Det är fortfarande sommarlov och principiellt solsken för mig. Jag är i en gammal bruksort 80 minuter med tåg från Stockholm, folk säger att det är årets varmaste dag när grupputställningen Drömmar ur kolmörkret öppnar. Titeln ger mig inga andra associationer än till att det är valår i ett politiskt oupplyst land… Det vore ju fint om valet skulle kunna få några drömmar att faktiskt avspeglas i politiken.
Men det är nog inte alls vad utställningen handlar om. Den syftar i första hand på att den äger rum i ett gammalt kolhus nere vid Hälleforsnäs nedlagda järnbruk. Fantastiska lokaler och spännande kulturhistoria och så vidare; sånt som curatorer brukar gå igång på och som jag är kanske märkvärdigt okänslig för. «Elva konstnärer från Sverige och Finland undersöker kolet som material, symbol, historia och konfliktzon» i en utställning curaterad av Hanna Stahle och Gustav Person.
Det är väldigt mörkt där inne, och väldigt högt i tak. För att stegvis vänja mig går jag tillbaka till entréns halvdunkel där ett första verk visas, videon Introduktion till Jag är bergtagen (2020) av Kalle Brolin. Tydligen är de 7 minuterna bara inledningen från ett längre verk utifrån samma research. Det är en otrolig historia som framställs. Vedervärdig, faktiskt.
Den handlar om ett kolgruvebolag i Skåne som i början av 1800-talet inte lyckades värva några lokala arbetare till sin gruva, så på bolagsstämman «beslöts att inrätta gosshem för att utöka arbetskraften.» Vi snackar 11-åringar här. De fick fattigvården i Stockholm och Göteborg att med hot om indraget ekonomiskt bistånd tvinga ensamstående mödrar att lämna ifrån sig barn som skulle jobba i gruvan – resten av livet. Omyndigförklarade. Pojkarna var 11 år, och skulle jobba i gruvan hela livet – omyndigförklarade. När de blev vuxna hade de ingen rättshandlingsförmåga och fick alltså inte själva bestämma var de skulle bo och huruvida och med vem de skulle bilda familj och umgås. Konstnären sammanfattar idén: att avla fram en stam gruvarbetare. Fler generationer levde på det där viset, som livegna. 36 barn i första svängen, i nästa generation var de 85.
Från slutet av 1800-talet finns foton från när gruvarbetarnas barn – de som inte hade börjat jobba; kanske någon arbetare också var med – satte upp pjäsen Den bergtagna som återger en gammal folksaga om ett rikt troll som tvingar till sig ett giftermål med en prinsessa. Hon får sedan sitta och vakta hans skatter djupt nere i berget. Det är en svensk variant av den antika myten om Hades som rövade bort Afrodite, och Brolin tar också upp hur temat har behandlats skulpturalt genom historien – en tradition som därigenom omvandlas till en lång meditation över gruvarbetarnas helvete. Kanske inte helt orimligt, med tanke på att skräckvisionen av gruvarbetare måste vara betydligt äldre än myterna (de äldsta gruvorna i Europa är väl 12 000 år gamla).
Längst in i utställningen finns en annan videoloop av Brolin, med fyra vitklädda barn med levande ljust som sänks ned i ett bottenlöst schakt av mörker. Deras gruppering påminner om de antika skulpturgrupperna. Tanken på den historiska tidsrymden, och på att videon är loopad så att nedgången är ändlös, får en att se människan som dystert svävande i en svart rymds meningslösa oändlighet.
Det som gör hans verk så effektivt är att berättelsen återges genom foton av sms-meddelanden på en sliten mobil. Hur går det, frågar någon, och han berättar vad hans nya film ska handla om. Ohyggligheterna radas upp, mess för mess. Eftersom man ju läser mess ett antal gånger varje dag går innehållet filterlöst in i ens vardagssensibilitet vilket får berättelsen att kännas hotfullt samtida. Gruvbolagets idé träffar en som något direkt från Svenskt Näringsliv. Ja, korruption borde också vara en valfråga. Det är ett vidunderligt verk.
Att se det där verket först är kanske ingen god idé, eftersom upplevelsen lätt får exempelvis platsspecifika tolkningar av Kolhuset, eller verk om närområdets kolmilor, att bara te sig som estetiserande utfyllning. Det är möjligt att de är hur bra och intressanta som helst, men inte kommer till sin rätt efter Brolins verk.
