För att jag klarar av att ramla in i Galleri Galuzin tre gånger kan jag ju också mäta hur min uppfattning svajar fram och tillbaka; grejen är att jag gillar Simen Dyrhaug, men jag hade gärna sett att han valde ett annat grepp för att presentera arbetet sitt nu…
….för att jag klarar av att vara på utställningen vid tre tillfällen i loppet av ett halvt dygn, och för att det är en klockren tillfällighet (Ha! Vem går på den i 2006? Det finns inget som heter «tillfälligheter», och jag är fucked! Fördömd! «Gotscha!» väser rösten i reptilhjärnan där jag stapplar hem som en levande död och inte kan säga något utan att höra ekot av det i kraniet, en dov ohelig resonans av något som inte skulle få lov att vara…något som sög i sig allt mänskligt och lämnade mig att plocka ihop delarna efteråt…här och nu, faktiskt… i London, för att helt skruva till det…)
….men, som jag sa, för att jag klarar av att ramla in i Galleri Galuzin tre gånger kan jag ju också mäta hur min uppfattning svajar fram och tillbaka; grejen är att jag gillar Simen Dyrhaug, men jag hade gärna sett att han valde ett annat grepp för att presentera arbetet sitt nu…vi har sett det här en gång för mycket, känns det som; även om jag i grunden gillar det med….det här med att täcka hela jävla väggytan med hundratals teckningar mer eller mindre planlöst…men när det gäller just Dyrhaug verkar det vara hög tid att finna en väg ut av det, teckningarna är såpass goda i sig att den här manövern egentligen skulle vara onödvändig…ja, på Galuzin är den rent utav en nackdel, eftersom man tenderar att se hela rummet som en enda teckning och helt överser dom mindre mystiska sammanhangen och utropen som ryms inom varje delverk…
Det var vad jag i korthet tänkte under den första vändan på galleriet, den som ägde rum mellan klockan 22 och midnatt, ungefär. Under mitt andra besök, som varade mellan klockan 3:30 och 05:00, tänkte jag bara på allt det goda kaffet jag skulle behöva för att orka något annat än att klappa samman fullständigt. Sagt och gjort, jag drog på kafferep tidigt på morgonen och fick i mig skitmycket skitstark espresso…det var i en typisk kaffe-kvart på Grünerløkka där det fanns såväl columbiansk som jamaicansk kaffe att välja på. Jag gick helt i spinn, faktiskt. Och den tredje gången jag var på utställningen var i morgondagens nådlöst uppriktiga ljus där alla ansikten är grå och alla ögon lyser av skräcken från natten före.
Och ögonen flimrade över bilderna med den samma problemställningen en gång till, men den här gången med en viss – det ska medges – trötthet. Några teckningar har lyfts fram ur myllret genom att en svart molnformation har inramat dom. Också detta verkar onödigt om man ser på teckningarna som enskilda verk, men lysande i förhållande till den visuella logik som gör att man uppfattar rummet som ett enda frittstående arbete, bestående av mindre viktiga komponenter, men…då kvarstår lik förbannat ett problem. Minst.
Men det är en blottlagd nerv här som ligger och sprattlar, elektrisk och spastisk; Dyrhaug har sina mer eller mindre uppenbara referenspunkter, och sammanställningen verkar bottna i en genuin vilja att kortsluta språket för att komma vidare. Det enda riktiga sättet att skriva en kritik av den här utställningen vore sålunda att göra en cut-up på den här texten tillsammans med ett urval dagsnyheter och en pornografisk novell. Varför gör jag det inte? Sannerligen, vad är det som hindrar mig?
(Just som jag lutade mig tillbaka här… Dels för att tänka över det, dels för att jag är så utbränd som det går an utan att vara förkolnad… Paolo gick för två minuter sedan och jag tänkte meditera… och så kommer en australier in i sovsalen och drar historien om hur han blev stoppad på flygplatsen och utfrågad om hur mycket pengar han har på sitt konto – det finns ingen chans för mig att vila, det finns verkligen ingen chans…och hur väl korresponderar det inte till den blodiga natten mellan besök två och tre på Galuzin? Blodig kanske är och ta i, förresten, men…)
Och man kan kanske tänka sig den samlade effekten av Simen Dyrhaugs arbete som en röresle i viss hastighet? Det vill säga, ganska fort? Man kan också tänka sig det som en vätska som läcker ut i rummet och in i betraktaren. Som om det inte vore nog att bilderna går över i varandra, men som om dom också måste sprida sig vidare som en visuell smitta. Och det är något attraktivt med att tänka på en hastighet, låt oss säga 180 km/t, som något som kan anta en form. Och hur attraktivt är det inte att spekulera i hur det skulle vara om den formen faktiskt var flytande?
(…och där kom det en australier till…men det är billigt att sova här, på sätt och vis…nej, vänta, han var från Costa Rica…)
Ond nedtur, det här. Det ska inte behöva ta så många dagar att bli mänsklig. Hur många dagar ska det behöva gå? Jag skulle hellre vara någon annanstans. Jag skulle hellre vara någon annan.
….men om vi håller fast lite till vid den stora teckningen som är en effekt av de små teckningarna…tänker oss papper tonade i olika färger…varierande papperskvalitet…och aplicerar det perspektivet på vår vardag…de små nyanserna i postkassörskans skamlösa leende…tiggarens rasslande med pappmuggen…ekot av ett citat klockan 8 på morgonen; «Du skrev att vi var ironiska DJ´s»…indeed, man ska vara försiktig med vad man skriver….man ska vara försiktig med det mesta….
