Det är något med själva ytan. Även om det är få som i dag använder sig av svarta tavlan i undervisningssyfte – snarare diverse dator- och nätverksbaserade hjälpmedel och möjligen whiteboard – lever den i högsta grad kvar som symbol. Den iakttagelsen ligger till grund för Artipelags utställning Svarta tavlan – om konst och lärande: i samma andetag som tavlan försvunnit från den fysiska och sociala omvärlden har anmärkningsvärt många samtidskonstnärer börjat använda sig av den i sina arbeten.
Det är en mycket tvetydig yta, ett slagfält där auktoritär maktutövning, enkelriktad kommunikation och indoktrinering samsas med den goda didaktiken, demokratiskt lärande, pedagogiskt åskådliggörande, spridning av demokratins redskap till de många – och någon gång till och med deltagande, interaktion, gemenskap, kollektivitet.
Platsen är temporär. Läraren skriver med kritan, suddar ut och skriver nytt. Eleven får komma fram och skriva. Eleverna suddar lärarens «Låt stå!» och kluddar den svarta rektangeln full av obscena bilder och tillmälen.
Inom en konstkontext har den än fler intressanta egenskaper: den svarta tavlan har en mer tillfällig karaktär än den traditionella skissen, den är ett snapshot av ett ständigt föränderligt arbete, med en lätt bismak av preparerad readymade. Fixeras den och förs in i den vita kuben fetischeras den följaktligen också desto mer, detta förgängliga spår av läraren/signaturen/konstnären befinns bevarandevärdigt och får därmed en aura med en särskild lyster.
Den svarta tavlan är skapad för den överskådliga bilden, ideogrammet, diagrammet, men också språket – fast den exponerar även index, spåret av handen, handlingen. Den är ett negativ med sin vita krita och sitt svarta underlag. Dessutom är den en teaterscen där konstnären fysiskt kan bevisa sitt utbyte med medagerande, en publik eller ett ännu större socialt sammanhang.
Allt detta finns i Svarta tavlan – om konst och lärande. Utställningen är uppdelad i en historisk och en samtida del, där den historiska är den starkare.
Klangbotten är ett antal bevarade «svarta tavlor» (egentligen krita på svart papper som fixerats) från några av Rudolf Steiners otaliga föreläsningar åren kring 1920. Dessa befinner sig numera på ett slags turné och ett annat urval spelar en väsentlig roll i utställningen Det encyklopediska palatset på årets Venedigbiennal. Goethefantasten och grundaren av antroposofin Rudolf Steiner har som bekant influerat konstnärer som Kandinskij, Mondrian och Malevitj. Modernismen i stort är honom på sätt och vis tack skyldig och kopplingen till Joseph Beuys som här görs är välfunnen.
Steget från Steiners färgsprakande och sinnesvidgande visuella förkunnelser med imperativiskt laddade sentenser som «Människa, du är en koncentrerad bild av världen», till adepten och den «sociala skulptören» Beuys Undervisningstavla från Byrån för Direktdemokrati är inte så långt. I utställningen kompletteras de beuyska griffeltavlorna med en två timmar lång video med en offentlig dialog där konstnären deltar i eminent utsträckning, av Willoughby Sharp från 1974.
Ett generöst rum med Per Kirkebys ikonografiskt, konsthistoriskt och geologiskt stratifierade svarta tavlor fyller sin funktion och pekar bakåt mot en mindre predikande och mer undersökande och arkivisk tradition.
Men det är i salen innan som bygget börjar gunga. Elis Erikssons indignerade och felstavade, politiska och poetiska textbilder tillför inte mycket här och det enda verket av Marcel Broodthaers blottar en brist snarare än att balansera. Upphovsmannen till Moderna museet, avdelningen för örnar, 1800-talsdelen, hade kunnat vara en del av en annan axel, tänkande, kontextualiserande, men fundamentalt kritisk mot representation, institution och visionära och gränslösa konstnärsjag. Förslagsvis hade denna x-axel kunnat börja med ikonografins grundare Aby Warburg.
Svarta tavlan är en omfattande utställning (sammanlagt över sjuttio stora verk) och har ett i grunden ambitiöst anslag, men det är som att man stannat på halva vägen och inte fått med sig «lärande» i meningen kunskap och komplex, kritisk reflektion. Särskilt den samtida delen turnerar när allt kommer omkring mest svarta tavlan som fysiskt, sinnligt objekt. Och katalogen, som i ett fall som det här har en form av förpliktelse att teckna förbindelser, skapa sammanhang och förmedla kunskap, lämnar mycket övrigt att önska. Där det hade varit nödvändigt med övergripande och expansiva essäer finns blygsamma konstnärspresentationer som ibland ligger alltför nära Wikipedia.
Jag grips av samtidsmelankoli. I detta påkostade event-, frilufts-, mat- och konstkomplex i det natursköna Värmdölandet utanför Stockholm, ritat av den nyligen avlidne Johan Nyrén, finansierat av företaget BabyBjörns grundare Björn Jakobson och invigt sedan halvtannat år, ser jag jagade curatorer med begränsad tillgång till tid, pengar och kompetens i luftiga och uppfordrande salar framför mig.
Det är också därför de arbeten som säger mest i de här enkelt och enhetligt sakrelaterade – och inte sällan visuellt och taktilt läckra och subtila – omgivningarna, är de som på ett eller annat vis pekar ut ur den rena igenkänningen. Som Tal R:s överfulla, warburgska notistavlor. Eller de mer interaktiva, sociala eller kollektiva. Som Josiah McElhenys och Andrea Geyers The Infinite Repetition of Revolt där den konflikt om revoltens form – elitledd eller byggd på konsensus – som bokstavligen orsakade mordet på Rosa Luxemburg 1919 – spelas upp på nytt. Diagram och grafiska gestaltningar av de olika modellerna för revolt hänger på väggen och på en dubbelsidig glasklädd svart tavla fritt stående på golvet gestaltar, suddar och reviderar konsthallens personal med hjälp av flytande vitt bläck dessa modeller under utställningens gång.
Andra interaktiviteter är det anonyma konstkollektivet Bruce High Quality Foundation, vars ena arbete Public Education (My Child is Missing) – en fullklottrad och graffititäckt grön griffeltavla med ihopknycklade ölburkar med instoppade cigarrettfimpar där kritorna ska ligga, vilken tycks hämtad från en Public School i USA – hänger på sin plats. Medan verk nummer två på pressvisningen i torsdags förfärdigades på Konstakademien i Stockholm och först senare skulle komma att flankera sin samtalspartner.
Christian Marclays verk Chalkboard uruppfördes på Whitney Museum i New York 2010. I Artipelags version består den av en jättelik svartmålad vägg med vita notlinjer där publiken inbjuds att med vit krita fritt uttrycka sina musikaliska eller andra idéer. Varje helg bjuds så svenska musiker från olika sammanhang in att på plats tolka den svarta tavlan. Varpå allt suddas ut inför en ny vecka.
Cy Twomblys försöksvisa, prövande och intuitiva ande svävar över delar av utställningen. Twombly är också explicit apostroferad här och var, och han skulle helt säkert varit representerad om inte en rättstvist satt stopp för all visning av hans verk för tillfället. Men det är inte det som är problemet, utan att här finns för mycket som liknar och ser ut. För mycket ting och dekorativitet och för lite tänkande och språk.
