Protestväv

Östervångsskolan i Lund är en av Sveriges fem specialskolor för barn med hörselnedsättning. För två år sedan flyttade skolan ut ur sin gamla byggnad där man bedrivit verksamhet sedan 1871. Flytten till ny- och ombyggda lokaler på Tunaskolan innebar att gruppen på runt 80 elever med hörselnedsättning slogs ihop med flera hundra hörande elever.

Med anledning av sammanslagningen beställde kommunen ett offentligt verk, och i samråd med elever och personal föll valet på Superflex. Den danska konstnärsgruppen besökte skolan flera gånger och hade workshops med elever från både Tuna och Östervång. Resultatet blev en gobeläng, eller ett «konstdraperi» som det också har benämnts, som hänger som en ridå på scenen i skolans matsal tillika aula. Verket kan beskrivas som semi-offentligt, då det hänger inomhus på en plats dit allmänheten normalt inte har tillträde. Matsalen användes dock exempelvis som vallokal tidigare i höstas.

Det centrala elementet i bildväven är en grupp ungdomar som står med resta nävar och kedjor runt sig. På en skylt står verkets titel Lyssna på oss! Motivet är lånat från ett fotografi publicerat i Sydsvenskan 2016, och visar en aktion som eleverna genomförde då det stod klart att ingen i den nya skolledningen var icke-hörande (eleverna fick dock inget genomslag för sin protest).

Till höger i den nio meter långa bilden syns den gamla skolbyggnaden, och på motsatt sida Tunaskolan med konstnären Anders Österlins väggreliefer från 1966, vars mönster också frilagts som bakgrund. I förgrunden visas tre par som kommunicerar med teckenspråk. Fotografier från undervisningssituationer har använts som förlagor, liksom elevernas berättelser, exempelvis hur de döva eleverna hamnade i situationer med de hörande eleverna där de ombads vara tysta. Färgskalan utgår från Superflex karaktäristiska orangea och den enkla teckningsstilen liknar den i en ungdomsbok.

Med tanke på Superflex tidigare arbeten hade man kanske förväntat sig något mer relationellt eller fysiskt aktiverande; men i denna kontext kan jag inte tänka mig en mer tom gest än en färgglad lekplats. Lyssna på oss! engagerar inte kroppen eller använder platsen på ett oväntat sätt, men har en samlande funktion i det stora rummet som domineras av möbler som flyttas runt beroende på verksamheten, vita tegelväggar och fönster ut mot den asfalterade skolgården. I detta sammanhang är gobelängen mjuk och av-anonymiserande, den signalerar att platsen tillhör dem som är där.

Som bild fungerar gobelängen huvudsakligen på två plan. Den är dels en dokumentation av elevernas protest, sammanslagningen av skolorna och byggnaden som lämnades. På en läskburk står åren 1871–2015, ett element som understryker släktskapet med en viss typ av en urban muralmålning. Samtidigt framstår det som en tämligen öppen komposition som signalerar agens och gemenskap, även till den betraktare som inte känner till protesthändelsen på skolan.

Minst lika angeläget är hur verket behandlar skoltillvarons socialitet och främst materialitet. Den världens attiraljer ges vikt. Det handlar inte om undervisningens verktyg, utan om saker som pingisbord eller de baguetter som såldes på det gamla skolkaféet. I kompositionen framstår mackan som en rörande symbol för autonomi. Det är denna aspekt jag finner avgörande för verkets framgång. Att de vardagliga föremålen representeras i relation till deras känslomässiga betydelse läser jag som ett upphöjande av elevernas verklighet i förhållande till vuxenvärldens prioriteringar. Att framhäva skoltillvarons fysiska objekt kan till och med upplevas som radikalt i en digitaliserad samtid med flexibilitet som maxim.

Superflex gobeläng är i många avseenden klassiskt, vad gäller uttryck, material och placering, men det har sedan avtäckningen varit kontroversiellt. Vissa på skolan menar att ett verk som visar samarbete och glädje hade varit att föredra. Oaktat de lokala omständigheterna känns detta som ett framsteg för Superflex. Till skillnad från de faux-barnsliga gungor som de har arbetat på andra platser, lyckas de här verkligen inlemma ett barnperspektiv i verket.