När det curatorsdrivna Malmögalleriet skēnē öppnade förra året satt besökarna på plaststolar och tittade på film och lyssnade på uppläsningar, väggarna full med hål från den förra hyresgästen. Frågan var om det skulle bli ännu en tillfällig satsning för de närmast sörjande. Så här åtta månader senare är väggarna vita och man har hunnit visa en rad utställningar med både lokalt verksamma och utländska konstnärer.
Nu inleds hösten med en presentation som är löst baserad på en grupputställning på Malmö konsthall 1999. Den gemensamma nämnaren är Lawrence Weiner, som återkommer i sällskap av två konstnärer vars namn påminner om hans medutställare för 25 år sedan: istället för Kirsten Ortwed och Barry Le Va får vi se Köpenhamnsbaserade Kristina Bengtsson och den amerikanske konstnären Bradley Kronz. Kopplingen är alltså delvis lättsam och slumpartad, men att ett litet galleri vid Värnhemstorget gör jobbet som konsthallen en gång gjorde kan också läsas som en implicit kritik. På skēnē finns en internationell utblick, i en konstscen som alltför ofta ställer ut sina egna, och modet att ge publiken det de inte visste att de ville se, i detta fall ett återvändande till konceptkonsten.
Galleriets stora fönster har täckts i virvlar av vit krita, den sort man använder som tillfälligt insynsskydd, i vilket Weiners textbaserade verk SOMETHING OLD SOMETHING NEW SOMETHING BORROWED SOMETHING BLUE (1970) suddats in. Den bokstavliga genomsläppligheten mjukar upp Weiners auktoritet som en av konceptkonstens förgrundsgestalter samtidigt som placeringen erkänner den i hur den fungerar som en portal in till de yngre konstnärernas verk.
Bengtsson visar skulpturer av den sortens gipsskivor man bygger utställningsväggar av, vikta och placerade på varandra. De intrikata balansakterna kodar skulpturerna som både provisoriska och expertgjorda, vilket också är den allmänna känslan i galleriet. Trots byggande som visuellt tema – flera av verken i utställningen har synliga skarvar, tejp och häftklamrar – är det motsatsen till taffligt. Snarare ger gör-det-själv-estetiken en känsla av varm duglighet, som också gör sig gällande i hur verken är utplacerade i rummet.
Den största av Bengtssons strukturer 02:59:39 (2023) påminner om ett altarbord, vilket förstärks av det lila tyget på Kronz Blues Traveller (2023) på väggen bakom, en gammal träram försedd med hjul, som för att flytta tunga objekt. Högtidligheten bryts av att Bengtson placerat tre oformliga koppar på hörnet av altarbordet, gjorda av kaffesump, Smug Cups (2017), som en bokstavlig tolkning av ordet kaffekopp. Mest dras jag till Kronz udda konstruktioner från 2022–23 där små foton från ett galleri i Kalifornien på 80-talet är infattade i tjocka trästrukturer isolerade med fårull och mandelskal, som utsnitt av tjocka väggar.
Weiners immaterialitet framhäver hur de yngre konstnärernas idébaserade konst är djupt präglad av sakvärlden. Bengtsson har visserligen också gjort ett textverk, men med potatistryck på funnet papper. Weiners berömda utsaga «verket behöver inte nödvändigtvis uppföras» känns kanske allt mindre som ett alternativ i en värld som utmärks av onlinekulturens icke-händelser. På skēnē för verken tankarna till minnesobjekt, saker att fästa sig vid, för att de är fina, ovanliga eller påminner om något som är viktigt.
