Att Accelerator, den nya omtalade konstinstitutionen vid Stockholms Universitet, väljer att göra en soloshow med Cyprien Gaillard, en av vår tids hippaste ruinromantiker, med cirkulära verk som kritiserar vår accelerationistiska tidsålder, kan vid en första anblick te sig skrattretande. För vad är Accelerator om inte ytterligare ett institutionellt smörjmedel för en internationell konstmarknad på högvarv? Men det vore alldeles för lätt att påstå något sådant.
Accelerator borde i själva verket heta Decelerator, för konsthallen vill erbjuda besökarna att stanna upp och bredda sin förståelse av ett konstnärskap de tror sig känna till, och samtidigt ge konstnären ifråga möjlighet att fördjupa sitt arbete genom att knyta an till den lokala kontexten. Att institutionen ligger vägg i vägg med ett universitet, och därigenom kan skapa synergieffekter mellan konstens och universitetets diametralt skilda världar är bara en plus i kanten. För vem vet? Kanske kommer Accelerator en dag att ta Jean-Francois Lyotards tanke om «spacing philosophy» vidare, och likt hans kultförklarade utställning Les Immatériaux på Centre Georges Pompidou 1985, försöka upphäva skillnaden mellan konst, vetenskap och filosofi. Gaillards utställning och de många evenemang som kommer ske i samarbete med Stockholms universitet kan ju ses som ett möjligt steg i denna riktning.
Varför filosofi? Jo, för att Gaillards konst uppenbarar sig som Platons grottliknelse i Acceleratorns underjordiska sal. Det är uppenbart att han måste ha tänkt på gamle Platon och kunskapens tre stadier – skuggorna, elden och ljuset som sipprar in genom grotthålet – när han valde att projicera filmen Ocean II Ocean (2019) på den stora väggen, som en sinnebild för tillvarons skuggvärld; den holografiska skulpturen L’Ange du foyer (Vierte Fassung) (2019), Max Ernst ängel över Franco-fascismen som fladdrar likt dansande eldslågor mitt i rummet som en sinnebild för det förtärande hatet; och sist men inte minst Woodland Cemetery Fixture (2019), en lamparmatur som Gaillard fann på Skogskyrkogården söder om Stockholm, som pekar mot idéernas yttersta ljuskälla, dödens slutgiltiga försoning
Låt oss börja med skuggvärlden, Ocean II Ocean, som visades på Venedigbiennalen tidigare i år, en fullkomligt hisnande videoresa genom civilisationens slit- och slängtillvaro. Den 12 minuter långa filmen är cirkulär, så när jag träder in i salen är det inför ett par tunnelbanetåg som sjunker likt ubåtar i havet. Den akvatiska kameraåkningen fångar inte bara tågvagnarnas kusliga innanmäte, utan också fiskar, hajar och en liten sköldpadda som åker in och ut ur vagnarnas håligheter, ackompanjerade av ett musikstycke som låter som en blandning av Beethovens ödesmättade sjunde symfoni, Danny Elfmans frostigt naiva soundtrack till Edward Scissorhands och Karlheinz Stockhausens våldsamma stilkontraster. Oceanen lämnar plötsligt plats för ett gigantiskt öga som visar sig vara ett toalettavlopp när vattnet spolas ner. Vattnets hallucinatoriska virvlar övergår i snäckfossilers spiraler som uppenbarar sig på en tunnelbanevägg någonstans i Moskva. Människornas rörelser kontrasteras mot fossilens uråldriga tidsrum som så småningom återkopplar sceneriet till godsvagnar i New York, som transporteras mot sin slutgiltiga grav. Havet. Fiskarna. Skölpaddan. Loopen sluts, liksom mina ögon. Och jag får lust att sjunka i en evighetssömn.
Är filmens cirkulära form en kritik av den linjära, postmoderna historiesynen som trodde på de stora berättelsernas slut, men också på historiens slut, innan 9/11 visade att både Francis Fukuyama och postmodernisterna hade fel? Hur förhåller sig Gaillard till konstmarknadens ekorrhjul och dess oavlåtliga bidrag till miljöförstörelsen?
De som har följt Gaillards konstnärskap vet hur skicklig han är på att estetisera förfallet och hur han alltid har velat upphäva värdeskillnaden mellan olika urbana och icke-urbana ruiner. Ända sedan han slog igenom med verket Recovery of Discovery (2011), en pyramid av turkiska ölbackar som med tiden förvandlades till en social skulpturruin, har han arbetat i gränslandet mellan ikonoklasm och Land art. Och han har gjort det via en förförisk, entropi-romantisk estetik fylld av naturinvaderade byggnader, DJ-explorers à la Indiana Jones, övermålade flamländska mästare och naturutsuddande tårgaser, i en oupphörlig lek med Robert Smithsons famösa «ruins in reverse».
Men Gaillard är inte bara en mästare på att estetisera skräp, utan också på extraordinära perspektivbyten. Själv har jag nog aldrig sett en mer hisnande kameraåkning än det dronstyrda kameraögat i hans uppslukande 3D-film Night Life (2015), som svävar likt en extatisk, osalig ande mellan Rodins tänkare i Cleveland, svajande palmträd i Los Angeles och fyrverkerier över Berlins Olympiastadion, för att fånga den dolda berättelsen kring den afrikansk-amerikanska atleten Jesse Owens som firades av nazisterna under de Olympiska spelen 1937. Men vilken är den dolda berättelsen i Ocean II Ocean? Vad är kopplingarna mellan USAs skräpiga tågvagnar och Moskvas tunnelbanor? Mellan ögon och toalettstolar? Vad fick världen på fall? Vår fascination för undergången. Det är i alla fall så jag tolkar övergången från ögat till toalettstolen, eller rättare sagt, ögat som visar sig vara en toalettstol. Våra ögon är i själva verket rör som saker och ting rinner igenom, utan att någonsin betyda något. Det spelar ingen roll om vi är Fukuyama-fantaster eller inte. Världen går under för oss alla, för vi har bett om det, och den gör det om och om igen genom vår tids version av Dantes helvetestratt – cirkeln.
Gaillard är ingen moralist, och heller ingen nostalgiker. I hans värld blir undergången perverst nog både vacker och önskvärd. Som Denis Diderot sade, så blir ett palats intressant först när det har förstörts. Samma sak med planeten jorden. Den kommer att bli intressant först när vi lyckats förstöra den en gång för alla. Det enda vi kan göra när vi befinner oss i en sjunkande båt, ute till havs, är att sätta eld på den. Det är inte för intet som fascismens ängel dansar inför undergångens skuggspel.
Men slutet kan också leda till nya början, till en väg ut ur den cirkulära undergången. Det är åtminstone vad Gaillard tycks vilja säga oss, i sann post-accelerationistisk anda. Och denna väg ut lyser över utställningen via den restaurerade lampan från Skogskyrkogården som står vid grottans mynning, likt en sinnebild för dödens slutgiltiga triumf. För som författaren J.G. Ballard sa en gång: «It’s over. And that’s the best news we’ve had in a long time».
