Under en konstsäsong som befinner sig någonstans mellan hyperstimulering, längtan efter mening och tvångsmässig konsumtion av katastrofer, indignation och performativ empati, så blir frågan inte bara vad som visas – utan hur vi ser. Eller om vi ens kan se längre?
Den 13:e upplagan av Göteborgsbiennalen curateras av tyska Christina Lehnert, och tar sig an vår konfliktfyllda samtid med hjälp av ett tjugotal konstnärer. Tyvärr strösslas pressreleasen med abstrakta ideal som «omsorg», «motstånd» och «solidaritet» på ett sätt som närmast speglar doomscrollandets känslomässiga avtrubbning: angelägna teman, frikopplade från form eller sammanhang, som alienerar mer än engagerar.
Playa! Konst som poesi i Norden på Bonniers konsthall vill tvärtom göra revolt mot institutionernas zombieprosa. Om «det poetiska» utgör ett verkligt brott eller bara ännu en utsliten estetisk trop kan diskuteras. Men utställningens lekfullhet – med en idiosynkratisk design av konstnären Alfred Boman, poesiläsningar och en hemlig bar av konstnärsgruppen coyote – signalerar en längtan efter upplevelser som inte kan scrollas förbi.
Innan curatorn för nästa års Venedigbiennal, Koyo Kouoh, hastigt gick bort i somras så hann hon ställa samman When We See Us: A Century of Black Figuration in Painting. Det är en blockbuster med över 150 konstnärer från 26 länder som har visats på en rad museer runt om i världen, och som nu kommer till Liljevalchs i Stockholm – en omarbetning av konsthistorien på en skala som går emot den kortsiktiga digitala uppmärksamhetsekonomin.
Flera av höstens konstnärer – från Pipilotti Rist på Accelerator till Claudia Pagés på Index och Nicole Khadivi på Uppsala konstmuseum – arbetar med rörlig bild. Det gör även Lina Selander som visar inte mindre än elva nya filmer på Marabouparken. Det blir hennes första stora utställning i Stockholm på tio år, med trasiga bilder som reflekterar vår utmattade tid.
Även konstfestivalen September Sessions omfamnar de tidsbaserade medierna. Det fyra dagar långa programmet Houred Time curateras av den Berlinbaserade duon anorak, och bjuder in Stockholmspubliken att sakta ner med verk av Annika Eriksson, Nour Ouyada och Jules Reidy. Om video nu gör comeback så är det kanske just för att den kräver tid och närvaro i ett samhälle som kännetecknas av en allt mer splittrad uppmärksamhet?
Moderna Museets program känns ofta spretigt – som om det styrs mer av institutionella överväganden än av en stark konstnärlig vision. Efter sommarens retrospektiv med Britta Marakatt-Labba – den första soloutställningen någonsin med en samisk konstnär på Stockholmsmuseet – så följer man upp med den norsk-samiske skulptören Aage Gaup (1943–2021). Att det blir den största presentationen av Gaups verk någonsin kan inte dölja att museet har varit sena på bollen med den samiska konsten.
Dessutom återvänder museets till Pablo Picasso (1881–1973) i en utställning med hans sena, friare måleri som slår an en ton hos yngre generationer. Frågan är när vi får se en uppföljare som presenterar de senaste årens måleriboom – som i hög grad ignorerats på Skeppsholmen.
Museets problem verkar vara strukturellt. Handlar det om en rädsla för att ta risker, eller en svag konstnärlig profil? Oavsett vilket lär situationen inte förbättras med den svenska regeringens huvudlösa beslut att slå samman Moderna Museet med Statens konstråd och ArkDes – ett byråkratiskt drag som kommer att resultera i minskad flexibilitet och mer toppstyrning.
Om våren antydde en renässans för Malmö som konststad, med starka utställningar på institutionerna, så känns hösten mindre upphetsande. Malmö Konsthall visar konstnärer med särskilda behov, Moderna Muset Malmö ställer ut Edi Hila och Lee Mingwei och konstmuseet undersöker sitt arv som encyklopedisk institution. Men Malmö kan fortfarande överraska – exempelvis med filmskaparen Amin Zouiten eller den samiske aktivisten Niilas Helander som ställer ut på Skånes konstförening respektive Signal.
Den taktila, långsamma och stillsamt trotsiga textilkonsten fortsätter att forma samtidskonsten. Tensta konsthall visar en spekulativ utställning med bland andra Bella Rune, Luca Frei och Damien Ajavon, medan Sven-Harrys presenterar en bred historik över det vävda – från Märta Måås-Fjetterström och Barbro Nilsson till Andreas Eriksson och Pia Ferm. Själv saknar jag fortfarande ett ordentligt retrospektiv över textilkonstens historiska rötter. Nationalmuseum har samlingarna. Vad väntar de på?
Att scrolla lär oss att röra oss snabbt – från kris till bild till upprördhet, och tillbaka igen. Den viktigaste frågan för dagens konstinstitutioner är kanske inte vad de visar, utan hur de ber oss att se. Höstens mest fängslande utställningar kommer att vara de som kräver vår uppmärksamhet utan att förutsätta den – som saktar ner, drar in oss, och påminner om att mening inte alltid kommer på beställning, utan ibland kräver en liten arbetsinsats.
