Ett och annat skeptiskt ögonbryn höjdes när det stod klart att den första utställningen på den nya konsthallen Accelerator vid Stockholms universitet skulle utgöras av verket This Progress av Tino Sehgal. Accelerator är ett samarbete mellan universitetet och den privata konsthallen Magasin III, där målet är att låta «konst, vetenskap och samhällsfrågor» mötas. Men att visa ett verk från 2006 andas inte direkt framstegsorientering, sa ögonbrynen, och var det kanske vetenskaperna konsthistoria och ekonomi som skulle mötas, rös de. Nu när jag har besökt utställningen uppfattar jag den som ett kraftfullt argument för konsthallarna som en del av offentligheten. På sätt och vis är detta en curatoriell tour de force som lyckas göra utställningen mer intressant än verket som ställs ut.
Sehgal har gjort andra verk av den här arten, med inhyrda «uttolkare» som pratar med besökare och ibland med varandra också. De har kunnat ge upphov till en lite kittlande glidning mellan fiktion och verklig händelse. Men det här verket är lite enklare till sin konstruktion. Man släpps in en och en, och får ensam vandra i väg och tala först med en liten flicka som vill höra vad framsteg är, sedan med en ung kvinna som kopplar frågeställningen till ens eget liv; därpå en medelålders man som själv gärna vill lägga fram sina idéer om lycka, och sist än något äldre kvinna som berättar om motgångar i sitt liv och om att hon som 25-åring fick sin livssituation bedömd som omöjlig för samhället att göra någon nytta av (hon erbjöds då förtidspensionering), men att hon lyckades hitta en lösning på det. När det är slut har man gått en vända genom byggnaden.
Det hela är en ganska banal erfarenhet, som vanligt småprat i en universitetskorridor. Att första hälften var lite ointressant får jag ju själv ta på mig, då det var jag som fick stå för innehållet. Men det obehag som låg kvar efteråt berodde nog främst på den subjektivitet som verket producerade i mig. För det handlar inte om några samtal mellan jämlikar, utan om möten med folk som är så oerhört intresserade av att höra min uppfattning att deras uppmärksamhet verkar direkt skum. Jag kommer att tänka på överklassens märkliga föreställning om att alla i deras närhet egentligen är deras tjänare. Det är sådan jag blir i det här verket, någon som förväntar sig att bli tillfrågad bara för att hen har råkat få en viss position i förhållande till andra. När jag lyssnar på kvinnans berättelse så känns det som att det är upp till mig att tala om hur samhället bättre hade kunnat ta tillvara på den resurs som hon kunde ha varit. En förhatlig beslutsfattarmentalitet besjälar mig. Men jag behärskar mig givetvis och berättar att jag själv alltid har drömt om att få förtidspension.
Drivkraften bakom utställningen anges vara att i vår tid av ökade klyftor och polariserande filterbubblor få människor att tala med varandra. Att det är verkliga samtal vi behöver, och inte kommentarsfält, tycks vara övertygelsen. Men varför då visa det här verket, som ju till formen mest påminner om de korta samtal man har i farten på ett köpcentrum när telefonabonnemangsförsäljare med oändligt tålamod går med en och ställer frågor om ens vardagsliv och vanor – tills de förstår att man aldrig kommer att teckna ett abonnemang? Och varför prata just om framstegstanken, som väl dog med murens fall? Jag tror att tiden på sätt och vis har sprungit ifrån det här verket, men att Accelerator vill få oss att tänka på temat (framsteg) i förhållande till den tid då det gjordes. 2006, det var innan sociala medier hade formatet namn, bild och feed. Det var något år innan Iphone kom. Streaming fanns, men uppkopplingen var oftast för dålig för att man skulle orka med att streama. Tablå-TV var fortfarande en viktig del av vardagen. Kameran på mobilen användes endast i nödfall. I Sverige var det några år innan «arbetslinjen» blev allmän politik, före utförsäljning och nedmontering av välfärden, det vill säga innan politiken hade förändrat samhället så mycket att ett i grunden nazistiskt parti på bara några år gick från 3 till 12%. Det var en annan tid.
