I inledningen till Truffauts filmatisering av Ray Bradburys roman Farenheit 451 zoomar kameran dramatiskt in olika TV-antenner medan en berättarröst läser upp den information som vanligtvis skrivs som förtexter. Antennerna öppnar upp för det som är filmens grundtema: ett samhälle där ingen läser böcker utan alla budskap medieras genom bildskärmar rakt in i medborgarnas vardagsrum. All form av litteratur är vid den tiden bannlyst, den anses vara farlig för samhället. Huvudpersonen Montag arbetar på brandkåren, men som brandman släcker man inte bränder – alla hus är brandsäkra – utan bränner böcker.
Bradbury skriver i efterkrigstidens exploderande massmedielandskap. Kritiken mot den totalitära staten – kapitalistisk eller socialistisk – kan ett halvsekel senare framstå som parodiskt didaktisk och moralistisk i tonen. Problemet är bara att det ju är ungefär så det har blivit. Vi interagerar lydigt och snällt med TV-mediets olika former, svarar på varje tilltal från den globala medieindustrin.
En söndag i slutet av maj träder jag och ett hundratal personer in i Stockholms stadsbiblioteks rotunda. Stämningen är gripande: en orkester i rummets ena del spelar musiken från Truffauts filmversion av Farenheit 451 från 1966, mitt bland böckerna i Asplunds märkvärdiga klassicistisk-modernistiska arktiektur. I en dryg halvtimme lyssnar vi på konserten, övervakade av aktörer utklädda till brandmän, för att sedan gå ut ur byggnaden och röra oss mot Odenplans tunnelbana strax intill.
«Vi» är deltagare i T.451, en «iscensatt stadsvandring» av konstnären Dominique Gonzalez-Foerster och kompositören Ari Benjamin Meyers. De har gjort flera liknande performancer tillsammans de senaste fem åren, bland annat i New York. Jag känner också igen Gonzalez-Foersters förmåga att fånga upp och arbeta med affektiva kvaliteter på en plats från tidigare verk, hennes sätt att väva samman en verklig miljö med en fiktiv berättelse med hjälp av sin egen röst och vinkling. Och här, med en publik som delvis skapar händelseförloppet medan performancen utspelar sig.
Från Odenplan dirigeras publiken av rödklädda ledsagare till Hjulsta, slutstationen på tunnelbanans blå linje, därifrån sker en vandring genom Hjulsta och Tensta, där «filmen» slutar. På resan utspelar sig olika miniföreställningar med medverkande aktörer som gör olika scener från originalfilmen. Samtidigt kommer förflyttningen att präglas av vad vi själva gör och tänker på under tiden. Jag har franska gäster på besök. Vi känner inte varandra sedan tidigare, och under resan berättar vi om våra yrken och liv, inramade av det tidsliga och rumsliga händelseförlopp som utgör performancen. Performancen varar drygt tre timmar, och i efterhand är det just utsträckningen i tiden som ligger kvar som den kanske mest betydelsefulla delen. Den tydliga känslan av att gå in och ut ur en iscensättning. Performancen hålls samman av bärbar ljudanläggning, som följer oss hela tiden, och som spelar upp filmmusiken.
I Hjulsta möter vi den första dramatiska scenen: en bokbrännarscen mitt i bostadsområdet. Brandmännen står på post vid en antik brandbil, som på ett fantastiskt sätt fyller rollen som filmens mer futuristiska brandbil. Upp i en lägenhet, ut med böckerna genom ett fönster, och sedan «bränner» de dem. (Istället för att bränna på riktigt håller brandmännen en färgad sörja över dem här).
Var brandbilden sedan än är och åker, hör vi ljudet också där från Bernard Herrmanns originalmusik. Det är effektivt, särskilt dess ljudande förflyttningar i området skapar en märkbart absurd känsla som lyfter det hela från en stapplande realism till ett mer fristående tankerum. För manusmässigt är performancen knappast uppseendeväckande, utan utgörs av rätt bokstavliga rekonstruktioner av de utvalda filmscenerna. Kvaliteten utgörs helt av förflyttningen mellan de olika lagren, den samtidiga existensen av det nära vardagliga och reella och de tydligt fiktiva och «påhittade» delarna.
Dominique Gonzalez-Foerster är en mästare på att skapa och plocka upp atmosfäriska stämningar, se hur man kan skapa ny utsagor med dem, se en plats på ett annat sätt, minnas en berättelse på nytt. Om man ser känslotillstånd som något som är knutet till kulturella och sociala praktiker, inte bara som en avgränsad personlig upplevelse, så är det i det fältet hennes arbeten kommer att utspela sig. Någon muttrar att det är typiskt att bokbränneriet ska äga rum i förorten, och att majoriteten av skådespelarna har invandrarbakgrund, med hänvisning till det faktum att Stockholm är en socialt och etniskt extremt segregerad stad.
Det är lätt att väva in de aspekterna om man vill, men denna form av kritik blir underlig: T.451 rör sig på ett annat sätt, enligt en logik som gör att man befrias från att ängsligt och pliktskyldigt repetera de färdigformulerade litanior som ofta sätts på autopilot om till exempel förorten är med i spelet. Det här är filmens tid, drömmens tid, och den går ihop med personliga och kollektiva minnen genom ljud, färger, former, men också förstås genom existerande berättelser om staden eller om tiden.
Hur ska man läsa Fahrenheit 451 från dagens perspektiv? Vilken är vår tids faror och totalitära maktapparater? Det skulle lätt gå att hitta en rad analogier till det som utspelar sig i romanen/filmen: ett kontrollsamhälle med specifika och raffinerade tekniker, konsumtion som fördumning och likriktning, osv. Gonzalez-Foersters och Benjamin Meyers verk kan inte tillföra något i en sådan diskussion, det handlar om något annat. Hade det inte låtit så platt hade jag skrivit att det var en hyllning till fantasins radikala makt. En kunskapsmässig övning i att tänka och känna, att skapa förflyttningar mellan olika berättelser.