Men efter ett tag är det äntligen ett annat verk som tar kontakt och leder vidare. Pia Männikkös En midsommarnattsdröm (odaterat) är ett stort draperi som hänger ned från kanske 7 meter och sedan brer ut sig på golvet framför en läktare varifrån man kan titta på det, nästan som på en filmduk eller en ridå. Det är gjort av 30 ihopsydda räddningsfiltar som konstnären fick upp ögonen för i samband med flyktingkriser kring Medelhavet. De är gjorda av ett metallglänsande material som kan hålla en vid liv efter en lavinolycka, trots att det är så tunt att det blir genomskinligt. Därför räcker det också med två små bordsfläktar bakom draperiet för att få det att röra sig. Det är effektfullt: den hängande delen böljar och skiner som en ovanligt gyllene disig solnedgång. Samtidigt transplanteras rörelsen från fläktarna såväl visuellt som auditivt till tyget på golvet som något vågsvallsliknande vid en strand.
I ljuset av vilken enkel sak som utgör livets mest tillfredsställande stunder, en solnedgång vid havet, ter sig flyktingarnas situation i samma miljö ännu grymmare och politiken än mer människovidrig. Det är paradoxalt: verket skapar ett sensuellt välbehag som får det vedervärdiga att framstå som ännu mycket värre och obehagligare än det redan var. Kanske påverkas man av blicken som tittar ner på en från den mycket svarta väggen bredvid: Johanna Lonkas stora, video- och mixed media-installation They saw Them dust (2026) i form av två isolerade ögon. Inget ansikte, bara en hård blick, dömande.
På central plats i den skevt sätt katedralsmäktiga salen finns en stor maskin av Ida Idaida, djupare, djupare, djupare (2024). Det är oklart vad den gör (doppar trasor i vatten, höjer och sänker två rep), men det kanske är fel undran. Man kanske ska förhålla sig till vad den är snarare än vad den gör. Jag såg den i en annan utställning här om året, och då vill jag minnas att den var imposant. Här i mörkret är dess närvaro en annan. Den liksam skymtar fram, antyds, men i gengäld framträder ett gnällande ljud. Konstigt nog räcker det för att jag ska sluta tänka på den som maskin och istället förhålla mig till den som till en kropp. Dess rörelser som nyss var mekaniska framstår nu istället som monotona och mödosamma.
Maskin-kroppens rörelser sprider sig på ett givande sätt till Lisa Jonassons skuggspelsinstallation Inom och utom sig (2025) där figurer till synes viktlöst, men inte utan tröghet, långsamt svävar runt. Många av dem har en kroppsställning som om de skulle ha halkat eller trillat. Det skulle kunna se ganska skönt ut, lite dansant till och med, men där kommer också inredning flygande, vilket får en att tänka på kaos och ett liv i upplösning. Tillsammans med ljuden från Ida Idaidas verk blir det något av en visuell klagovisa över det hela – om den dagliga omöjligheten, meningslösheten, maktlösheten. I det mötet tycker jag att curateringen verkligen får till någonting.
I en annan film visar Alvaro Campo sin «skuggfångare», vanliga vita skyltar som man kan fästa på en pinne och gå runt och fånga skuggor i luften. De bärs runt i skogen. (Här bör jag kanske nämna att jag befann mig i närheten när inspelningen skedde, och gick dit för att få se ett performance. Men det var mer som en workshop, så min kropp finns där bakom en skylt i filmen.) Ibland ser man en lättidentifierad skugga, ibland vandrar de över skylten som skyar över himlen, och försvinner sedan i ljuset. Utan skuggfångarna skulle de vara osynliga och sedan lösas upp och blandas med andra skuggor som glidit i hop på marken. Det är en fin bild av vad konst ibland sägs göra, nämligen framställa annars osynliga krafter eller former.
När Campo sätter samman flera skyltbärare i skogen politiseras både verket och skogen. Bärarna formar någonting aningen likt ett demonstrationståg som låter skogens tysta röst göra sig förnimbar visuellt. Vad säger den då? Den bara mumlar. Jag kommer på mig själv med att önska att våra politiska institutioner skulle kunna företräda vårt mummel istället för våra röster. Undrar om det inte är vad den här utställningen gjorde med mig i alla fall, drog fram lite metapolitiska drömmar ur det samhälleliga kolmörkret i mig.
