I det stora öppna rummet på Marabouparken i Sundbyberg har placerats så många verk att det visuellt sett är nära en explosion. Det är ett omfattande och mångsidigt konstnärskap som visas i Gittan Jönssons första stora retrospektiv, Parallella linjer, även om hon till skillnad från mer uppmärksammade generationskamrater som Carl Johan de Geer och Marie-Louise Ekman ofta har hållit sig till bildkonst i mer traditionell mening: teckningar, akryl- och oljemåleri, serier, bok- och skivomslag och illustrationer.
Jönsson har sina rötter i det sena 60- och tidiga 70-talet, och här finns teckningar från hennes tid som reklamstudent på Konstfack bredvid skildringar av hennes tid i maoistiska Rebellrörelsen. Här finns seriealbumet Historieboken, som hon gjorde 1970 tillsammans med tre av sina studiekamrater från Konstfack. Boken handlar om kolonialiseringen av Afrika, översattes till sex språk och användes i historieundervisningen. Ett rum på övre våningen har inretts med rosamålade väggar och ägnas helt åt de tecknade serier som Jönsson har ritat och skrivit tillsammans med Kristina Abelli Elander. Deras samarbete har pågått sedan 80-talet och serierna har getts ut i boken Prinsessor utan panik (2007). Feminismen, särskilt 70-talets kvinnokamp och dess resultat, är en röd tråd genom serierna.
Ambitionen med Parallella linjer är att framhålla det sammansatta i Jönssons konstnärskap, och visa på en bredd utöver det proggiga och utöver de mest välkända verken. Utställningen består av små öar med olika teman, och på väggarna runt om hänger de ofta storskaliga målningarna, från 70-talet till idag. Målningarna bildar en bakgrund, som samtidigt är det visuellt mest framträdande i utställningen, där en ofta friare sida av konstnärskapet träder fram.
VILL STÄDA UNDAN POLITISKT FÖRTRYCK
Gittan Jönssons kanske allra mest ikoniska målning, Diskkasterskan (1978), visas inte i utställningen, utan får representeras av en skiss. Desto större plats tar den dammsugande kvinnan, en figur som ofta återkommer i Jönssons arbeten. Hon städar i finklänning och med duk kring huvudet som en hemmafru från 50-talet. Figuren lyfter fram hemmafruns existens, men representerar också en aktivism och viljan att städa undan rasism, sexism och maktstrukturer i konsten. Den dammsugande kvinnan i olika tappningar har blivit porslinsfigurer, som står uppradade som en armé mitt i rummet. Lika obändiga som sköra blir de viktiga påminnelser om det som fortfarande återstår att göra inom den feministiska kampen.
Dammsugerskan återkommer i målningar som Feber och demokrati (2006) och Vandrerskan (2014), där hon i en parafras på Caspar David Friedrichs Vandraren över dimhavet (ca. 1818) dammsuger på en klippa i ett dimhöljt bergslandskap. Här blir parafrasen ett sätt att tillägna sig en storslagen frihet, men också att lyfta fram den vardagliga tillvaron, och kvinnornas arbete, som är frihetens villkor.
Temat familjen och samhället, det egna och det politiska, finns också många äldre verk. I ett hörn hänger tuschteckningar från boken Med blodad tand (1976), som visar krig och revolutioner utanför dörren, och det äkta paret där inne som lever sitt liv. Boken gjordes tillsammans med journalisten och författaren Torkel Rasmusson, kanske mest bekant som sångare i proggbandet Blå Tåget. Här finns också målningen Den ensamma mammans semester (1972), där en kvinna är ensam i lägenheten med en dammsugare och tittar ut genom fönstret. Bilderna visar de trånga och kvävande villkor som 70-talets politiska uppror riktade sig mot.
SKILDRAR FÖDELSEN OCH DÖDEN
Ett rum visar verk med ett mer psykologiskt perspektiv på familjetemat, vilket ger en fördjupad känslomässig förståelse av vad som står på spel i de mer konkret politiska verken. I målningen Ofullbordad (1981) skildrar Jönsson sin mammas död parallellt med födelsen av ett barn. Mamman är på väg att försvinna i bildens nedre hörn, som en streckfigur, medan bebisen sitter i bildens mitt som en hungrig gud och slukar allt liv. Figurerna närmar sig arketyper, men bilden tar sig förbi symboliken till något mer dunkelt.
I en annan av sina mest välkända målningar, det fotorealistiska självporträttet från 1977, står konstnären i 30-årsåldern mellan olika öppna dörrar, som symboliserar olika vägval. Alternativen är barnen, musiken eller den väpnade kampen i Eritrea. Hon är klädd i Mah Jong, och på väggen hänger en bild av kompisen Carl-Johan de Geer. Stilmässigt handlar det om att måla tidstypiska attribut, och den enkla symboliken ställer sig i vägen för en mer existentiell tolkning. Skillnaden är stor mot ett senare verk som Vandraren (1994), som visar en man som bär ett barn, kanske på flykt. Målningen är gjord i en futuristisk, expansiv stil, som inte avgränsas av en färdig berättelse. De rosa och ljusblå färgerna understryker det ödesmättade allvaret i bilden.
MÅLERIET RÄDDAR UTSTÄLLNINGEN
Många av Jönssons målningar är konstruerade som kollage av abstrakta element och föreställande figurer. Det realpolitiska är med, ibland i form av ett slags illustrationer, som kvinnan med mobiltelefon, slöja och färgstarka kläder i målningen Tahirtorget (2012). Hon är del i en helhet där det mer måleriska i samma bild visar en inre geografi, av känslor och intryck av en situation.
Det finns en dragning åt det absurda och kaotiska i Jönssons bildvärld, som bildar en motpol till det mer konkreta och pedagogiska. Verken är ofta präglade av 70-talets formspråk, där det råa och antikommersiella är lite enkelspårigt och hårt kontrollerat. Inget får sticka åt fel håll och störa budskapet. Men här finns också en målning som Cellen (2007), som är mer mångbottnad. En grupp människor ligger på golvet i ett rum, sover, väntar? Deras ansikten bildar en klunga, som en organism i sig.
Måleriet är det som räddar Parallella linjer från att vara en regelrätt utställning om 70-talet som epok. Istället ser vi en konstnär som aldrig har varit helt i linje med de sammanhang där hon har verkat. Jönssons måleri lyckas tala om minnen, känslor, historia och politik på ett förbehållslöst sätt, utan rädsla att tappa prestige. Utställningen visar hennes egen nisch som en kombination av det måleriska, och ett slags anarki där vad som helst kan plockas in. I de mest övertygande bilderna fogar hon samman en helhet där frihet och självständighet hör till de framträdande egenskaperna.
