Den amerikanske konstnären John Baldessari lär ha sagt att konstmässor är för konstnärer som ett dåligt tajmat besök i föräldrarnas sovrum – det är väl bra att de gör vad de gör, men konstnärerna behöver inte titta på. Vad är då en konstnärsdriven konstmässa? Utan att dra metaforen längre kan vi konstatera att en sådan mässa inte har samma motiv eller ger samma avkastning. Om konstnärsdrivna Supermarket i Stockholm betraktas som en vanlig mässa där gallerier visar upp sina konstnärer och säljer deras grejer skulle det vara lätt att konstatera att det är spretigt och ojämnt. I årets upplaga har 200 konstnärer från 74 konstnärsdrivna initiativ från 45 städer runt om i världen tagit över hela Svarta Huset tvärsöver gatan från Konstfack.
Att presentationerna på mässan skiftar i kvalitet har säkert till viss del med produktionsvillkoren att göra: har man gått igenom en lång visumprocess och investerat det lilla kapital man har för att spendera ett par dagar i ett av världens dyraste länder kan det tyckas naturligt att vilja visa så mycket som möjligt. Det innebär att publiken ofta möts av ett lapptäcke av småverk som kan följa med i resväskan, eller saker som gjorts på plats, och det kan vara minst sagt svårt att veta hur detta sammelsurium ska bearbetas.
Supermarket verkar medveten om problematiken och har i år försökt skapa en form av koherens genom den tematiska rubriken «intimitet». Med en curatorisk blick är inte temat omedelbart uppenbart. Det finns såklart lysande undantag som det numera nomadiska syriska galleriet All Art Now, vars lilla utställning om konst som terapi med konstnärer från Kanada, Mexiko, Rumänien och Syrien är nästan besvärande privat. Ett annat exempel skulle kunna vara vara norsk-svenska Signe Johannessens komplexa, självbiografiska installation hos Verkstad från Norrköping, som består av en grafitgrå skulptur föreställande valben och en videoprojektion i vilken vi ser en fridykare med en besläktad skulptur korsklippt med skummande bilder av valfångst. Eller Hangman Projects kärleksbrevsservice, där en kan beställa ett personligt kärleksbrev av konstnären Nacho Tatjer. Mängden av utställare från olika delar av världen skapar en mångfald av olika estetiska uttryck. Det finns fantastiska och mindre fantastiska saker. Det finns saker som en förstår att en inte förstår. Men en generisk strömlinjeformad konstnärsmässa vore definitivt en varningsklocka!
Kanske befinner sig intimiteten någon annanstans än i det visuella? Bortom båsen är detta nämligen en internationell mötesplats för konstnärer från hela världen, där en mängd olika strategier och erfarenheter från ett brett spektrum av politiska och ekonomiska förutsättningar delas och diskuteras. Om det internationellt strävande kommersiella och institutionella svenska konstlivet tar till vara på tillfället är en helt annan fråga. Det kan synas paradoxalt att det är just Stockholms konstliv som bortom konstnärsinitiativen och intresseorganisationerna verkar ha svårt att utnyttja tillfället. Men en gemensam nämnare, oavsett om det rör sig om ett galleri från Västerbotten eller Ramallah, är att många av deltagarna verkar i områden där den konstnärliga infrastrukturen upprätthålls av konstnärerna själva. Det är ett internationellt kulturutbyte mellan utövare som inte sker via ett sanktionerande från huvudstädernas konstinstitutioner. Supermarkets roll i detta internationella nätverk är kanske just att erbjuda en just slags intimitet. En frizon.
När jag frågar några av deltagarna varför de återkommer till Supermarket så svarar alla att det handlar om samtalen; såväl formella samtal som sker inom ramen för seminarier och workshops, som de informella konversationer som uppstår när en lånar verktyg av grannen i båset bredvid. Det kan röra sig om samtal som inte sker på andra platser i världen på grund av olika politiska eller ekonomiska intressen, eller om konkreta strategier för att kunna verka globalt i en tid då varor har större rörelsefrihet än människor. En vernissage på Supermarket inbegriper konversationer om visumprocesser, politiska förändringar i olika delar av världen och strategier för överlevnad, vare sig man talar med en av indiens mer etablerade konstnärer eller ett litet galleri från Iran eller Dublin. Det pratas såklart konstvärldsengelska men även polska, arabiska, tyska, farsi och franska… och det är kanske inte främst stockholmska kontakter som knyts under dessa intensiva dagar – utan regionala, inom Norden, och mellan konstnärer som aldrig skulle kunna mötas i varandras hemländer. Dessa intima möten är det unika med Supermarket, och ett av huvudskälen till att folk återkommer år efter år. Försäljning är sekundär.
Supermarket är beroende av stöd från offentliga aktörer som Kulturrådet, Svenska Institutet, Kulturförvaltningen i Stockholm, ambassader med flera för att kunna skapa denna tillfälliga globala mötesplats för konstnärer. Det är kanske därför inte anmärkningsvärt, men väl värt att påpeka, att den enda debatten om framtidens kulturpolitik under Stockholm Art Week ägde rum just på Supermarket. Det var ett samtal om kulturarv under lördagen den 25 mars mellan Lisa Rosendahl, Johan Hegardt, Ingela Johansson och Ann Ighe, som gav upphov till en livlig debatt om det svenska konstlivets homogenitet och vikten av att vi som kulturarbetare engagerar oss i politiska begrepp. Teoretikern Sara Ahmed skriver någonstans att konsten i byråkratins tidsålder verkar vara besatt av hur någonting görs snarare än vad som faktiskt görs. Min poäng är också att det viktiga med Supermarket är att den görs. Kanske är Supermarket konstnärernas sovrum? Det är avgörande att de får hålla på, även om marknaden gärna vill slippa se vad de gör.