Och jag kan inte komma på någon konstnär som bättre än Sehgal står för den tidsanda som rådde i det sena 00- och det tidiga 10-talet. Mer än någon annan inkarnerade han den tanke om «kapitalism med ett mänskligt ansikte» som animerade hela konstvärlden vid den tiden. Sehgal var den perfekta representanten för idealet om konstnären som entreprenör, för han var marknadstillvänd samtidigt som han månade om «mjuka värden». Men lika mycket levde han upp till idealet om konstnären som akademiker eller fri forskare, eftersom han gjorde själva konstvärldsdiskursen till innehållet i verken. Interaktiv, engagerad och marknadsorienterad – Tino Sehgal var allt! Eftersom det också var viktigt att driva konsten vidare, att skapa saker som hade konstnärlig relevans och inte bara samhällsrelevans, betonades det ofta att hans verk inte var performance, utan «objekt» som kunde bevaras och samlas (idag lyfter man istället fram att de är «hållbara», ett tydligt exempel på hur konsten försöker anpassa sig till rådande ordning). Även den tanken var marknadsideologiskt betingad: «Jag håller inte på med performance. För de gjordes mot marknaden, det gick inte att upprepa och det gjordes mot museernas och konstinstitutionernas historia. Jag är för alla dessa saker», sa Sehgal i en intervju i tidningen Arbetet när han ställde ut på Magasin III för tio år sedan. Sehgal var kort sagt en av de främsta konstnärerna som gjorde sig gällande både på marknaden och på institutioner – vilka på den tiden låg ett stycke längre ifrån varandra än de gör idag.
Så, omständigheterna för samtal av det slag som nu erbjuds på Accelerator såg annorlunda ut då än nu, eftersom vardagslivet var väldigt annorlunda. Och den ideologi som genomsyrade konstvärlden då hyste större tillförsikt för samtal och diskurs än det finns skäl att göra idag. För idag står det klart att även om mjuka värden skulle kunna påverka marknaden, så låter sig kapitalismen inte tyglas av någon marknad. Inte ens hotande klimatkatastrofer kan reglera det system som nu har gått in i en anarkokapitalistisk fas som väl ingen kan tro kommer att påverkas av samtal. Nazismens avkomma är nu näst största parti i Sverige. Historien har visat vad som biter på sådana: våld, inte samtal.
Det mesta av det som jag har tagit upp är invändningar mot verket. Däremot uppfattar jag dessa tankar som något som talar för utställningen, som lyfter fram perioden från 2006 till idag som ett objekt för extrem närhistoria. För vem bryr sig vanligtvis om det som hände för 13 eller 9 år sedan? Politisk konst på svenska institutioner brukar domineras av 70-talet eller av den direkta samtiden. Bara att bryta den problemformuleringsmallen är en bedrift. Genom den här utställningen befinner vi oss i ett nytt läge, «dagen efter», och man får lust att på bakfyllesegt vis försöka prata om vad som hände. Vad höll vi på med egentligen, igår, eller 2011? Vilka visioner och värden omfattade vi som vi idag antingen inte står för eller inte längre kan tro på? De frågorna upplever jag som viktiga för utställningen, även om de inte är en del av verket. Den får oss att med bakfyllans distans betrakta det nyligen förflutna, utifrån konsten. På så vis tycker jag att Accelerator har gett konsthallen som institution ny energi. För Sehgals utställning visar att även obsoleta idéer, rent av dåliga verk, kan få helt nya effekter bara av att offentliggöras igen. Ja, att en utställning med ett enda verk faktiskt kan vara betydligt bättre än verket självt. Här gäller det att ligga i och tänka innan bakfyllan försvinner och vardagen återkommer. Då ska den vara ny!
