I den peruanska konstnären Elena Damianis första utställning på Galleri Nordenhake i Stockholm konfronteras den rationella, systematiska blicken med bildens estetiska, suggestiva verkan. Det är ett spel mellan avstånd och närhet, mellan att överblicka och förlora sig i ett material. I det första rummet har placerats en hängande installation uppbyggd av tre halvgenomskinliga silkestyger, med ett tryck liknande en stjärnhimmel. Det visar sig vara ett kollage av fotografier av kometsvansar. Det skira och sagoaktiga skiljer verket från resten av utställningen, men är bara en dimension av dess genomgående motiv: himlakroppar.
I samma rum finns serien Samples 1–8, som är en strikt komposition av vetenskapliga fotografier av meteoriter. Bredvid visas en världskarta med diagram över olika meteoritnedslag. Presentationen är kylig och snygg med mycket luft mellan verken. I Samples ligger de små stenarna på linjaler, och under varje bild finns data om var och när stenen hittades. Dessutom visar vissa av fotografierna vardagliga föremål som tärningar och muffinsformar bredvid stenarna, antagligen för att ge en mer omedelbar uppfattning om deras storlek. Frågan ’vad är det här’ besvaras med ett bevisföremål inneslutet i nätet av mätning, kategorisering och jämförelser. Jämförelsen med de vardagliga sakerna antyder en lite barnslig upptäckarglädje. Stenarna är ju på en gång oansenliga och oerhörda.
Galleriets inre rum domineras av videoverket Brighter than the moon där rörliga bilder blandas med stillbilder visade under olika långa sekvenser. Det som syns är olika typer av landskap. Filmerna är hämtade från exempelvis NASA och visar asteroider eller kometer som har rört sig nära jorden. Ytan på en komet eller asteroid är igenkännbar som sten, och påminner ibland om jordiska landskap. Men man vet inte om man tittar på en gigantisk skrämmande värld av stup och branter – en värld där människor inte kan leva – eller på en sten man kan hålla i handen. Stillbilderna är förstoringar av meteoritprover. I de starkaste förstoringarna uppstår abstrakta färgfält. Objekten förlorar sin tredimensionalitet och blir till ytor. Vackra ytor, som förvånande nog inte liknar något man sett förut.
Om fotografierna i utställningen är till för ge överblick och kartlägga, visar Brighter than the moon bara detaljer och ger en suggestiv visuell chock. Ändå uppnås detta med enkla medel, genom stillbilder som visas under kort tid. Mot slutet av videon avlöser bilderna varandra i allt högre fart. På ljudspåret hörs samtidigt vad som låter som en accelererande farkost. Det oöverblickbara är den stora behållningen. Man tappar fotfästet för en sekund, den sinnliga upplevelsen tar över när den förlorar sin källa. Resultatet blir ett slags hemlösa sinnesupplevelser.
Som helhet tenderar utställningens appropriering av vetenskapliga metoder att leda till rätt välbekanta slutsatser. Gentemot det rationella och bevisbara får den estetiska upplevelsen ofta rollen som botemedel, och intrycket är att Damiani stannar i denna traditionella uppdelning. Ibland uppstår det glidningar mellan det poetiska och vetenskapens språk, men utan att de egentligen utmanas som kategorier.