Vad händer när systemfel blir det nya normala? Det är frågeställningen som ligger till grund för HDK-Valands masterutställning Material Glitch på Göteborgs Konsthall, curerad av Liv Stoltz och Daniel Jewesbury. Verken i utställningen presenteras som diagnoser på samtiden, med glitchen som gemensam nämnare. «Utmärkande för en ’glitch’ är att allting verkar normalt och som det ska, men plötsligt uppenbarar sig en bugg, om än för en bråkdel av en sekund, för att sedan försvinna igen. En ’glitch’ är därför svår att upptäcka, men konsekvensen av systemfelet består – om det inte åtgärdas», står det i utställningstexten.
Det är en intressant tanke, även om vår tids katastrofer, Putins krig i Ukraina, COVID-pandemin och den globala uppvärmningen knappast kan betraktas som simpla glitch som är svåra att upptäcka eller åtgärdas. Men jag intalar mig att det faktum att titeln förefaller något daterad, säger mer om vår tids förödelsers galopperande framfart, än om konstnärernas alster som sådana. Glitchen har annars varit ett kärt begrepp hos cyberfeminister de senaste åren. Teoretikern Legacy Russel ser i den kultförklarade Glitch feminism (2020) glitchen som något som både kan blockera och mobilisera, ja rentav förvandla misstag i systemen till en revolution.
Konstvärlden behöver sina utopister, men de behöver också sina materialister. Är Material Glitch ett försök att skapa en brygga mellan dessa diametralt skilda positioner? Ja, om man tittar på konstnärernas idoga försök att både reflektera över produktionsförhållandenas inverkan på estetiken och återförtrolla konstens materiella betingelser. Den frågeställning som kanske låter mest aktuell i utställningstexten lyder: «Hur behöver vi utrusta oss när vi befinner oss i ett tillstånd av instabilitet?» Ja, hur utrustar vi oss överhuvudtaget? Med konst? Vad förmår konsten i oroliga tider som våra? Kan den skydda från epidemier, krig, atomkrig? Knappast.
Ett verk som fångar både konstens och människans skyddslöshet är Ali Ardalans glasinstallation som tronar vid entrén i den stora salen. Det rör sig om en exakt kopia av migrationsverkets entrédörr i Märsta. I ett par högtalare hör man människoröster tala på för mig otydbara språk. På en tv-skärm ser man google-översatta texter från persiska dikter och annat – som för tankarna till tolkningens och översättningens implicita begränsningar. Migranternas gränstillvaro och de senaste decenniernas konstnärliga försök att göra det nakna, osynliga livet synligt, är här transformerat till ett brutalt, fortsatt osynliggörande av de osynliga. Ett cyniskt verk kan man tycka, för vad gör det om inte reproducerar det vi redan vet, nämligen att västerlandets nationer, liksom den västerländska konstens bastioner, endast öppnas för de som sitter på de rätta ID-handlingarna, respektive koderna?
Men verket lyfter något när jag upptäcker att Ardalan har producerat dörrarna i Iran, som om han ville säga oss att dessa inne- och uteslutande dörrar finns överallt, i alla kulturer. Jag kan inte låta bli att sakna mötet med dessa människors ansikten, hur trött jag än är på de senaste årens talking heads-videos. Emmanuel Levinas hävdade att det är den andres ansikte som påminner mig om mitt ansvar gentemot den andre. I en narcissistisk selfie-tid där den andres ansikte förlorat sitt omedelbara etiska apell, kan endast konstverk som spelar på människors frånvaro, skapa begär för deras närvaro.
Allt det som verkar för kultur verkar också mot krig hävdade Freud i en brevväxling med Einstein betitlad Varför krig? (1932). Vad hade han sagt om vår tids cancel-kultur och bojkottningen av rysk kultur? Vad har omvärlden gjort för att stärka ryska kulturutövares motstånd mot Putin? Inte mycket. Inne- och utestlutningsmekanismerna råder även i våra sinnen, för hur många stannade på väg upp eller ner från konsthallen vid Götaplatsen, där ett par människor (inte så många faktiskt) under vernissaget demonstrerade mot kriget i Ukraina? Om glitchen finns någonstans så är det i våra huvuden.
Ett verk som fångar vår tids mentala glitchar är Viktor Moens installation «korv förenar oss», en burlesk drift med både nationalromantikens och högerextremisters monokulturella bild av svensk kultur. Moen stod under vernissaget iklädd en hjälm bestående av korvar. Och som om denna spektakulära utstyrsel inte var nog, valde han att även mala ner korvar i olika malkvarn, i ett rum beklätt med fotografier föreställande konstnärens som interagerande med nationalromantiska klenoder som Zorns tavlor, med mera. Inte heller denna monomaniska gestaltning av en människas instängdhet i kulturen, som befinner sig någonstans i gränslandet mellan Peter Johanssons och Paul McCarthys humoristiska gore-estetik, inger mycket hopp om framtiden.