Nåväl, tog min enda lediga dag för att ta mig iväg en station till SU och gå in i verket och utställningen. Framgång, lycka och döden fick jag ut av det. Känner mig påhoppad och beklämd, beklämd att den kvinna i slutet som såg tämligen äldst ut var tvungen att prata om döden, att den jämnåriga kvinnan pressade mig på vad jag vill med livet och den minsta av de alla (den som var först) frågar mig om framgång fast hon inte ens verkar gått ut grundskolan. Blandningen mellan det som var manus och deras ”riktiga” persona var oklar, bra iofs, men det blev opersonligt och igen beklämmande. Själv är jag inte framgångsrik konstnär efter examen, vet inte ens om jag vill vara konstnär, utöva det, begå det och jag tänker alltför ofta på döden som en utväg/alternativ eller att ska bli skönt att slippa all den här skiten. Men trots allt kändes det positivt att lämna accelerator. Kom dit med en pappmugg kaffe och en varmkorv från pressbyrån, delvis färgad från denna recension och delvis opeppad. Jag kände mig som ett miffo efteråt och kommer väl fortsätta göra det ett tag framöver. Hoppas fler känner som jag. PS. det bjöds inte på någon uppdaterad harlem shake i utställningen. DS.
Askö låter perfekt, nära till vattnet att doppa sig i mellan piskrappan osv. Jag tycker det hela låter fullkomligt görbart. Inväntar fortsatt svar från Julin/Accelerator, min mail står här i tråden. För att komma i stämning redan nu rekommenderar jag: https://www.youtube.com/watch?v=9_t6Db4lCJs
Det finns en bastu bakom accelerator i Frescati medley sports center, en hundring i inträde men det kan det vara värt för lite risrappning i bastun. Annars har jag läst någonstans att SU har en forskningsstation på Askö utanför trosa. Anläggningen kan husera 40personer och det bästa av allt *drumroll* ……finns bastu! Julin kan väl boka detta som tillhör fakulteten på SU så kan vi andra hänga på, göra något slags turordningssystem för att komma och prata i bastun. Medtages: egna lakan (ej sovsäck), kaffetermos, kask, valfritt rappris (Björk är standard men gran och poppel börjar bli populärt), falukorv och bärza.
Ha ha ha! För bra för att inte göras! Hans Scheike-samtalen om konst 2019, istället för tystnad på slutet, fria piskrapp från publiken.
Jag kan för övrigt tänka mig ställa upp att bastupiska konstdebattörerna. Mejla kjmh@protonmail.com så styr vi upp det här!
Borde alltid vara kaffekask och korvgrillning på konstsnacken framöver (JAG KOMMER DIREKT)! Tycker för övrigt inte det är nått fel med kommentarsfältsdebatt, men hade ju vart extra kul om det resulterade i nån form av handgemäng kanske (eller kanske typ fyllebrottning?), med påföljande bastusnack (finns det bastu på Accelerator?) och björkrispisk?(!)
Jag tar med mig pappmuggar från pressbyrån eller porslins-set hemifrån och sluter upp vid pumptermosen, spetsar om den är ospetsad. Ser inget som helst hinder för att kommentatorsfältet kan vara en bra publikform, det är ju redan publikt, fast en paneldebatt med 10-30min tyst frågestund i slutet är kanske ett roligare sammanhang än att jag kan ligga i sängen och ta del utav en kritisk ordutväxling som sällan skådas i svenskt konstliv. Bor ju bara en station från accelerator så kanske jag hinner se verket och får återkomma med någon ovettig kommentar. Fläskkorv och hockeypulver!
Tjena, igen! Känns bättre med direkt tilltal, faktiskt.
