För snart hundra år sedan verkade domedagssexsekten Korpelarörelsen i Tornedalen. Om förlåtelsen ofta uppfattats som primär i kristendomen –inte minst i Læstadianismen som dominerar andligheten i i trakten – så tänkte sig Korpelarörelsen att frälsningen var avhängig av att det finns något att förlåta och gick därför in för att synda.
I Tornedalen verkar även Markus Öhrn, konstnär och ledare för performancegruppen Institutet, som häromåret gjorde en uppmärksammad föreställning om just Korpelarörelsen och nu återkommer med en utställning på Bonniers konsthall som bygger på en liknande inversion. I Requiem för Eva-Britt presenterar Öhrn hur han skapade gruppen Azdora bestående av äldre italienska kvinnor som med hans mormor Eva-Britt som ledstjärna har börjat göra sådant som de tidigare kanske inte ens skulle ha tänkt på att göra. Här är det dock inte relationen mellan synd och förlåtelse som får en ny dynamik, utan den mellan liv och död, mellan det banala och det hänförande, det löjliga och det viktiga.
Det hela började på Eva-Britts dödsbädd. Öhrn frågade henne om det var någonting hon hade velat göra annorlunda i livet. «Jag skulle önska», svarade hon, «att jag vågat göra något riktigt dumt, något annat, för mig själv». Hon hade varit en typisk tornedalskvinna av den sista generation som växte upp när området var ett av de fattigaste i Europa. Utan ens den flyktigaste hänsyn till vad hon själv hade lust att göra såg hon självuppoffrande till att allt funkade i hemmet och att alla fick mat. Säkerligen stod hon själv vid diskbänken och åt medan hon trugade de andra att ta lite till. Husets herre för alla, utom för sig själv. För henne var hennes funktion viktigare än hennes liv. Idag kanske man skulle säga att hon var professionell, jätteduktig, om hon bara hade verkat utanför hemmet.
När Öhrn långt senare var i Italien såg han att de äldre kvinnorna där levde precis som Eva-Britt. Han lyckades göra några av dem intresserade av hans mormors ord på det yttersta, och en grupp bildades som skulle göra dumma saker, bara för att de hade lust. Öhrn lät ansiktsbemåla dem och hjälpte till med dumheter. De slog sönder en tvättmaskin, de åkte till stranden och lekte i vattnet; de satt och knöt egna piskor och använde dem på krypande nakna män på en klubb. De krossade vattenmeloner. Till slut kunde Öhrn arrangera en resa med tolv av dem till Tornedalen, där de gjorde en ritual vid Eva-Britts grav, och sedan en annan där de inåtvänt eldade upp saker.
Allt detta skedde alltså i verkligheten. På Bonniers konsthall ser vi dokumentationer av deras dumheter. De visas i enlighet med en estetik som tycks hämtad från typiska ockuperade hus som används för kulturevenemang. Det är grafititti på väggarna, och det enda speciella med det är att de sprejats av de gamla kvinnorna. I stort sett skriver de väl bara «Dai!», det vill säga «Kör!» på italienska. Några av dem är med i Stockholm, och gick runt och hade sig på öppningen. Det är ändå för märkligt när man tänker på det utan världsvan cynism.
Rörde det sig om kollektiva performances eller om verkliga förändring av livet? Att döma av reaktionerna kvinnorna fick, det senare: de varnades nämligen för att göra sig löjliga och dra skam över sig. Det är inte heller någon liten sak. Medlemmarna i Korpelarörelsen verkar ha dragit skam över sig för generationer. Kanske försöker Öhrn egentligen grunda en ny kultur. När han talar om Eva-Britts önskan återger han den i termer av destruktivitet. Det påminner om Carl Jonas Love Almqvists tankar om hur fattigdomens kultur finns i förstörelsen av överskott och annat som man inte egentligen behöver. Livets rikedom mäts då istället av hur mycket av ens ägodelar och status som man klarar att göra sig av med utan att förlora sig själv. Att som Eva-Britt vilja göra en dumhet är på ett liknande sätt att veta sig kunna klara sig utan det system som gör en nyttig och rättfärdigad. Man kan förlita sig på sig själv. I den självrelationen tänkte sig Almqvist att ett annat liv, utan ålder, kom till uttryck. Framförallt är detta tydligt i gamla människor, som just därför väcker barn och ungas kärlek.
Kring en likkista har Öhrn placerat handgjorda dockor, en för varje deltagare och en för mormor. De har inga ansikten. Det ålderslösa livet är kanske i grunden anonymt, ett och samma mormorsliv bakom varje bemålat ansikte. I sitt gravtal till Eva-Britt säger en av italienskorna att en ung kvinna som hade kommit i kontakt med deras aktiviteter förvånades över den kraft och makt som en enda kvinna kan ha. «Detta alena», säger den äldre, «gör livet mödan värd». Det är omvälvande att ta del av det. Vilken otrolig kraft som har utlösts!
Öhrn arbetar med en «fattig estetik» som förlitar sig på sig själv och vad som finns till hands. Han skyr inte billiga material och banala fenomen. Grafitti och tatueringar, enkla handgjorda dockor och en dödskalle som skulle passa på ett halloween-kalas, musik som får en att tänk på Carl Orffs Carmina Burana. I ett mörkt rum går en rökmaskin igång när en klockstapel klämtar – allt funkar!
Under ett performance i form av en dödsmässa som uppförs varje söndag lyckas Öhrn till och med formulera insikten att «döden är otroligt vacker, och otroligt sorglig». Det är ju vad Karlsson på taket säger om sina tuppmålningar. Även frågan han ställde till sin mormor är ju en kliché. Men det duger. Mer än så: eftersom det är välbekant så är det också mer effektivt än mer sökta former, formuleringar och material. Undret med Öhrns estetik är kanske att relationen mellan det rika livet och den fattiga estetiken går i spin: det banala både bekräftas och förbleknar mot det enastående kraftfulla, vilket i sin tur blir igenkännbart genom det banala som på så vis får sin egen värdighet, vilken ånyå manifesterar kraften i det storartade: livet, döden, friheten och underkastelsen. Att jag inte kan tala om hur det går till är givetvis ett kritiskt misslyckande. Men såna triumfer kan jag klara mig utan, nu när jag har sett att fenomenet finns.
