Fri och vild

– Fritiden är ett politiskt ideal, menar Jonatan Habib Engqvist och Lars-Erik Hjertström Lappalainen vars utställning No Bad Days öppnar i Kalmar på midsommardagen.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA
Enno Hallek, Bärbar solnedgång, 1990–2005. © Enno Hallek.

Det blev en turbulent vår på Kalmar konstmuseum, där Bengt Olof Johansson avsattes och återanställdes som chef inom loppet av några månader. Den planerade sommarutställningen The Soft Glow of Happiness ställdes in, men efter att Johansson återkom som chef så tog han upp kontakten med curatorerna Jonatan Habib Engqvist och Lars-Erik Hjertström Lappalainen. De hade egentligen lagt om sin plan för sommaren och tänkte ta ledigt. Istället bygger de nu en utställning på temat – en semesterutställning.

– Utställningen uttrycker existensens envetna vilja att i flödet lokalisera ögonblicket då man kan säga sig leva «No Bad Days», säger Habib Engqvist och Hjertström Lappalainen till Kunstkritikk, och förklarar att nästan alla verk i utställningen inbegriper en ensamhet och en känsla av existentiell futtighet.

– På så vis har utställningen en koppling till The Soft Glow of Hopelessness, eftersom båda tar sikte på existensen. Men i den gamla utställningen var det mer extas och suicidala tendenser. No Bad Days håller sig istället till korta och nästan obetydliga moment, som kanske ändå fångar livet.

Andreas Meinich, No Bad Days.
Andreas Meinich, No Bad Days.

No Bad Days öppnar på midsommardagen, och medverkar gör Kristoffer Borgli och Andreas Meinich från Norge, Enno Hallek från Sverige samt Iiu Susiraja och Pilvi Takala från Finland. Under öppning genomför den österrikiske konstnären Gernot Wieland en föreläsningsperformance om depression hos djur. Curatorernas utgångspunkt har varit att göra en utställning som de själva skulle vilja se när de är lediga.

– Ledighet, eller en tid som inte tas i anspråk, som man inte behöver använda till fromma för arbetslivet är också närvarande i alla verken. Exempelvis har Iiu Susiraja talat om sina självporträtt i hemmiljö som bilder av vad man vill göra när man är fri att göra vad man vill. «Hemma kan man vara fri och vild», har hon sagt.

Samtidigt understryker Habib Engqvist och Hjertström Lappalainen hur den fria tiden på olika sätt tas i anspråk av marknad och arbetsliv när samhällets grepp om individen blir allt hårdare. Kontrollen ökar och möjligheterna att vara «fri och vild» minskar. På så sätt menar de att temat har en akut politisk relevans, där fritiden som ett identitetslöst tillstånd är ett ideal.

– Det går att göra saker som inte bestämmer ens identitet – man kan till exempel pyssla i trädgården utan att bli trädgårdsmästare. Det är nästan som ett folkhemsförverkligande av det utopiska, under begränsad tid, säger curatorerna och berättar att de tidigare har försökt få göra utställningar med liknande tematik, utan att det har fungerat.

Vad gäller dagsläget på Kalmar konstmuseum är Habib Engqvist och Hjertström Lappalainen ännu ovetande, då de i skrivande stund ännu inte har anlänt till museet. Sett i backspegeln menar de dock att vårens turbulens har stärkt dem.

– Framtiden ser ljusare ut efter den otroliga uppslutningen kring kritiken mot styrelsens agerande, säger de.

Iiu Susiraja, Pussijalat, 2010.
Iiu Susiraja, Pussijalat, 2010.

Diskussion