Jag tror vi börjar närma oss vägs ände för den här replikväxlingen. Som jag ser det månar jag om utställningen framför verket, medan du vill försvara verket (på ett sätt som jag fruktar försämrar utställningen). Det är ett svårt utgångsläge, eftersom jag fick en väldigt rik upplevelse av utställningen genom att tolka den i relation till verket såsom kretsande kring framstegstanken. Att verket handlade om framsteg hade du alltså själv varit inne på, men har nu upptäckt något annat, ännu bättre däri, som du ville påpeka. Det är väl ok, ja mer än ok att du vill stötta verket så mycket du bara kan och vill dela med dig av dina nya insikter. Indirekt förstår man ju då också att du måste finna framstegs-temat i verket som relativt mer platt än det som du nu har upptäckt. Och det var ju också min hållning: det blir lite banalt. Men om man avviker från temat, som ju i sig slås fast ganska hårt i verket, så blir det till priset att man också avviker från samtalet såsom ett utbyte av tankar, för att istället lägga an på verket som skapare av en situation i vilken man dessutom talar. I så fall är det ju svårt att tro på samtalet som medel eller lösning i ett större socialt sammanhang. Då skulle det väl istället vara situationens relevans som man argumenterade för. Vilket förefaller mig väldigt svårt. Och då har man dessutom i ett slag förlorat de två stora punkterna som har lyfts fram i allt förhandssnack om utställningen, ja av det som måste ha utgjort en del av skälen för att ställa ut det här verket: samtalen och framstegstanken. I mina öron låter det som ett sämre verk än det som jag skrev om. Och varför skulle jag gå med på det, när materialet till en bättre förståelse avsiktligt eller oavsiktligt, men dock explicit, ges av verket? Jag antar att du inte kan övertyga mig om den saken, utan att jag helt enkelt måste se om verket och försöka tänka på andra saker än samtalet och dess innehåll. Det kan jag givetvis göra.
Angående detta: ”Det är lite sorgligt tycker jag att du inte upplever skillnad mellan marknadsundersökningar och det som händer i konstverket.” Äh, sörj inte, läs igen! Jag har redan redogjort för saken två gånger, och bägge gångerna har jag skilt formellt från innehållsmässigt, och därtill lyft fram effekten på subjektiviteten, vilken jag bara kunde komma åt genom en trefaldig liknelse (med en överklassman, med en beslutsfattare och med en potentiell kund). Och aldrig har jag langat fram en sådan blaffa som att det inte skulle vara skillnad mellan ”det som händer i konstverket” och marknadsundersökningar. En marknadsundersökning ger exemeplvis inte upphov till en sådan subjektivitet som jag beskrev. Att jag ser likheter betyder inte att jag inte ser skillnader. Nu får du anstränga dig lite innan du börjar sörja för mina upplevelser.
”Olikt de kommersiella aktörer du nämner finns inte intentionen att exploatera det våra besökare bidrar med i verket. Från Accelerators sida dokumenteras på uppmaning av konstnären heller inget och besökare uppmanas att inte ta bilder, filma eller spela in ljud.” Bra, bra. Nu sa jag ju heller aldrig att informationen exploaterades, däremot – och det fick jag ju reda på från dig – avser man ju med sina frågor att få fram information om besökaren (samma syfte som företagen), som man inte frågar om. Man frågar om en sak, men försöker få fram något som inte handlar om det man frågande om. Det tycker jag dessutom, kommersiellt eller inte, är ett dåligt bruk av ”det mellanmänskliga”, som avviker från idealet om samtalet som ett fritt tankeutbyte likar emellan. Om det i sig är ett gott ideal vet jag inte. Kanske finns det avvikelser från idealet som faktiskt överträffar det. Själv tycker jag vid närmare eftertanke bara om att prata på fyllan, när ingen riktigt bryr sig om vad man säger så länge det är kul. Då är det en bra social aktivitet, en fin mellanmänsklighet. I övrigt förefaller samtalet inte vara en sfär som avviker från andra, utan domineras av likartade maktspel, manipulationer och dolda agendor av samma slag som finns i så gott som all andra sammanhang.
Om det återstår mer att säga så får du ladda med pumptermos kaffe(kask?) och vetelängd. Du kan lätt få tag på mina kontaktuppgifter, tror jag. / Lars-Erik
Hej Lars-Erik Hjertström Lappalainen! Kaffet kokar och jag bjuder dig gärna på bulle för att samtala vidare. Vi för iallafall någon form av dialog, även om tilltalet blir något märkligt i ett forum som detta. Jag valde ett tilltal i tredje person förut och nu tilltalar vi varandra direkt. Det är kanske bättre? Möjligen ett steg mot det samtal över kaffe jag tänkt som en vänlig inbjudan. Den kanske du uppfattade som ett undvikande av frågan om relevansen av våra skilda åsikter om verket. Kortfattat tycker jag att vi berör viktiga saker jag gärna skulle diskutera vidare bortom ett kommentarsfält. Kanske samtalet sedan kan få en annan publik form?
