I Expand Stretch Distribute på Galleri Belenius ställer Johanna Gustafsson Fürst begrepp i myndigheters och företags språk i relation till olika skulpturala objekt. Verken är till viss del tillverkade av funnet material som används på offentliga platser: som i Autoimmunitet där långa svärdsspetsar sticker ut från en kula av trä från en sönderslagen parkbänk, eller i Cloud där ett hoptrasslat ståltrådsstaket blir ett moln fäst vid ett rep som hänger från taket.
Återkommande hos Gustafsson Fürst är en särskild grön nyans som används i Stockholms stads offentliga miljöer, och som även gav namn åt hennes förra utställning på galleriet, Public Green (2013). I flera verk är färgen spraymålad tjockt på trä. Den döljer de påtagliga spåren till naturen samtidig som man förstår att nyansen tagits fram för att diskret smälta in bland växtlighet; inte vara för iögonfallande grön men inte heller för nära svart, med den färgens konnotationer. Samhället framstår som en total gräns bortom vilken det inte finns något. I detta klaustrofobiska universum regerar självrättfärdigande ideal om utveckling, effektivitet, expansion och funktion.
Utställningen målar upp en värld där myndighetsutövning och kapitalism blir två mytologier i samspel. Madness factory är en bit bark täckt av aluminium och målad i «public green». Från barken sticker det upp vassa spikar, enligt verkbeskrivningen för att hindra fåglar att sitta. Här går det inte att skilja den offentliga förvaltningens effektiva ändamålsenlighet från våld. Liksom i Autoimmunitet med sin sammankoppling av svärdspetsar och material från en parkbänk går tankarna till exkluderande design, som exempelvis förhindrar att en offentlig möbel går att sova på. Eye Surgeon består av en sten på ett podium med en tunn aluminiumstav, vars andra ände är fäst i ytterligare en sten med en måltavla som påminner om ett öga. Här finns våldet i den institutionella precisionen, som ställs mot en klumpig hand och det defekta ögat.
I skulpturer som Win-Win och The Distribution undersöks kapitalismens språk genom fysiska objekt. Win-Win är en bit trä som för tankarna till ett djurkranium, täckt i aluminium och placerad på ett underrede målat i grön färg. Objektet speglar den barnsliga förenklingen och dumheten i titeln: Vem har vunnit? Vad har man vunnit? Managementspråkets sätt att ge legitimitet och värde åt en företeelse tematiseras vidare i The Distribution. På ett podium av whiteboardskivor, av det slag som används i skolor, står en hög vass sten, vars spets nuddar vid en glasform som tycks rinna ner. Tillsammans med sin titel visar verket marknadsekonomins till naturlag förklädda tvång, och en banal fulhet som det inte lönar sig att försköna.
Gustafsson Fürsts verk tycks vara till för att bryta av begreppen de har som titlar. De vill förstöra språket och den värld som det bidrar till att upprätthålla. Objekten försöker förkroppsliga begreppen, få dem att förlora sitt herravälde och flytta ut från våra kroppar, som en exorcism. Samtidigt pekar inte utställningen mot någon väg ut. Verken sätter sig i vägen för en viss logik och berövar den dess självklarhet, men utan att representera något annat. Kritiken är helt immanent och resultatet är en kuslig tystnad.
