Lukas Moodyson, Ett hål i mitt hjärta
Siste del av Tommy Olssons føljetong omkring Lukas Moodysons Ett hål i mitt hjärta handler om tiden, rommet og en tørketrommel.
I am angry I am ill and I’m as ugly as sin
my irritability keeps me alive and kicking
I know the meaning of life, it doesn’t help me a bit
I know beauty and I know a good thing when I see it
– Magazine, A song from under the floorboards
1.
Ah, låt oss börja med att vara uppriktiga; jag är inte längre densamme. Intensiteten i dom senaste veckornas händelser har nått en seriöst kritisk grad; och så här, fredag morgon 04:25, innan jag helt definierats, sitter jag bara och grinar. And with good reasons. Och det är ingenting jag sitter och skriver bara för att vara tuff eller komma med en komisk poäng; det finns inget som helst komiskt i den här situationen, och det finns gränser för hur tuff jag kan vara. Jag gör det inte ens för att vinna sympati, snarare försöker jag bromsa hastigheten jag håller på tangentbordet genom en helt igenom intern självkritik. Men det har så klart försvinnande lite med Lukas Moodyson att göra, so fuck it; jag har inte lust att vara hur uppriktig som helst heller, i alla fall inte just nu; så jag antar att jag helt enkelt slår på tv´n och ser filmen en gång till. Och medan jag ändå håller på; varför inte se Lilja 4-ever, som ligger här och skräpar någonstans efter att någon insisterade på att jag borde se den? Om jag hittar den alltså? Och om det blir tid över, jag måste trots allt med 9-båten för att undervisa mina lydiga och undergivna studenter på khio om hur man bäst skrämmer vettet ur en publik; eller rättare sagt; tvärtom. Alltså hur man undgår att skrämmas ihjäl av att stå
inför publik; mycket svårare. Mycket, mycket svårare.
2.
Det är fortfarande ett par saker jag irriterar mig lite över här; plåstren över ögonen känns fortfarande lite för dumma, och att skjuta luftpistol på en upptejpad utvikningsflicka – sikta på pattarna och fittan – är en aning krystat och övertydligt, för att säga det försiktigt. Men jag kan inte få mig till att tycka att Ett hål i mitt hjärta. varken är så dålig eller nattsvart chockerande som alla verkar vilja ge intryck av. Filmens problem, och paradoxalt nog samtidigt stora styrka, är att den inte är hanterbar; den står till synes på ruta ett och borrar sig nedåt medan den egentliga handlingen föregår bakom pannbenet hos betraktaren. Som om filmen vore ett batteri, eller tändstift, som gnistrar till och startar en inre film – minst lika fragmentarisk och svårgripbar. Och vad handlar då allt det här om? The basics, stort sett; man vill bli älskad för den man är och det finns ingenting som kan fylla hålet i hjärtat, men man fortsätter oförtröttligt att försöka finna det. I grunden något alla borde kunna relatera till, men dom flesta kritiker hade helt klart föredragit mer mysig progg-nostalgi och svartvit samhällskritik från det här hållet. Inte jag.
3.
Nu går ta mig fan båten snart, och jag har inga byxor på mig. En dag kommer redaktionen att straffa mig, men deadline flyttades just framåt ett gott stycke till.
4.
Mycket senare, men nu måste jag ju snart med båten tillbaka igen! Den här texten skulle antagligen vinna på att jag uteslöt alla dom här bemärkningarna, men jag har inte tid till det.
5.
Thorsten Flinck är ta mig fan helt fantastisk som den slitne pappan/pornoproducenten, och är utan tvivel den som håller mig kvar genom hela distansen. Det är omöjligt att föreställa sig någon bättre i rollen; dom demoner som härjar karaktären känns obehagligt genuina och trovärdiga, och det finns anledning att tro att dom är det. Flinck är farligt nära att stämplas som Sveriges riks-junkie efter en oändlig serie bizarra incidenter IRL, och genom hela filmen behåller han en plågad nervig närvaro som bara kan vara effekten av grundiga excesser i en mänsklig twilight zone. Det finns en scen där han ser rätt in i kameran och ler tillgjort och vinkar till publiken som gör mig helt kall inuti varje gång. Ett genialt utnyttjande av inre resurser. Ändå tar han inte över; det verkar föregå ett slags telepatiskt improviserat skådespeleri som i väldigt hög grad verkar vara fött ur en intim arbetssituation som oftast fungerar. Ibland mindre bra, men ibland helt lysande. Man kan lätt föreställa sig hur den trånga lägenheten som utgör filmens universum föst ihop alla involverade till
att koppla sig upp på samma våglängd; situationen är både intim och klaustrofobisk. Men det händer inte så mycket; trots att filmen omfamnar ganska mycket och dom inbördes relationerna gradvis blir mer fuckade, som ju relationer gärna blir på ett begränsat antal kvadratmeter över tid.
6.
Själva händelseförloppet kan man läsa sig till om man inte gitter se filmen, alla centrala scener har beskrivits i detalj över hela internet så det hoppar jag glatt över här. Och nu finner jag inte Lilja 4-ever i det här kaoset jag sitter i och som jag skämtsamt brukar kalla mitt hem, så det får bli en annan gång. Men jag vill ändå dröja kvar vid slutscenen, där sonen (Björn Almroth), och Tess (Sanna Bråding), är nede i tvättstugan med några nedkissade lakan. Under stort fnitter pressar dom in varandra i torktumlaren, liksom för att testa om det går. Scenen är munter, och verkar vara en
faktisk händelse som klippts in som en sista motvikt mot turbulensen som föregått den. Och med det sätter filmen punkt där den började; med uppmaningen «Blunda, och säg vad du ser» – men det slår an en ton av hoppfullhet som fram hit har varit obefintlig. Det är också en av ytterst få sekvenser som föregår utanför den allt sunkigare lägenheten.
7.
Vad är klockan? Jag måste vidare. Mitt hål måste också fyllas, och det börjar bli knappt med tid. I värsta fall får jag fylla någon annans, och tid är det som tar slut. Tid är det som tar slut.
Tid.
Är.
Det.
Som.
Tar.
Slut.