Motivationen till min kommentar av din recension rör flera insikter jag fått av att uppleva ”This progress” under den tid verket uppstått nu på Accelerator. Min syn på verket har förändrats i samtal med verkets ”tolkar”, med besökare och med konstnären.
Touché med TT-artikeln. Men den skrevs innan vi ens hade haft vår generalrepetition för verket på Accelerator. Som jag inledde min tidigare kommentar så uppstår Tinos verk alltid på nytt i relation till den plats och tid det visas i. Jag ser annorlunda på verket efter att det uppstått på nytt och jag tycker det är relevant att ställa min bild bredvid den du presenterar.
Det är lite sorgligt tycker jag att du inte upplever skillnad mellan marknadsundersökningar och det som händer i konstverket. Men det kan jag naturligtvis inte påverka förutom att påtala en mellanmänsklig dimension av samtal som många av tolkarna upplever som berikande. Jag har talat med många besökare som upplever samma sak. Olikt de kommersiella aktörer du nämner finns inte intentionen att exploatera det våra besökare bidrar med i verket. Från Accelerators sida dokumenteras på uppmaning av konstnären heller inget och besökare uppmanas att inte ta bilder, filma eller spela in ljud.
Många av tolkarna i verket arbetar vid universitetet och utöver Jacob Östberg, professor i företagsekonomi som citeras i DN-artikeln du nämner säger Katarina Winter, doktor i sociologi: ”Jag har länge varit intresserad av det tvärvetenskapliga. Repetitionerna nu vilar mycket på tillit, mer än jag väntat mig, men jag uppskattar det.”
Hej, Rickard Julin! Kutymen bjuder mig att svara på kommentarer, men jag vet faktiskt inte om din kommentar är en inbjudan till dialog, eller bara till kaffe (för vidare samtal). Detta eftersom det faktiskt inte alls framgår vilken relevans våra skilda åsikter om verket har för frågan om på vilket sätt den här utställningen ”har gett konsthallen som institution ny energi”. Det vill Julin hellre ta över en kopp kaffe. Mysigt. Men vad ska jag då säga om övriga kommentar, som tydligen bara vill fastslå att vi har olika syn på verket? Det kan jag för min del leva med. Varför Julin inte kan det, utan vill tala om att han fattar det annorlunda, förstår jag inte riktigt motivet till. Kanske är det tron på dialogens kraft som driver honom, och avsaknaden av densamma som gör att jag inte förstår tilltalet. Jag ser ingen annan råd än att lite torftigt kommentera på de passager där det handlar om mig.
1) ”Verket har som jag ser det inte framsteg som tema även om det är den frågan man får i början av verket. Frågan är till för att få fram något personligt från besökaren, möjligen något om den personens värderingar eller aktuella funderingar. ” Tack för upplysningen! Det kunde man ju faktiskt inte veta om ingen sa det, så det är nästan synd att det inte framgår på annat sätt. Ja, det är direkt olyckligt att pressen i sina förhandsrapporter o utställningen, där de fått förlita sig på den information som Accelerator har gett ut, närapå har lagt ord i munnen på Julin som fick en att tro att framsteg var just själva temat. Som i denna TT-baserade artikel: ”Det är ofta väldigt personliga samtal, säger Richard Juhlin. Sehgal vänder och vrider på framstegsbegreppet – vad är framsteg i en värld där vi förbrukar jordens resurser för fort? Själv använder han inget material – konsten byggs upp utifrån mötet mellan människor. Och en mötesplats är precis vad Richard Juhlin hoppas att den nya konsthallen ska bli.” (https://www.sn.se/kultur-noje/ny-konsthall-forenar-konst-och-vetenskap-sm5223803.aspx) Olyckligt jobb av pressavdelningen på Accelerator, och tur att Julin äntligen gick ut och korrigerade missförståndet.
