkat invandrarna som en risk trots att situationen var den motsatta: risken var att de högerextremistiska demonstranterna skulle blanda sig i framförandet på Kiasma och utgöra en risk också för publiken. Före Innanens föreläsning kunde en performance av asylsökande genomföras som planerat i teaterns foajé utifrån information som museet hade fått i tid. Innanen ändrade däremot sina planer för föreläsningen i sista stund, utan att informera Kiasmas personal om det. Läs det inlägg vi skrev i februari som svar på den diskussion som uppstod kring Innanens framförande här: http://blog.kiasma.fi/blog/kiasman-kommentti-touch-revolution-luentoesityksesta/#eng

Som ett andra exempel hänvisar Korpak till Jenni Hiltunens videoverk Grind (2012) som har visats två gånger på Kiasma: först som en del av utställningen Thank You for the Music (2012), då det inte väckte diskussion, och senare på Kiasmas samlingsutställning 2016–17, då verket blev föremål för diskussion på grund av att en av de dräkter som dansaren i verket bär var en falsk samedräkt. Flera texter, essäer och bloggskrifter publicerades om saken, i olika medier. I stället för att avlägsna verket från utställningen eller ur vår samling, som en del av debattörerna ville, presenterade vi den omfattande diskussionen om frågan för vår publik att läsa i anknytning till verket. Samtidigt stiftade vi bekantskap med en grupp samiska unga som verkar i Helsingfors och diskuterade frågan i god anda med dem. I en egen bloggtext belyste jag tillsammans med museets samlingsintendent verkets ställning i museets samling och den diskussion som förts om den, samtidigt som jag framförde mina ursäkter till samerna. Jag vill citera min egen bloggtext:

«Vi på Kiasma ber om ursäkt för att ha sårat samerna. Vår kulturella läsförmåga och sensitivitet i fråga om sakens känslighet har uppenbart varit otillräckliga. (…) Fyra år tidigare, i samband med att Hiltunens verk köptes in, diskuterades frågan om att den samiska kulturens symboler användes i verket. En av de dräkter den kvinnliga dansaren som uppträder i verket bär är en falsk version av en samedräkt för män, en gákti. Redan då sågs hänvisningarna till den samiska kulturen som en viktig del av det bredare referensnätverk som verket utnyttjar, inte som verkets enda innehåll.»

Sedan dess har verkets tolkningshorisont utvidgats betydligt, och ursprungsfolkens rättigheter och den kulturella approprieringens nya fas i och med den postkoloniala diskursen har fått den tydliga plats de förtjänar också i den finländska diskussionen.

På vår utställning Dissensus 2015–16 visades verk av det samiska konstnärskollektivet Suohpanterror, som kritiskt granskar den dåliga behandlingen av samer. I samband med att utställningen öppnades genomförde de en performance på Mannerheimstatyns sockel framför museet, där de krävde ändringar i lagen om Forststyrelsen, för att returnera samernas hembygdsområden. Det var en del av konstnärskollektivets verksamhet. Senare beslutade museet köpa in en del av kollektivets affischer till Kiasmas samlingar. Andra verk av samiska konstnärer som nyligen köpts in till museets samlingar är Outi Pieskis installation och Marja Helanders videoverk Eatnanvuloš Lottit, 2017.

Vi har precis publicerat en ny jämlikhetsplan, där kulturell diversitet står i centrum. Konstnären Terike Haapoja utmanade tillsammans med Tellervo Kalleinen och Sonja Lindfors aktörerna på fältet för samtidskonst i Helsingfors att utarbeta strategier för att försvara kulturell mångfald, yttrandefrihet och jämställdhet på konstens område. Strategiverkstäderna hölls på Kiasma och resultaten publicerades 14.5.2018 i samband med seminariet Stop Hatered på webbplatsen www.artforequality.fi. Kiasmas jämlikhetsplan hittar du här: http://www.artforequality.fi/institutions/kiasma-museum-of-contemporary-art/

Fredliga manifestationer och evenemang för frågor som vi upplever som viktiga är välkomna i vårt grannskap. Vi vill vara med om att bygga upp ett pluralistiskt samhälle. Vi hoppas att Kiasma och dess omgivning även i fortsättningen kan upplevas som en plats där rättvisa och demokrati förverkligas.

Diskussion