Över 200 konstnärer och kulturrepresentanter vägrar sedan december 2022 att samarbeta med Finlands samtidskonstmuseum Kiasma. Uppropet riktar sig mot institutionens samröre med miljardären Chaim «Poju» Zabludowicz och hans påstådda kopplingar till den israeliska regeringen.
Zabludowicz sitter i Kiasmas styrelse och kopplas genom sitt investmentbolag Tamares till vapenhandel mellan Finland och Israel, även om bolaget idag främst menar sig arbeta med fastigheter. Uppropet kräver att Zabludowicz ska avsättas från styrelsen, och att Kiasma inte längre ska ta emot pengar eller donationer från hans konstfond Zabludowicz Art Trust.
Bland de som stödjer protesten finns Eija-Liisa Ahtila, Outi Pieski och Nina Roos, liksom Terike Haapoja och Eero Yli-Vakkuri som redan i oktober 2022 publicerade ett öppet brev om att bojkotta Zabludowicz. Under namnet Kiasma Strike samlas hela tiden nya signaturer mot Kiasmas samröre med vapenhandel eller finansiella kopplingar till globala konfliktzoner. Uppropet kräver också tydligare etiska riktlinjer för stöd och samarbete med finska kulturinstitutioner.
Kunstkritkk träffade Jenna Jauhiainen, konstnär och talesperson för Kiasma Strike, för att höra hennes tankar om strejken.
Vad har varit huvudorsaken till strejken, och hur ni som nätverk varit aktiva?
Den främsta orsaken till strejken är den försämrade människorättssituationen i Palestina som bland annat Amnesty International, Human Rights Watch och B’Tselem har rapporterat om. Zabludowicz Art Trusts förbindelser med Israels armé och proisraelisk lobbying anses allmänt problematiska i den internationella konstvärlden. För tillfället sitter Chaim «Poju» Zabludowicz i styrelsen för Kiasma Support Foundation, som finansierar verksamheten i Kiasma och då och då donerar konstverk museet. Det är ohållbart och oetiskt att ett statligt finansierat samtidskonstmuseum får ekonomiskt stöd kopplat till vapenhandel och investeringar som stödjer den israeliska statens förtryck av Palestina. Som konstarbetare uppger vi, undertecknarna av Kiasma Strike, att vi inte vill att vårt arbete ska förknippas med dessa investeringar.
Är det en fråga enkom om Kiasma och Zabludowicz Art Trust?
Strejken handlar inte bara om en finansiär, utan om institutionens brist på tydliga riktlinjer för stöd i allmänhet, vilket har lett till denna situation. En strejk är ett fredligt sätt att demonstrera och sträva efter förändring, vilket vi på kort tid redan har lyckats med – flera konstnärsorganisationer och institutioner i Finland förnyar just nu sina etiska riktlinjer för finansiering, bland annat Nationallgalleriet i Finland som Kiasma är en del av. Detta kommer mycket lägligt nu i Finland, där offentligt finansierade organisationer utsätts för allt större press på att skaffa privat finansiering. Vi vill fastställa dessa etiska riktlinjer nu när det fortfarande är möjligt, och även genom denna synlighet också pressar investerare att ta mer socialt ansvar.
Hur tar ni ställning till konflikten i Israel-Palestina?
Strejken tar inte ställning till en politisk lösning på Israel/Palestina-situationen, men kritiserar staten Israels olagliga ockupation av palestinsk mark och dess apartheidpolitik, och partier som stöder detta. Kiasma Strike står för antirasistiska värderingar och fördömer antisemitism i alla dess former.Vi är nu över 200 som deltar i strejken, och många konstnärer och konstarbetare stöder dessutom vår sak genom att delta i diskussioner på sociala medier och mer traditionella medier.
Hur har Kiasma reagerat på ert krav att museet «inte ska ta emot ekonomiskt eller annat stöd från privata parter som är involverade i vapenhandel eller tillverkning och finansiella investeringar i konfliktområden»?