Inte blir det bättre i Elin Alvemarks installation som består av ett par spröda frigolitväggar som beskurits med CNC-fräsning så att negativa bilder på urnor och andra objekt lyser med sin frånvaro. Väggarnas ena sida har beklätts med tidningspapper, den andra sidan har påmålats med en vit cementliknande massa. Det är varken mycket yta eller innehåll. Det är som om konstverket gröpt ut sig själv för att påminna oss om den traditionsbundna finkultur som flytt, till förmån för den förgängliga papperstidningsbevakningen. Även om mitt första möte med detta kusliga, bokstavligt innehållslösa verk inte väcker något estetiskt välbehag, så fångar det rätt så väl tidsandans håglöshet. Vi får vad vi förtjänar – tycks konstnären vilja säga oss och verket lever kvar i mitt sinne, långt efter, och efterlämnar en smak av bitterljuv melankoli.
Även de övriga verken i utställningen är höljda i atmosfär av sorgsen, bräcklig, flyktighet. Amanda Hellryd har skapat en dekonstruerad byggarbetsplats i förändring, bestående av träplankor, trädgrenar, lera och lyftanordningar – där trädet tycks befinna sig i ett mellanläge mellan död materia och återupplivat byggmaterial, för att inte säga materialistiska återupplivningsförsök. Maja Lindberg Schwaner har skapat installationer förknippade med internetbaserad estetik som «cottagecore» och «goblincore», som ser ut som en digital Arts & Crafts-rörelse, en glitch i det moderna livet. Kamilla Mez har i sin tur skapat bokstavliga glitch i det urbana livet, genom ett virtuellt AR-styrt arkiv som samlar tankar och drömmar om HDK-Valands framtida byggnad Nya Konst. Är det så den digitala grafittin kommer se ut i framtiden? Mycket tyder på det, i alla fall om fler motstridiga röster kommer äntra rummet. Jennifer Spångerud har i sin tur skapat en interaktiv nätsurfsinstallation med kollektiva webbsidor, som ser lite retro ut, tack vare sin användarvänlighet, som var så typisk för 1990-talet innan nätet förvandlades till den teknokapitalistiska, narcissism-producerande övervakningscentral vi känner idag.
Det verk som lyser allra starkaste i utställningen, och känns mest unik, är Anders Walfridsons film La Desdichada (Den olycksaliga), vars titel kommer från en mexikansk sång som handlar om en person som är olyckligt förälskad, och vars själ förkroppsligas av en duva som väntar på «den olycksaligas» återkomst. I filmen är «den olycksaliga» namnet på det bokförlag som en bror och en syster ärver efter en bortgången far. Brodern och systern bråkar om vad de skall göra med bokhandeln. De känner sig arvlösa, för bokhandeln drar inga pengar. Deras samtal med varandra och en rad andra, består av oneliners från olika såpoperor, som till exempel «You’ve always had a weakness for deception» och «I live of what little I have left of you». Det är djupt vemodigt och tragikomiskt verk, fylld av tidsförskjutningar, drömska landskapsåkningar, dåligt belysta scener, omtagningar och glapp. Först här blir utställningens titel pregnant och på allvar allmängiltigt. Kanske för att det är först här, i såpoperans bristande kommunikationsrum, vi på allvar får möta lite mellanmänsklig interaktion och värme. En gnutta hopp, i en genomgående hopplös värld.
Samtidigt för titeln La Desdichada tankarna till den franska litteraturens dunklaste dikt – Gerard de Nervals El desdichado, som också betyder den arvlöse. I Nervals dikt möter vi en desillusionerad riddare som brottas med omöjligheten att komma över sin förlorade kärlek och sorg: «Min enda stjärna är död och min / stjärnbeströdda luta / bär melankolins svarta sol». Melankolikern lär oss Freud, Kristeva och hela den psykoanalytiska kåren är han eller hon som inte klarar av att smälta världen. Det är därför han lider av matsmältningsbesvär, som visar sig i den svarta gallan. Även HDK-Valands avgångsutställning verkar ha svårt för att smälta sin tid. Vi får helt enkelt hoppas att de kommer finna äcklet, vemodet, arvlösheten, glitchen i systemet, som ett incitament att skapa en bättre värld – och framför allt bättre matsmältningsapparat.
