Nystart för det finländska konstlivet

Återinvigningen av Kiasma och storsatsningen ARS22 hör till hållpunkterna under en vårsäsong som går i grupputställningarnas och samarbeternas tecken.

Elina Brotherus, Piscine, de dos, 2018. Brotherus and Hannele Rantala ställer ut tillsammans på Ateneum i Helsingfors.

Efter ett drygt år av renoveringar slår Kiasma ånyo upp sina dörrar i april, och det uppfräschade museet invigs av jättesatsningen ARS22. Denna «stormönstring av samtidskonsten» ordnas i regel ungefär vart femte år och har i sina två senaste inkarnationer fokuserat på Afrika (ARS11) respektive teknologi och postinternet (ARS17). Denna gång är temat inte klart definierat och förhandsinformationen har varit luddig, men ett nytt inslag är inklusionen av så kallade «nyckelverk» från tidigare decennier. Konstnärerna bakom dessa är redan inmurade i konstkanon: det är bland annat fråga om Marina Abramovic & Ulay, Francis Bacon och David Wojnarowicz. Vad dessa kan bidra med återstår att se, men säkert är att intresset för ARS har vuxit som en följd av den sordin som pandemin lagt på kulturlivet under de senaste två åren.

Bland alla de som satsar på grupputställningar denna vår står Amos Rex för det mest fantasifulla konceptet. Här är temat inspirerat av museets arkitektur: i de underjordiska utställningssalarna visas från den 30 mars utställningen Underjord som innehåller hundratals verk, bland annat etsningar av Giovanni Battista Piranesi, men också samtida verk av lovande unga konstnärer som Helsingforsbaserade Roma Auskalnyte. Poäng för kreativitet får även Tammerfors konstmuseum, som med utställningen Illuusio som öppnar den 26 februari har sammanställt vad som antagligen är den första inhemska grupputställningen som enbart inkluderar interaktiva verk.

Elina Merenmies, Fire of Love, 1995–2019. Merenmies medverkar i Underjorden på Amos Rex i Helsingfors den 30 mars.

Inhemskt gäller även på Ateneum. Huvudutställningen Den moderna kvinnan öppnar den 10 februari och är ytterligare en i ledet av satsningar som söker lyfta fram kvinnor ur konsthistorien, denna gång med siktet inställt på tolv kvinnliga modernister. Detta flankeras av något helt nytt, nämligen en visuell dialog mellan fotokonstnärerna Elina Brotherus och Hannele Rantala. De har gett varandra olika uppgifter, och delvis utgått ifrån bortglömda kvinnliga fotografers bilder ur Svenska litteratursällskapets och Finlands fotografiska museums arkiv.

Finlands fotografiska museum blickar själva bakåt i tiden med Piktorialism – fotokonstens uppkomst som öppnar den 28 januari. Utställningen har en texttung katalog om stilriktningens historia i Finland som utkommer på förlaget Parvs. Intill den sepiatonade romantiska piktorialismen visas grupputställningen Bestående spår som uteslutande utgörs av nya verk skapade med analoga metoder av samtida konstnärer. Här lyser perfekta silvergelatinkopior med sin frånvaro, utan istället visas experimentella fotografiska verk som Máté Dobokays installation Ag (2019), bestående av silveravfall från framkallning av svartvit film.

Några metrostationer från moderskeppet i Kabelfabriken finns Finlands fotografiska museums relativt nya galleri K1. Där kan man från den 4 februari beskåda den sydafrikanska fotografen Zanele Muholis ZAZISE, som av en slump sammanfaller med senegalesiska Omar Victor Diops soloutställning på Åbo konstmuseum som öppnar veckan innan. I likhet med Muholi arbetar Diop med fotografiska självporträtt i sin strävan efter att omforma hur svarta avbildas i konsten. Där Muholi avporträtterar sig själv i svartvitt och med brutal kontrast är Diops verk pompöst glassiga och dekorativa, samtidigt som ljussättningen av mörka hudtoner avslöjar både en teknisk skicklighet och ett politiskt ställningstagande. Den uttalade aktivismen når utöver Helsingfors och Åbo även Esbo: från den 10 maj visar EMMA den dansk-trinidadiska konstnären Jeannette Ehlers videoverk Black Bullets (2012), inspirerat av den Haitiska revolutionen 1791.

Omar Victor Diop, Albert Badin 1747–1822. Från Project Diaspora 2014. Diops utställning på Åbo Konstmuseum öppnar den 28 february.

Utanför institutionerna är det i vår den unga generationen som står för de intresseväckande utställningarna. På Huuto i Helsingfors visas från den 3 mars Fuzzy Logic av Eevi Rutanen, som i sin konst skapar dissonans genom att kombinera kodning, matematik och teknologi med «tjejiga» visuella uttryck. I Åbo är det utmärkta konstnärsdrivna galleriet Titanik alltid värt ett besök, och bland vårens program ser jag speciellt fram emot ett samarbete mellan Shia Conlon och Minjee Hwang Kim i vilket drömmar och döden granskas ur queer- och transperspektiv respektive östasiatiskt feministiskt perspektiv.

Även större aktörer satsar på nya namn: Galerie Forsblom ställer ut de hajpade konstnärerna Eeva Peuras och Kerttu Saalis målningar i sitt studioutrymme från den 11 februari respektive elfte mars. Och några kvarter söderut visar även galleri Sinne måleri i form av Jonas Karéns första egentliga soloutställning efter utexamineringen från Konstfack i Stockholm 2018. Den lakoniskt namngivna utställningen Allting luktar cigg öppnar den 4 mars, och tar avstamp i konstnärens moders bortgång och är en autofiktiv helhet. 

Och sist men inte minst: vad vore våren utan överraskningar? I februari står det klart vem som vunnit priset Ars Fennica 2021, vilket bestäms av den enväldiga domaren Hans-Ulrich Obrist. Fram till den 3 april kan man på Tavastehus konstmuseum bekanta sig med finalisterna. Lägligt nog avslutas även våren på ett överraskande lustigt sätt – Finska Skulptörföreningens galleri Sculptor intas i maj av Helinä Hukkataivals performance When I Look At You, Do I See Myself? där besökaren bjuds in att sätta sig mitt emot den 80-åriga konstnären. Vad skiljer verket från The Artist Is Present, kan man fråga sig. Det absurda svaret är: bara det att deltagaren får Hukkataivals ansikte projicerat över sitt egna.«I’ll be your mirror», sjöng Nico utan att veta hur rätt hon skulle få. Eller för att citera den finlandssvenske poeten Jarl Hemmer (1893–1944): «allting är en spegling, och speglingen är allt».

Jesper Just, Corporealités, 2020. Just är en av kandidaterna till priset Ars Fennica 2021.

Diskussion