Det byggs en hel del i Göteborg just nu. Ett gigantiskt tunnelprojekt skär rakt igenom staden, vilket tillsammans med en rad andra stora projekt ger känslan av att dagligen befinna sig på en byggarbetsplats. En av de snabbast växande stadsdelarna är Lindholmen, där ett kommunalt byggbolag har gjort om de gamla varvslokalerna till två stora idrottshallar som används av Santosskolan samt Lindholmens gymnasier. I dessa lokaler invigdes tidigare i år Éva Mags offentliga verk Jag+Du=Vi (2017).
Mags verk består av två delar och ska ses som en diptyk. I den mindre gymnastiksalen där Santosskolan har idrottsundervisning hänger sju stora fotografier tätt bredvid varandra på salens ena långvägg, högst upp vid taket. Jag måste luta huvudet nästan rakt upp för att se alla fotografier samtidigt. Intrycket är bombastiskt och monumentalt.
På fotografierna avbildas dräkter i olika färger och former, en del med huvuden, andra utan. En med bara torso, en annan med en hand formad som en cirkel. Starka färger bredvid varandra. Olika på ben och armar. Rött, blått, lila, svart. Inte helt olika färgerna på basketlinnena som hänger snett rakt ned i gymnastiksalens öppna förråd bredvid plintarna.
Varje figur är specifik, helt olik den andra. De är skeva på något sätt. Samtidigt lyckas fotografierna tillsammans att vara något mer än bara sig själva. Trots sina olikheter blir de till något större än sina individualiteter genom att de har fotats på samma sätt och placerats bredvid varandra.
I den andra salen har de sju dräkterna förts samman i en cirkel som väcker associationer till välkända symboler för barns tillhörighet, som Unicefs kampanjer, men också till reklambilder av modeföretag som Benetton. Även det stora runda fotografiet hänger nära taket, men här blir det inte lika slagkraftigt. Kanske för att det är en mer välkänd symbol som inte skapar samma reflekterande distans till betraktaren.
Människan och hennes kropp är ett genomgående tema i Mags konstnärskap, ofta gestaltat i taktila material som lera och med betraktaren nära inpå. Men där hennes tidigare verk riskerar att bli materialromantiska och nostalgiska lyckas Jag+Du = Vi med något mer komplext och framåtblickande. Jag tror det har att göra med distansen och med de högupplösta fotografierna, sättet de ramats in på (en metod som kallas för Diasec och som gör att färgerna framställs tydligare) och den starka ljussättningen.
Det kanske mest slående är hur Mags verk lyckas tematisera gemenskap och tillhörighet utan att bli till socialt engagerad konst där vi uppmanas att aktivera oss själva. Istället ger det utrymme för betraktaren att fundera över sin egen kroppslighet i relation till fotografierna uppe vid taket. Dessutom gör dynamiken mellan specificitet och universalitet i dräkterna att jag både kan känna igen mig själv, men också andra människor och deras kroppar, i dem.
