Det har skett en explosion. Köket har fallit ihop och över väggarna rinner och droppar röd vätska. De väggar som står kvar lutar betänkligt. Där inne bland bråten går en människa runt och försöker torka upp. Hon fyller hink efter hink med det röda, blöta och tömmer dem i en cistern varifrån slangarna leder tillbaka ut i samma trasiga rum. Jobbet tar aldrig slut.
Anna-Karin Rasmussons verk Forsens början (2023) är det ena av två performance-verk som inleder Lilith Performance Studios nya koncept Durational Space, där två verk äger rum sida vid sida under en lite kortare spelperiod. Det är ett sätt att visa fler verk, men kanske också att väcka fler samtal om vad verken är och gör. Det är i alla fall den första frågan som nästa verk väcker: vad gör aktörerna?
För inne i Liliths lite större lokal krälar, ålar, kasar och klänger fem personer runt mellan långa larvformer som hänger från taket. Ett stort kar med lerigt vatten är fyllt av tyger och under fötterna på publiken, som ser verket uppifrån en balkong, ligger en gjutform i mänsklig storlek. I Éva Mags Verksamhetsanalysen (2023) sätter människorna frivilligt upp hinder för varandra och för sig själva. Deras kläder släpar runt kropparna, någon har ögonbindel, någon har en mycket hög klacksko. Och dessutom bär de runt på rätt skräpiga och smutsiga saker, som gammal bränd lera eller ett udda rör.
Det är som en gårdsstädning gone very, very wrong.
Samtidigt finns det många stunder av vänlig närhet mellan människorna. Musiken i bakgrunden lockar någon att närma sig en annan person i en kontaktimprovisation. Vid ett tillfälle liknar det en kannibalistisk brottning, men någon annan gång blir det en följsam liten dans.
Improvisation innebär ofta att ett performance blir lite oprecist. Både betraktaren och regissören måste tillåta ett stort mått av «ungefär». Så är även fallet i det här verket. En analys av Verksamhetsanalysen skulle nog landa i slutsatsen att vi människor inte är rationella. Allt vårt stök och all vår tillit till varandras impulser är tydliga tecken på det. Istället för rationella planer är det kroppsliga infall och oväntade reaktioner som styr vårt handlande. Aktörerna accepterar de hinder som finns runt omkring dem i rummet, och ibland knyter de fast nya. De accepterar oregelbundna ljud och smällar. Det är som att de här människorna bortser från dålig kvalitet både på material och varandras tankar.
Som publik får jag påtagligt olika roller inför de två verken. Inför de prövande aktörerna i Verksamhetsanalysen blir jag den som letar efter mening, den som värderar stöket och söker efter ett system i röran. Inför Anna-Karin Rasmussons verk är jag som betraktare maktlös, stående sida vid sida med henne i kaoset, berövad möjligheten att göra något själv inför blodigheterna.
Båda verken skildrar en kladdig kamp mot en smärta som vi människor orsakat oss själva. Och i båda verken fortsätter den mänskliga verksamheten, trots att vi i publiken står där och riktar våra prövande blickar mot den. För man värjer sig. Det där är inte en bild av mig, vill jag gärna slå fast, samtidigt som jag känner lusten att reda upp situationen. (Och om det inte går att styra upp det hela, så lämna aktörerna åt sina öden.) Där någonstans smärtar det till. För visst vill jag också tro att vi människor kommer sluta ställa till det för oss, om vi bara får syn på oss själva. Med mer utifrånblickar, fler vittnen och analyser, så skulle vi förstå bättre och agera bättre.
Men, är det bara att konstatera, det gör vi inte.
– Hedvig Weibull är kritiker och frilansmedarbetare i P1 Kultur och Kulturnyheterna i SVT. Hon är bosatt i Svalöv, Skåne, och har en BA i performance/scenkonst från Queen Mary College, London och en MA i konst- och teatervetenskap från Stockholms universitet.