Men har då verket ett annat tema, eller inget tema alls? Ja, hur vet man egentligen vad temat är? Hur känner man igen ett tema när man ser det? Själv utgick jag ifrån att titeln samt det otvetydiga ämnesvalet för hälften av samtalen, de första, dessutom, gav en ganska tydlig indikation på vad som skulle betraktas som centralt, eller som tema. Detta också eftersom det sått på vilket frågan inledningsvis ställas av ett barn, ”Vad är framsteg?”, knappast alls kan vara formulerad ”för att få fram något personligt från besökaren”. Dels för att det vore ett så grundläggande misstag att i det syftet formulera frågan så i en kultur som fram till nyligen nästan såg sin gryning i Platons ofta upprepande insisterande på att en ”vad är”-fråga inte kan besvaras med exempel eller värderingar eller, tja, något personligt. Dels för att en sådan tolkning av frågan förstör verkets komposition, då den personliga väldigt tydligt introduceras av ”uttolkare” 2, som en distinkt fas i samtalet. Om Julin skulle ha rätt skulle verket vara sämre komponerat än det var under mitt besök. Men om jag ändå accepterar att verket, trots att det ger alla tecken på att etablera ett tema, ändå inte har ett tema eller har ett annat tema eftersom antingen konstnären eller kuratorn bestämmer det, så vore det antingen sämre (utan tema) eller synd att temat presenterades på så diskret vis att jag missade det. Jag är inte säker på att något av de alternativen gör verket bättre än det blev i min förståelse av det, men rätt ska vara rätt!
2) ”Konstverket är i de flesta besökares fall en spegling av besökaren och de svar de ger.
Den erfarenhet som Lars-Erik beskriver som ’banal’ ser jag som något han framkallat genom det han själv sagt under promenadens gång. ” Om man inte har läst min artikel så kan man få för sig att det där var en pikant elakhet, ett litet utbrott av dialogisk esprit. Men för den som har läst texten blir det kanske varken dräpande eller vitsigt eftersom invändningen ju är tagen från min text: ”Att första hälften var lite ointressant får jag ju själv ta på mig, då det var jag som fick stå för innehållet.” Det hade varit läge att glädja sig åt att han och jag förstod den situationen på samma sätt. Men i och med att Julin inte presenterar det på det sättet, antar jag att han vill gnugga in det var jag som stod för banaliteten. Det är lite för närgången humor för vår relation. Att jag skrev att jag själv tog på mig ansvaret för innehållet var uttryck för en grundlös generositet från min sida. Andra möjliga förklaringar till banaliteten skulle kunna diskuteras. Exempelvis skulle frågorna som ”uttolkarna” ställer ha varit stereotypt och fantasilöst formulerade, eller ogenomtänkta. Eller så kunde man fundera på hur mycket meningsfullt utbyte som kan uppstå i så extremt korta samtalssekvenser. Och om det var så att uttolkarnas påståenden var platta eller ointressanta, så skulle även det kunna bidra till att innehållet blir banalt. Alternativ finns alltså. Men jag lät udda vara jämt, och tog på mig en del av det. Att, som Julin påstår, ” Konstverket är i de flesta besökares fall en spegling av besökaren och de svar de ger” förefaller vara en grov förenkling, ja rent ut sagt vilseledande. I framförallt andra hälften av verket var det, vid mitt besök, uttolkarna som stod för det mesta av samtalet – och jag är ganska så säker på att det inte var mig som de talade om eller speglade. Därtill kan man lägga att sättet på vilket verket visas, vilken miljö kuratorn sätter det i, naturlitvis också kan bidra till huruvida verket blir banalt eller inte. Här visas det i tomma lokaler, medan det exempelvis i Amsterdam för några år sedan visades i en mer livlig miljö, som påverkade såväl lyssnande som associationsbanor och pratande. Att en kurator påstår att ”konstverket är en spegling av besökaren” låter nästan som ett försök att ljuga sig ut ur sin egen del av verkets visande. Vilket jag inte tycker att det finns skäl för Julin att göra.
