Essän eller filmessän brukar ofta åberopas som modeller för den konstnärliga forskningen.Vi vet hur resultaten brukar se ut: «essäistiska» installationer där dokumentärfilmer med en personligt hållen, gärna poetisk voiceover kombineras med dokument, artefakter och olika objekt till en sorts kulturhistoriska assemblage. När det görs bra kan detta vara en rik form, där den dokumentära traditionens experimentella öppenhet och modernismens repertoar av montageoperationer korsbefruktas med historiografiska modeller från de samtida humanvetenskaperna, från foucauldiansk genealogi till New Historicism och mikrohistoria. När det är fantasilöst, en okritiskt tillämpad akademisk konvention – vilket inte sällan är fallet – kan det vara bedövande tråkigt: undermålig forskning som vinner legitimitet genom sin mystiska konsthalt; dålig konst som vinner legitimitet genom sin institutionellt sanktionerade vetenskaplighet.
Behzad Khosravi Nooris Professor Balthazar och monumentet över den osynliga medborgaren på Marabouparken – en utställning som består av element ur ett pågående konstnärligt forskningsprojekt på Konstfack – är definitivt inte tråkig. Dess modell är inte essän, utan snarare det illustrerade reportaget. Utställningens styrande element – de som etablerar den kontext i vilken de andra elementen kan begripas – är två intervjubaserade dokumentärfilmer, båda knappt 40 minuter långa. Den ena av filmerna tecknar ett porträtt över Zagrebskolan för animerad film, som låg bakom en mängd mer eller mindre avantgardistiska tecknade filmer från 60-talet och framåt, inte minst Professor Balthazar, skolans stora internationella succé. Den andra filmen behandlar den Alliansfria rörelsen, koalitionen av vänsterstater som inte allierade sig med Sovjetunionen under Kalla kriget, och vars tongivande medlemmar var Titos Jugoslavien, Egypten under Nasser, och Nehrus Indien. (Koalitionen existerar fortfarande, men verkar idag mest vara en byråkratisk-diplomatisk relik i händerna på diverse obehagliga despoter.)
Kring dessa två filmer är andra tecken och objekt arrangerade, i ett slags utställningens meta-montage. I utställningsrummets mitt står en stor, rosa klätterställning med sittkuddar, en rutschkana och, högst upp, en tom sockel – platsen för utställningens «monument över den osynliga medborgaren». Bredvid ställningen hänger fyra plattskärmar som visar Professor Balthazar-klassiker. På andra platser i rummet finns skisser till samma filmer, «förmodligen» gjorda av icke namngivna kvinnliga medarbetare på Zagrebskolan. Där finns också färgglada affischer hämtade från de fantastiska bilderna på Balthazargrads stadsrum i Balthazar-filmerna, men upptryckta i naturlig storlek; samt fotografier av en rad plaketter i en park i Belgrad, på vilka namnen på den Alliansfria rörelsens ledare är inskrivna, till minne av rörelsens viktiga toppmöte i staden 1961.
Allt detta hänger samman i en lite rörig men också rörande berättelse om hur Noori, när han var liten i Iran – ett av de Alliansfria länderna – brukade titta på Professor Balthazar på iransk TV, och sedan, när han flyttat till Sverige, överraskades av att finna att samma program visades på TV här. Att svenska, jugoslaviska och iranska barn därmed delade en referenspunkt, hade ett gemensamt minne, beror, spekulerar Noori – detta är utställningens utgångspunkt – just på ländernas gemensamma koppling till den Alliansfria rörelsen (Sverige deltog inte, men var sympatiskt inställt).
Barnet är förstås alltid löftet om en bättre framtid, ett utopiskt skulle kunna bli. Det delade, färgglada barndomsminnet blir här figuren för ett sådant löfte, visionen om ett kommande, transnationellt Balthazargrad av lek och fredlig samlevnad. Denna vision associeras med en dröm om vad den Alliansfria rörelsen, med dess internationalism, dess antikolonialism och dess distans till Kalla krigets maktblock, hade kunnat vara. Detta associeras i sin tur med en knäpp karaktär ur en av utställningens Balthazar-filmer: Martin, som ingen i Balthazargrad lägger märke till när han är där, men som alla saknar när han är borta. Stadens invånare bygger därför ett tomt monument till sin osynlige medborgare – men han dyker ändå inte upp. (Han har flyttat till en alptopp där han lever med en örn.) Det är detta monument Noori har låtit uppföra högst upp i sin rosa klätterställning.
Tillsammans bildar dessa olika delar ett lite skakigt, men också roligt bygge. Vem älskar inte Professor Balthazar? Vem gillar inte rosa rutschkanor? Barn gillar definitivt rosa rutschkanor. Under öppningskvällen råder lycklig kakafoni på Marabouparken. Samtidigt känns vissa aspekter av utställningen ofullständiga. De två dokumentärfilmerna presenteras som «works in progress», vilket inte är en felaktig beskrivning. De kommer att vinna på ytterligare redigering, i något fall idealiskt sett redan under utställningsperiodens gång (en av filmerna tystnar helt under ett par minuter). Möjligen skulle de två filmerna kunna kombineras till en, vilket skulle tvinga Noori att skära bort lite av det omfattande, dominerande intervjumaterialet – men också, och framför allt, att fläta samman Balthazar-spåret och det geopolitiska spåret till en tätare och tydligare helhet.
För vilken är egentligen relationen mellan Zagrebskolan och den Alliansfria rörelsen? Vad gör Professor Balthazar med hur vi förstår arvet efter Tito och hans koalition, och vice versa? Ännu värre: vad gör formen med politiken, Balthazargrads snurriga färgexplosion med hur vi kan tänka stadens eller – varför inte – det internationella samfundets gestaltning? Vilda frågor, förstås, men de associationer Nooris utställning etablerar välkomnar oss att ställa dem – samtidigt som verken är försiktiga med att själva konfrontera dem. Hans filmer tycks vädja om en mer tillåtande, eller snarare mer krävande kompositionsform än den reportagebaserade, där det citerade Zagrebmaterialet tenderar att förbli illustrationer till intervjuernas myndiga diskurs. Det samma gäller på större skala för relationen mellan filmerna och de övriga elementen i utställningen som helhet. Med andra ord, kanske skulle Noori vinna på en mer essäistisk form, även om det skulle innebära att han riskerar att fastna i den konstnärliga forskningens mannerismer.
