Rapport från andra sidan smärtgränsen

Och så, lagom till Jul; ett riktigt hårt paket.
Som en markering och nödvändig sammanfattning av sina tio år med Pain Solution har Håvve Fjell presterat att få ut en tjock fyllig coffeetable-bok. Mycket text. Många bilder. Kanske inte till för alla, men säkert tillräckligt många för att motivera en andra upplaga. Det har hur som helst blivit en ganska sympatisk bok. Större delen av texten utgörs av en kronologisk genomgång av Håvve Fjells aktiviteter från 1993 fram till idag, med den naturliga tyngdpunkten på dom fem performances – Kvintett – som genomfördes på Kunstnernes Hus under Stunt Club i 2002. Tonen är just så avväpnande uppriktig och lågmäld som den måste vara, och bidrar till att man omgående ifrågasätter det första intrycket av bildernas våldsamhet. Texten sätter bildmaterialet i ett nyktert perspektiv, som den dokumentation av ett utforskande av den egna kroppens reaktioner det faktiskt handlar om. Möjligen kunde man önskat honom en sträng redaktör när det av och till slirar iväg och blir lite väl förtroligt, eller när det upprepas ännu en gång hur svårt det är att betala räkningarna när man är i den här branschen (Hey, join the fucking club!). Men det är petitesser; den sortens skönhetsfläckar som egentligen bara bidrar till att man uppskattar boken mer.

Det är såklart ett ganska speciellt konstnärskap det handlar om. Tillräckligt speciellt för att Håvve Fjell själv, nästan lite förundrat, i ett parti ska konstatera;”After Kvintett, I am officially considered an artist”.

Frågan är varför just det inte skedde tidigare.
Kanske för att hans ambition först och främst är och alltid har varit att bli en god fakir, och att det varit sekundärt i vilken kontext den verksamheten har applicerats. Det tog helt enkelt så lång tid innan det nådde fram till konstinstitutionens vita kub. Pain Solution har överhuvudtaget varit ett projekt som inte har låtit sig definieras sådär utan vidare där det har glidit runt i en gråzon mellan experimentell teater, modern dans och spekulativ show biz i ett blodsprutande regn av krossat glas, för att plötsligt med en märkvärdig stillhet landa i samtidskonsten. Det har inte bara varit unikt i ett skandinaviskt sammanhang. Även internationellt – där det trots allt finns några besläktade själar som opererar i samma fält – utmärker det sig. Dels genom sin flexibilitet, men framför allt genom det påtagliga inslaget av humor. Redan tidigt i processen vilar det en slags medfödd slapstick-sensibilitet över dom här excesserna i smärtans utkanter.
Som om Bröderna Marx hade spelat rollen som xenobiterna i Clive Barker´s Hell Raiser.

Och låt det vara sagt; humor är i sammanhanget ett helt avgörande element. Utan den hade Pain Solution sannolikt varit en sektliknande verksamhet för specialintresserade. Trots att det rituella inslaget berör något i oss som det egentligen inte finns ett språk för – just för att rötterna ligger långt nede i en arkaisk, förspråklig period – och trots att det just därför är ett viktigt arbete han tagit på sig att utföra. I symbios med det överdrivet fysiska i handlingarna rör det sig också om en research långt inne i höger hjärnhalva i avsikt att lokalisera människans själ. Hade det inte haft den ledigt skämtsamma glimten i ögat gentemot publiken som det har är det tveksamt om det hade haft samma genomslagskraft.

Underhållningsaspekten har såklart sin uppenbara referenspunkt i förförra århundradeskiftets kringresande sideshows; men det är ändå bara en av många historiska komponenter som utnyttjas. Utforskandet av fysisk smärta är i sig själv inte direkt något nytt, men med den uppdatering Håvve Fjell med varierande samarbetspartners genomfört dom gångna tio åren, där den extrema fysiska erfarenheten alltmer antagit formen av ett självständigt konstnärligt medium av samma dignitet som måleri och video, placerar sig Pain Solution – som bärare av en tradition lika gammal som arten – faktiskt, i ordets alla bemärkelser, på en punkt i den yttersta marginalen man måste definiera som cutting edge. Pun intended.

Det är ingen överaskning att många helst skulle vilja avfärda Pain Solution som ett slags freakshow för 2000-talet. VG var tidigt ute under genomförandet av Kvintett med primitivt tabloida plumpheter i den förutsägbara “Er dette kunst?”-genren, (Dagspressjournalister borde fan få ett finger kapat varje gång dom förfaller till den rutinen) – men tendensen är att det blir allt svårare att överse dom kvaliteter som ligger i det här arbetet. Här ifrågasätts och omprövas det kontinuerligt vad en människa faktiskt är – problemställningar runt kropp, ande och ren vilja adresseras på det mest tänkbart akuta sättet – och dom tio åren har förfinat metoden, med uppförandet av Kvintett som en fullkomligt logisk konsekvens.

Ett appendix längst bak i boken rymmer mer eller mindre reflekterade utbrott från tidigare gruppmedlemmar och kollaboratörer – det är påfallande att det enda samarbetet som inte avslutats på grund av en intressekonflikt antagligen hade fortsatt till idag om det inte avbrutits av immigrationsmyndigheterna när man sände tillbaka Paulucci Araùjo till Brasilien, och med det satte punkt för en speciellt kreativ period.
Bortsett från det enda tillfället verkar det som om Pain Solution har attraherat samarbetspartners med skiftande utgångspunkt och avsikter, men med det gemensamt att dom till slut hamnat i opposition till Fjell´s vision. En tidig medlem drar sig inte för att anklaga honom för att vara fantasilös och oförmögen att se vad Pain Solution kunde ha blivit. Det bidrar till det sympatiska intrycket att man faktiskt får se båda sidors uppfattning rymmas inom dom samma bokpärmarna. Det fullkomligt naturliga i en dualistisk värld; att den enes konsekvens och fokus är den andres fantasilöshet.

Här finns också flera genomtänkta essays om olika aspekter av Håvve Fjells arbete. Stahl Stenslie skriver utfyllande och insiktsfullt om smärtans estetik och Pain Solutions funktion i en samtidskonstkontext. Siv Ellen Kraft går in på det sena 80-talsfenomenet “Modern Primitives” – något som var en avgörande influens för bildandet av Pain Solution, och i ett större perspektiv är anledningen till det faktum att varannan jäntunge har ring i naveln. Per Johan Isdahl – psykolog på Ullevål sykehus – redogör för dom faktorer som vanligtvis ligger bakom kompulsiv självpining; skuldkomplex och tonårsfrustration som kontrasterar såpass i sammanhanget att det fungerar som en påminnelse om den gängse uppfattningen av smärta som något ont – själva negationen av Pain Solution, där det för all del aldrig är entydigt positivt, men heller aldrig negativt.

Genom att vända på den vedertagna uppfattningen om smärta tar varje fakir ett skamgrepp på normerna för att uppnå kontroll, inte bara över den egna kroppen, utan över hela sitt väsen. Och i slutänden i varierande grad över sin publik. Precis som vilken konstnär som helst har Håvve Fjell helt enkelt mognat, och dom artistiska val han tagit sätter honom i en unik position där absolut ingen gör något liknande. För dom flesta finns det heller ingen anledning att följa hans exempel; väldigt få kommer att känna sig kallade till det. Men att bortse från det här arbetet är att bortse från en viktig del av vår kollektiva erfarenhet. Ytterst; att bortse från oss själva och vad vi kan vara, i stället för att möta dom nästa tio åren helt förutsättningslöst.