3) Sedan kommenterar Julin den här passagen: ”För det handlar inte om några samtal mellan jämlikar, utan om möten med folk som är så oerhört intresserade av att höra min uppfattning att deras uppmärksamhet verkar direkt skum. Jag kommer att tänka på överklassens märkliga föreställning om att alla i deras närhet egentligen är deras tjänare. Det är sådan jag blir i det här verket, någon som förväntar sig att bli tillfrågad bara för att hen har råkat få en viss position i förhållande till andra.” Jag ser att formuleringen under arbetets gång har blivit mindre tydlig; från början stod det ’Det är sådan jag blir i det här verket, en överklassare som…’ Som det nu står är det öppet att tolka det som att jag känner mig som tjänare. Mycket beklagligt. Men bra att jag får chansen att understryka det: subjektiviteten som det här verket formade var av en typ som jag associerade med a) överklassmentalitet b) beslutsfattare och c) presumtiv kund. Om detta skriver Julin: ”Upplevelsen han beskriver att som besökare bli en slags tjänare till de som samtalet sker med tänker jag inte är obetydlig och i mina öron något annat än banal.” Helt rätt, det är inte banalt. Men det är heller inte någon motsägelse från min sida, vilket jag antar att Julin vill påskina.. Samtalen var till sitt innehåll banala. Men här talar jag om formen. Den var inte banal, utan, som jag skriver, obehaglig.
Det här tillhör alltså formen, en väsentlig del av själva konstverket, dessa immateriella (sociala) relationer som konstnären betraktar sig som upphovsman till. Att hans konst skulle vara särdeles ”hållbar” beror ju just på att Sehgal identifierar verken med dessa relationer (och bortser från de materiella förutsättningarna för dem, själva produktionen). Så, att komma åt kvaliteten i relationerna som skapas är avgörande för att komma åt verket. Och den kvaliteten kan man inte tillskriva publiken, eftersom Seghal ju som upphovsman gör anspråk på dem. Jag tyckte som sagt att de var obehagliga: de genererade en överklass mentalitet, dvs. mentaliteten hos någon som förväntar sig uppmärksamhet, hos en vars uppfattning folk av ren tjänstvillighet oupphörligen vill få reda på. Och i vissa situationer slog den över i en beslutsfattarsubjektivitet. Jag har vanligtvis ingenting emot att känna mig alienerad, men det här var obehagligt.Vidare jämför jag de här relationerna med ens situation som potentiell kund: ”Men varför då visa det här verket, som ju till formen mest påminner om de korta samtal man har i farten på ett köpcentrum när telefonabonnemangsförsäljare ” Den där kommentaren tycker Juhlin är ”hårdragen och effektsökande i sammanhanget”. Det var faktiskt inte utan att jag drog mig för att skriva det, men insåg sedan att det ju faktiskt inte är mitt fel att Sehgals strategier har lånats av eller lånats till marketing strategier. Tvärtom tycker jag att det kastar en del ljus över hans konst. Och det intrycket förstärks när jag ser att en ”tolkarna” i verket, Jacob Östberg, professor i företagsekonomi, lyfter fram likheter mellan Sehgals verk och konsumtionsforskning. (https://www.dn.se/kultur-noje/publiken-blir-konst-pa-accelerators-forsta-utstallning/) Att Julin inte ser den kopplingen är faktiskt lite anmärkningsvärt. Och att han förnekar den kopplingen med orden ”Men då jag vet att ingen av de som utför verket försöker sälja på besökaren något, så tycker jag själv att liknelsen är hårdragen och effektsökande i sammanhanget. ” Det är att lägga ribban lågt för sin perception och förståelse. Dessutom talar ju något som Julin själv skrev i kommentaren för att verket är ute efter att få någonting av besökarna. Det är inte ute efter mina pengar, visst, men väl ”personens värderingar”. En av de absolut största varorna idag är ju just information om personers värderingar och planer och tankar, och Sehgals verk är ute efter att få fram sådana saker, precis som Google och Facebook. Och detta utan att fråga efter dem. Verket frågar ”vad är framsteg?” men vill, enligt Julin själv, få en att leverera information: ”Frågan är till för att få fram något personligt från besökaren, möjligen något om den personens värderingar eller aktuella funderingar ” Om Julin har rätt i det gör det i mina ögon verket till allt annat än något som samhället behöver. Och det stärker min förställning om att Sehgals verk är en spekulativ konst gjord i hög grad helt enligt det ordinära affärslivstänkandet. Kanske i grunden kommersiell konst av en som har förstått att ”samtal” är en vara som folk är orimligt förtjusta i.
