Två elektriska gitarrer, ett utval effektboxar, några kablar, och fullkomligt utraderande volym. Detta är ju en enkel sak, som i 2008 nästan måste behandlas som ett traditionellt arbete.
Jag minns med viss rörelse ett besläktat verk jag såg i Amsterdam i 1994, där en gitarr hade hängts på väggen, strängarna försetts med ståltråd som löpte genom rummet, kopplad till en förstärkare via – också här – ett otal boxar, som placerats i andra änden av rummet. Golvet var täckt av krossat glas, och feedbacken från förstärkaren dränkte all tillstymmelse till formulerad tankegång. Och framför allt minns jag min vän Alexanders beska kommentar; «Fy fan så 80-tal! Jag kan inte tänka mig något mer 80-tal!». (Det var så på den tiden – det var innan 90-talet blev så förbannat 90-tal) Och här har vi det igen. Det är hur tufft som helst, så klart, och jag kommer alltid att bli lycklig när en massiv och kompromisslös wall of noise konfronterar mig – men jag undrar såna här dagar hur länge det kommer att bestå. För det är inte helt lätt att mjölka ut någon ny information ur musikhistoriens mest falliska instrument. Och det enda som kan toppa ett jävla bråk på hög volym är ännu mera jävla bråk på ändå högre volym.
Men, ja, man kan också i det här gnisslet och skriket höra fragment av melodier och rytmer man aldrig är säker på om man bara inbillar sig, om möjligens hjärnan automatiskt försöker att strukturera materialet i panik över den höga volymen – men det sker ju också i vilken mekanisk verkstad som helst. Det är inte nödvändigtvis dåligt det här alltså, men jag kan inte låta bli att så här – något senare – grubbla över hur länge man kan förhålla sig till det utan att etablera några som helst parametrar för kvalitet. För det kan ju inte bara vara så enkelt som att det alltid ska vara tufft och bra att göra publiken döv – inte hur länge som helst i alla fall. Lydgalleriet tänker ju för all del på vår hälsa, så vi går alla runt med rätt sorts protective gear och ser ut som vi jobbar i byggbranschen. Men också det börjar bli en naturlig ting – det är inte direkt första gången, det är inte det. Det som bekymrar mig är just detta; att det börjar känns lite väl recirkulerat, och att jag instinktivt börjar söka efter visuella koder i brist på ny information, men också där finner mig stående i vad vi måste kalla en tradition; för det är inte så mycket mer än två gitarrer som rör lite på sig – och estetiken är nästan utstuderat trashy, kanske inte ens ägnad någon uppmärksamhet överhuvudtaget, för det går bara i kablar och gaffatejp. Vi är inte så väldigt mycket längre utanför det klaustrofobiska tonårsrummets Judas Priest-posters, alltså. Eller möjligen har det som ursprungligen var en protest mot rockmusiken – gitarren har strängt taget bara ett symbolvärde i den här kontexten – gått i en cirkulär rörelse och kommit tillbaka till första ruta, och lämnat oss att sitta fast i ett slutet kretslopp som hela tiden återvänder till Lou Reeds Metal Machine Music från 1975.
Det är ganska exakt det som bekymrar mig. Bortsett från det är det ju, som alltid, tufft och bra. Att blåsa ut skallen med tjutande feedback kommer ju under alla omständigheter att förbli en nödvändighet i den här världen. Men…
Jag tänker också på han duden som lagade mat i samma lokal…nåt med nudlar och scampi tror jag. Kändes som han använde väl mycket fisksås i grytan och stanken av otvättad fitta(oops, sry) var till tiders ganska jävlig. Anyway, det hela var ganska mycket runk(unisex) men fett lite utlösning….och när jag skulle käka var det bara scampi kvar i grytan, no noodles, notting. Ganska symptomatiskt va?