Det låter ju inte så där överdrivet frestande egentligen; 26 finska fotografer på Kulturhuset i Stockholm. Vilken bardisk som helst är väl mer tilltalande, kan man anta, i alla fall i Stockholm där man fortfarande kan tända en rök i egenskap av att vara en vuxen karl. Men fan heller, jag går in i alla fall. Kanske jag har förutfattade meningar och inbillar mig karga landskap och blodsprutande ritualer i konstens namn om vartannat – och även om det första stämmer i viss grad och jag som vanligt hade föredragit mer av det andra, så blir jag ändå vandrande runt flera varv och klia mig i huvudet. För på vägen upp har jag också varit en sväng inne på utställningen Be original or die, med ett urval tidiga färgfotografier av pionjären Madame Yevonde; något som oundvikligen gör sitt till hur man faktiskt ser på det här grandiosa utvalet. Hennes vivex-kamera – den ser ut att väga 50 kilo ungefär – ligger bakom en lång serie tidiga färgfotografier som på alla sätt tillhör en helt annan värld; en världsom nätt och jämnt ens har Finland på kartan.
Och det är egentligen lite som vittnar om Finland ett par trappor upp; även om landskapet ofrånkomligen är nordiskt. Det märkliga är att en god del av det här faktiskt fungerar. Trots att en del grepp är så slitna att man borde sucka tungt av bottenlös hopplöshet så klarar flera av deltagarna att blåsa nytt liv i till leda upprepade stilistiska grepp. Elina Brotherus´ Caspar David Friedrich-infekterade landskap – för att ta det mest närliggande exemplet – borde inte komma igenom alls, för den där ryggen börjar fan bli irriterande nu, men det är här jag fastnar gång på gång. För jag är helt tagen och vet sannerligen inte varför. Tre bilder av det samma landskapet; till vänster en naken kvinna på marken, i mitten, som sagt, ryggen på henne (i kläder nu) där hon ser ut över vidderna – och jag borde inte tycka om det; jag borde tycka jag har sett det en miljon gånger bara den senaste veckan. Jag borde förkasta det med äcklad min och skriva att en apa kunde gjort det bättre, men det är kört. Jag är hopplöst förlorad. Bildserien är helt enkelt hyper-förförisk, och transcenderar allt man trodde sig veta. Ett visuellt skamgrepp som träffar dig där du minst förväntar det, och ett av många verk här som är med på att understryka att det inte nödvändigtvis bara är måleriet som är fotobaserat, utan att det i lika hög grad förhåller sig tvärtom.
Något som kanske mest explicit understryks i Niko Luoma´s nästan monokroma serie New paintings – som redan genom titeln pirkar runt i problematiken likt larven i ett infekterat sår. Jag TROR att det är travar med papper han fotograferat, men jag vet inte säkert, och det är heller inte så viktigt. Det viktiga är att bilden har tonats i en färg i taget, och står i ett extremt, nästan överdrivet tydligt förhållande till abstrakt måleri. Och det är inte det enda tillfället här; Ola Kolehmainen gör något liknande i ett annat till dödsleda upprepat fält, där han går lös på byggnader och reducerar väggarna till abstrakta fält. Och Jorma Puranen fotograferar fortfarande ljusreflexerna i en serie renessansmålningar, men det har vi ju faktiskt sett förut.
Men det görs också försök på fotografiet som just fotografi; Maarit Hohteri försöker sig på en Nan Goldin, utan att det kommer speciellt gott i mål. Det är begränsat hur länge det är intressant med fotografens vänner i köket och på toaletten, och det går egentligen lika fint att se på Big Brother om man har en utpräglat voyeuristisk läggning. Då är Tina Itkonens porträttserie från Grønland mer lyckad, och även om det också här verkar röra sig om en konstruerad, helt igenom välarrangerad «autenticitet» som aldrig helt lyfter och tar av, så är det något genuint exotiskt i den här kulturella kollisionen mellan eskimoer och amerikana som inte utan vidare låter sig bortförklaras.
Utställningen är som sagt omfattande, nästan onödigt fyllig och generös, och märkliga ting föregår i krokarna. Santeri Tuoris video av ett barn som i slow motion sliter med att komma in i en röd tröja är en höjdpunkt; särskilt som ungen till slut lyckas och den dämpade hastigheten i tid gör att man registrerar alla facetter av förkrossande stolthet och nyligen erövrat självförtroende i blicken hos den lille. Sanna Kannistos närmast vetenskapliga attityd till reptiler och mångfärgade grodor är också fascinerande, även om jag inte fattar någonting av det. Och Heli Rekulas video tyckte jag först var oväntat tam och intetsägande; men den har hängt sig fast i bakhuvudet som ogenomträngligt mystisk på samma sätt som vissa stycken av Beckett. Två projektioner av kvinnor med ett garnnystan borde inte vara speciellt förtrollande, men i det grå, grå, grå rummet med det grå, grå, grå halvdunklet det föregår i verkar det ändå helt lösrivet från varje tänkbar form av enkel betydelse, och när dom i slutet står vid sidan av varandra och ser rätt in i kameran utan att avslöja något med så mycket som en nervös ryckning i ögonbrynet etableras en komplett rundgång som gör det osäkert vem som betraktar vem och vad det egentligen är för oöverskådligt komplext verk man själv befinner sig i.
Men när allt kommer till allt; 26 fotografer med samma geografiska bakgrund – ja, samma skola t o m – betyder i 2005 absolut ingenting. Ingenting här pushar det finska i förgrunden; dom kunde lika gärna ha kommit från Belgien. Eller vartifrån som helst, om man bortser från landskapet, som trots allt måste ses som i alla fall nordeuropeiskt. Däremot är utställningen en klar rapport från det visuella slagfältet i en bildbaserad verklighet där diskurserna korsar varandras väg med accelererande hastighet, och som sådan ovanligt tydlig. Någonstans här, mellan studierna av bilvrak och tvätt som hängts på tork, anar man en öppning mot framtiden där det organiska livet reducerats helt till ett visuellt råmaterial. Nämnde jag förresten att titeln fort känns fruktansvärt missvisande? Det är påfallande att dom arbeten som bär spår av ett genuint personligt tilltal, två – tre stycken, högst, är i svartvitt och pyttelitet format. Dom försvinner helt i en veritabel flod av mer eller mindre abstrakta landskap i monumental macho-storlek. Men, nog om det, jag måste gå nu.
Kunstnere som deltar: Elina Brotherus, Joakim Eskildsen, Miklos Gaál, Veli Granö, Ilkka Halso, Nanna Hänninen, Maarit Hohteri, Tiina Itkonen, Ulla Jokisalo, Aino Kannisto, Sanna Kannisto, Sandra Kantanen, Pertti Kekarainen, Timo Kelaranta, Ola Kolehmainen, Janne Lehtinen, Jouko Lehtola, Ville Lenkkeri, Niko Luoma, Riitta Päiväläinen, Jyrki Parantainen, Jorma Puranen, Heli Rekula, Pentti Sammallahti, Jari Silomäki och Santeri Tuori.