4) ”Tonläget i artikeln skruvas upp ytterligare med ifrågasättandet av att någon kan tro att samtal ska kunna ”reglera det system som nu har gått in i en anarkokapitalistisk fas”. Här, igen , har Lars-Erik och jag olika åsikter.” Rickard, om du verkligen tror att kapitalister, som inte ens bryr sig om hotet av klimatkatastrofer, ska kunna fås på andra tankar genom samtal… Det vill jag höra! Sätt på kaffet! Och då kan du ju samtidigt berätta hur du uppfattar att ”Accelerator har gett konsthallen som institution ny energi”. För om den saken verkar vi ju åtminstone vara överens, och det känns angeläget att förstå hur det egentligen gick till. Kanske har jag missuppfattat allt, kanske trodde jag bara att det var ny energi, kanske är det bara samma gamla vanliga institutionsbusiness as usual som avsågs. För att jag ska utsätta mig för den risken krävs det nog nästan en bulle också.
Enda anledningen (här) för att konst skulle behöva förenas med vetenskapen är att det skulle vara någonting som berättigade finanser (gick att omvandla till ekonomiska termer); vetenskap bär en äkthet likt tand mot guld. Förresten gjordes väl ungefär allt detta redan på 1800-talet i vågen av veteskapens framsteg! Men stockholm har inte haft en relevanta konstinstitutioner på länge… tyvärr!
Som konstnärlig ledare har jag bjudit in Tino Sehgal till Accelerator som första konstnär att ställa ut. Jag bjöd även in honom 2008 till den utställning som visades då i Stockholm på Magasin III med tre konstverk. Tanken ”att en utställning med ett enda verk faktiskt kan vara betydligt bättre än verket självt” är spännande och välformulerad, men Lars-Erik Hjertström Lappalainen och jag har väldigt olika åsikter om verket ”This progress” och hur det ter sig på Accelerator. Varje gång verket presenteras är det i relation till en ny plats, ny tid, nya medverkande (”tolkar”) och framför allt nya besökare. Det här konstverket, likt alla Tinos verk, uppstår alltid på nytt i relation till den tid det visas i. När verket nu uppförs på Accelerator är det delvis sprunget ur universitetet som kontext. Flera av de medverkande är forskare verksamma vid Stockholms universitet.
Verket har som jag ser det inte framsteg som tema även om det är den frågan man får i början av verket. Frågan är till för att få fram något personligt från besökaren, möjligen något om den personens värderingar eller aktuella funderingar. Konstverket är i de flesta besökares fall en spegling av besökaren och de svar de ger. Den erfarenhet som Lars-Erik beskriver som ”banal” ser jag som något han framkallat genom det han själv sagt under promenadens gång. Upplevelsen han beskriver att som besökare bli en slags tjänare till de som samtalet sker med tänker jag inte är obetydlig och i mina öron något annat än banal. Jag blir förvånad att samtalen påminner Lars-Erik om ”de korta samtal man har i farten på ett köpcentrum [med] telefonabonnemangsförsäljare”. Men då jag vet att ingen av de som utför verket försöker sälja på besökaren något, så tycker jag själv att liknelsen är hårdragen och effektsökande i sammanhanget. Tonläget i artikeln skruvas upp ytterligare med ifrågasättandet av att någon kan tro att samtal ska kunna ”reglera det system som nu har gått in i en anarkokapitalistisk fas”. Här, igen , har Lars-Erik och jag olika åsikter.
Att ”Accelerator har gett konsthallen som institution ny energi” är roligt att höra. Lars-Erik och jag har olika syn på hur det gått till. Det vore trevligt att föra en diskussion kring de här olika ståndpunkterna vid tillfälle. Här en inbjudan: kom gärna till vårt fik någon dag Lars-Erik så vi kan prata vidare.
Burn