Jag anlände till Napoli vid lunchtid, men saknade tid för lunch. Klockan var ett och Pio Monte della Misericordia, kyrkan där Caravaggios berömda målning från 1606 alltjämt finns, skulle stänga två. Bredvid mig gick Peggy von Roth, Caravaggio-specialisten från Düsseldorf som menar att Caravaggios tenebrism – hans alldeles särskilt dramatiska användning av chiaroscuron och dess kast mellan mörkt och ljust – bör förstås som ett slags kritik av Vatikanen; kyrkan som med sitt gudomliga ljus och värdsliga allianser upprättade en ekonomisk allmakt som försänkte allt annat i ett ständigt mörker.
Michelangelo Merisi da Caravaggio målade Sju barmhärtighetsgärningar (Sette opere di Misericordia) när han flytt Rom och den påvliga dom som utfärdats mot honom efter ett gräl som slutat i en ung mans död. Nästan fyra meter hög och två och en halv bred är det ett slående verk. Ljuset som i målningen kommer snett uppifrån skapar ett kraftfält av tre belysta figurer: tiggarens nakna rygg i förgrunden, kvinnan som i det högra mittenpartiet ammar en gammal man genom ett fängelsefönster, och ängeln som från ovan sträcker ut sina armar och öppna händer, likt en dirigent som både framkallar och hejdar händelserna nedan honom.
Kompositionen har beskrivits som Caravaggios mest dramatiska, och trots att det sexuellt laddade tumultet verkar ske på en napolitansk bakgata manifesteras här de kristna barmhärtighetsgärningar som krävs för att nå himlen (Matteus 25:31-46). Dessa är: 1) att klä de nakna, vilket sker genom mannen som ger tiggaren halva sin mantel, 2) att ge de hungriga att äta och 3) besöka de fängslade, vilket sker genom kvinnan som ammar mannen genom fängelsefönstret (en bild av caritas romana, den antika romerska historien om en man som dömts till svältdöden i fängelse, men hölls levande av sin dotter som ammade honom tills det uppdagades och hennes förbarmande rörde myndigheterna så att de släppte hennes fader fri), 4) att begrava de döda, vilket sker genom de två männen som bär ett lik vars bleka fötter man ser, 5) att ge hemlösa husrum, vilket sker genom värdshusvärden som släpper in mannen med vandringsstav, 6) att ge de törstiga att dricka, 7) att besöka de sjuka, vilket – på ett obestämt vis – sker genom den lidande mannen som sitter framför tiggaren, och som är målad i så mörka toner att han knappt syns från kyrkobänkarna. Med naturtrogna fågelvingar ryttlar två änglar ovan scenen, i en omfamning som bär upp den heliga jungfrun och Jesubarnet som blickar ner över människorna.
När vi kom in i kyrkan satt en enda person och begrundade altarmålningen i tystnad. Min följeslagare, von Roth, klagade genast på belysningen som förstärkte och enligt henne vulgariserade chiaroscurons effekt. Själv funderade jag – som den lekman jag alltid kommer att vara inför barockens fader – på motivets moralisk-politiska konsekvenser. För dessa barmhärtighetsgärningar tycks ha två uppenbara problem: för det första reserveras välgärningen för dem som har råd med den. För det andra ignoreras helt själva roten till de problem som i stunden avhjälps. Folk kommer naturligtvis förbli hungriga, törstiga, nakna och sjuka såvida man inte företar, låt oss säga, en mer förekommande fördelningspolitik, och människor kommer förmodligen alltid att begå brott och fängslas såvida inte den straffets praktik förvandlas till kriminalvård.
Det handlar kort sagt om välgörenhetens välkända problem; det privilegierade skänkandet där man för ett ögonblick låtsas försöka hjälpa någon. Och från Caravaggios altarmålning är det kanske inte så långt till de kvällar där en kyrka anordnar loppmarknad i de slitna kvarteren runt centralstationen, så att papperslösa, arbetslösa, hemlösa och andra desperata kan sälja sina pinaler till varandra, i en alldeles särskilt utsiktslös ekonomi. Alltmedan en präst med schlagerkompband ropar i mikrofonen: «Hallelujah! Ge dig till Jesus! Kom fram och rena dig!»
Jag frågade von Roth om hennes åsikt om motivet, och fick till svar att det som räknas inte är motivet utan tekniken, inte händelserna utan kompositionen, inte det teatrala utan sättet att måla direkt efter modell, utan skiss. Sen, med outgrundlig min, tillade hon att för den som varken förstår att uppskatta Caravaggio eller kristen barmhärtighet så återstår ändå någonting i målningen: numrets kraft och siffran sju. Siffran sju, vars vikt i sammanhanget har visats av den uruguayanska barockkännaren med de höga kindbenen och det vackra hårsvallet, Edinson Cavani. I Sju barmhärtighetsgärningar, som Cavani påpekar, är antalet stående personer i målningens centrum just sju, och summan av alla de andra – den döda borträknad – också sju.
von Roth citerade ur minnet: «Siffran sju är inte bara det naturliga heltalet mellan sex och åtta. Det är antalet för dödssynderna, för dagarna i veckan, för menorans armar, för antalet självmord som nämns i Bibeln och de katolska dygderna. Det är Roms sju kullar, Istanbuls sju kullar, världens sju underverk, antalet för de befintliga virusens huvudgrupper och de sju färgerna i Isaac Newtons regnbåge. Och som en antydan om vad som verkligen behövs för att åtgärda de problem som plågat människorna genom så stora delar av historien, och som de sju barmhärtighetsgärningarna endast slår moralisk mynt av, så behövs bara sju ord från en liten skrift som publicerades i London 1848, nämligen: ’den radikalaste brytning med de nedärvda egendomsförhållanden’.»
Mina varmaste hälsningar, KL
Karl Lydén är kritiker, översättare och medlem i redaktionen för Site Magazine. Tidigare studier vid The Whitney Independent Study Program (New York) och forskning vid Jan van Eyck Academie (Maastricht).
