Få har väl undgått att Moderna museet förra året fick 25 miljoner i extra anslag för att stödja svenskt konstliv genom inköp (se här och här). En historisk budget – aldrig har så mycket svensk konst köpts in på ett bräde! Men den där rekordkänslan infinner sig kanske inte riktigt när ett trettiotal av de nyinköpta verken nu visas på museets fönsterlösa och lite introverta nedervåning. Istället för att slå på stort med en omfattande presentation har man valt att göra två mindre utställningar vid olika tillfällen, samt en bok som kommer senare under året.
I denna inledande del, curaterad av museets färskaste intendent Asrin Haidari, så är det snarare coronasamlingens karaktär av stödprojekt som är mest påtaglig. Det är inte de stora namnen och kommersiellt framgångsrika konstnärerna som visas här. Premisserna är istället en inköpspolitik med inriktning på nya verk av oetablerade konstnärer, eller äldre verk av tidigare förbisedda konstnärskap. Vilket bekräftas av att närmare 70 % av inköpen gjorda direkt på ateljéerna, utan att någon gallerist har agerat mellanhand. Den äldsta konstnären är nästan 90, men medianåldern ligger runt 35, så det känns ändå som en rätt ung utställning.
Vid sidan av den kulturpolitiken så finns här en tydligt artikulerad estetik; en viss blick på konsten som vill låta det förbisedda eller undanskuffade träda fram och där enkla material bearbetas för att skapa små värmande lågor av sinnlig närvaro i vardagen. Mer konkret så har utställningen en slagsida mot måleri, fotografi och teckning – kort sagt, mot traditionellt figurativt bildskapande – och domineras av små, intima verk som kryper nära inpå betraktaren med vardagliga ämnen och känslor som alla kan relatera till. Vi skonas från svårartade performancevrål, tidskrävande videoinstallationer och digitala uttryck. Istället för verk som vill undervisa eller övermanna betraktaren, så får vi en konst som lägger en varsam och kärleksfull hand mot hens kind – med båda parters fulla samtycke, förstås.
Det betyder inte att utställningen primärt handlar om att få publiken att trivas. Tvärtom, så är smärta, sjukdom, krig och annat elände bärande teman i verk som ofta bygger på personliga erfarenheter och där samtalet över generationer blir ett sätt att öppna upp för svåra ämnen. Jag tänker till exempel på hur målare som Lena Cronqvist (f. 1938) och den femtio år yngre Helena Lund Ek (f. 1988) komplicerar idén om moderskapet som en väg till lycka. Cronqvist är inte lika välrepresenterad i samlingen som man skulle kunna tro, och Moderna tycks sedan tidigare bara äga en av hennes målningar som tar upp den förlossningspsykos som ledde till att hon lades in på psykiatrisk klinik: Tvättning (1971). Till denna läggs nu Inlåst från samma år. Kanske inte en av Cronqvist starkaste verk, men ett viktigt inköp då det framförallt tycks vara hennes 70-talsproduktion som museet har dåligt av. Av Lund Ek har man köpt in ett dubbelt självporträtt ur serien Crack an Egg som handlar om ett annat nedtystat ämne: abort.
Lund Eks målning gör mig fundersam, eftersom den har ett uttryck som är så representativt för utställningens lågmälda känslosamhet. Jag tycker inte att det är ett dåligt val, men jag kan konstatera att hennes mer bångstyriga och storskaliga måleriexperiment skulle ha svårare att passa in här. Även om det förstås är värdefullt att konstnärer ges plats att arbeta med ämnen som ligger nära dem själva – istället för att hitta på något tema som passar med den senaste trenden bland curatorerna eller på biennalerna – så kommer jag inte ifrån intrycket att konsten placeras i ett fack där den ska ge tröst och inte utmana gränserna alltför mycket.
Astrid Svangren (f. 1972) arbetar till exempel ofta med starka färger och tygsjok som väller fram och tar hela rum i anspråk, men representeras här av ett mer återhållsamt verk i form av en meterhög glasskiva lutad mot en vägg. Återigen så är det inget dåligt verk, utan jag tycker tvärtom att den mindre skalan ger ytterligare kraft åt Svangrens förmåga att skapa poesi och rörelse med sköra material som silkespapper och aluminiumfolie. Ändå är det ett val som understryker att man ska uttrycka sig på det korrekta och finstämda sättet för att få komma till tals i samtidskonsten. Den yviga, mindre parfymerade konsten gör sig inte besvär! Om jag var konstnär och ville göra konst som var opersonlig och kall – eller våldsam och obehaglig – så skulle jag kanske misströsta över att någonsin bli inköpt till Moderna.
Det finns en politisk dimensionen av den ödmjuka och toleranta estetiken, som säger att du får göra konst om vad som helst så länge du gör det på det rätta sättet. Som säger: gör gärna konst om bögporr så länge du arbetar dokumentbaserat, eller gör gärna konst om självmord så länge ditt uttryck är abstrakt och distanserat, inte allt för upprörande. Gör gärna konst om samernas lidande, men synliggör inte politiken bakom orättvisorna, och så vidare. Att lansera sorg som corona-samlingens finstämda känsla blir ur det perspektivet ännu ett sätt att understryka att samtidskonsten är till för högutbildade, ansvarstagande och samhällsbärande individer, i kontrast till vrede och bitterhet som är för underklassare (ni vet, antivaxare, konspirationsteoretiker och så vidare).
I den mån som det finns plats för andra känsloregister, så är det ofta hos konstnärer ur en äldre generation. Om Kerstin Berghs (f. 1935) målning av ett skrangligt operationsbord skildrar en sorg så upplever jag den som mer ursinnig än njutningsfullt melankolisk. Den svarta och gröna färgen har lagts på helt osnyggt med hårda penseldrag som motsvarar sjukhusets skarpa ljus och kalla material. Och Kristina Erikssons (f. 1948) målning av en kvinna med en bag-in-box i handen tycker jag är mer humoristisk än elegisk; en karikatyr av dysterheten. Något att skratta åt eller revoltera mot, lika mycket som gråta över. En liten oas av missanpassad avighet.
En yngre målare som Oskar Hult (f. 1986) är ju också avig, men på ett mer självmedvetet sätt som ibland gör mig osäker på hur väl han bottnar i referenserna. Även stjärnskottet Fatima Moallim (f. 1992) representeras av ett verk som känns mer färdigt än själva konstnärskapet. Det behöver inte vara fel, utan kan förklaras av att Moderna lyckats pricka in de rätta verken. Utställningens blick för fotografi känns säkrare än för måleri. Själv fastnar jag länge framför Snežana Vučetić Bohms (f. 1963) sakliga självporträtt från Jugoslavien strax innan krigsutbrottet, och Patricio Salinas A’s (f. 1966) fototriptyk från ett chilenskt fångläger där han satt på 1970-talet. Däremot säger ju detta inte så mycket om fotografiets belägenhet just nu.
Det jag verkligen uppskattar med utställningen är förtroendet för konstens förmåga att kommunicera med betraktaren på samma nivå, utan att behöva suffleras av färdiga analyser på det där irriterande sättet som blev så vanligt på 2000-talet. Jag ser det som en fingervisning om en «mindre» position som söker navigera mellan samtidens dominerande narrativ om konsten som ouppnåeligt lyxobjekt eller akademisk karriärväg. Här finns en önskan om att vara något annat än en influencer eller politiker. Själva inköpsprojektet framstår dock som rätt ojämnt, och jag hade gärna vetat mer om varför ett visst verk fått representera just det konstnärskapet, och hur det platsar i samlingen. Men de reflektionerna kommer kanske i boken.