Kiasma har beslutat att inleda en process för att förtydliga sina etiska riktlinjer för privat finansiering. Om detta leder till genomförbara riktlinjer bör vi förvänta oss att samtliga Nationalgalleriets institutioner omvärderar sina samarbeten. Detta är naturligtvis en svår och komplex process. Vi är väldigt glada att vår strejk på kort tid lyckats påbörja denna långa process.
Är det här del av en större kamp för er kopplat till andra konflikter eller till klimatåtgärder, till exempel?
Vi hoppas att vi genom denna specifika fråga kan driva på för en allmän förändring av hur konstinstitutioner, i synnerhet statligt finansierade, samarbetar med privata finansiärer. Denna process är del av en bredare utveckling i samhället där etiska frågor och maktrelationer lyfts fram. Här i Finland är många fullt medvetna om att våra makthavare under två decennier blundade för situationen för mänskliga rättigheter i Ryssland och den politiska utvecklingen där för att dra nytta av handeln med Ryssland. Nu, efter invasionen av Ukraina, backar man snabbt från detta, men det tar inte bort skadan som redan skett.
Nu gör våra makthavare samma sak med Israel genom att blunda för kränkningar av det palestinska folkets mänskliga rättigheter och för Israels apartheidpolitik. Det vi ägnar oss åt med denna strejk är därför en dekolonial kritik där de befintliga maktförhållandena utmanas. Många organisationer har börjat anställa miljö- och hållbarhetsansvariga och ägna mer uppmärksamhet åt riktlinjer för klimatmässigt hållbar finansiering. Vi hoppas att Kiasma Strike kan fungera som en benchmark för andra frågor som klimatåtgärder.
Hur har ser din egen relation till dessa frågor ut, inte minst som konstnär?
Mitt personliga engagemang startade för snart ett år sedan när jag planerade ett föreläsningsperformance kring Zabludowicz Art Trust som skulle göras på Kiasma. Föreläsningen var tänkt att inkludera att jag kedjade fast mig på Kiasma-teaterns scen tills vår nationella samtidskonstinstitution befriats från blodspengar. Jag föredrar mycket den här processen som vi är med i just nu framför att behöva göra det.
Förutom att arbeta som konstnär är jag också i PR-branschen och har genomfört liknande kampanjer tidigare. 2018 var jag med och genomförde Last Call, i vilken vi samlade över 600 underskrifter för att kräva säkrare arbetsförhållanden i nattklubbsbranschen. Detta ledde till att riktlinjer och praxis för säkrare förhållanden spreds på festivaler, musikställen och nattklubbar i Finland.
Vilka reaktioner har ni fått av andra konstnärer och kulturarbetare?
Vi har fått mycket stöd både från enskilda konstnärer och från konstorganisationer. Till exempel har Raija Koli, chef för Frame i Finland, stöttat idén om hållbara metoder och etiska riktlinjer inom konsten. Liksom Marja Sakari, chef för Ateneummuseet, som också är en del av Finlands Nationalgalleri, som på museets hemsida skrivit om museernas krav på att vara socialt engagerade och öppna för svåra diskussioner.
Utöver denna positiva respons, så har medverkande konstnärer och deras gallerister pressats att ta avstånd från strejken. Det är olyckligt, men visar samtidigt att vi är något på spåret – art washing handlar om att putsa på sitt rykte, men också om pengatvätt. Det internationella konstlivet drivs av smutsiga pengar, så det är inte förvånande att det som nu händer i Finland gör stora aktörer på fältet nervösa.
Härnäst kommer vi att samorganisera debatter där det finska nationalgalleriets etiska riktlinjer diskuteras. Vi planerar också sit-ins och andra performances relaterade till strejken. Våren 2023 är det riksdagsval i Finland, och vi hoppas att affärsrelationerna mellan Finland och Israel ska bli en valfråga.
