Med utställningen av den sydkoreanska konstnären Lee Bul inleder Göteborgs konstmuseum en nysatsning på internationell samtidskonst. Det är faktiskt rätt oväntat. Visserligen har museet även tidigare framställt sig som en arena för samtida konst men då med slagsida åt det nordiska, samt genom pliktskyldiga utställningarna med mottagarna av Stena-stipendiet.
Det känns nästan lite rörande att museet på sin hemsida lyfter fram Bul «som en av Asiens viktigaste konstnärer». Det förstärker känslan av att befinna sig på strövtåg i konstvärldens utkanter som nu får besök av sin världsvana kusin. Kanske ska man inte göra en alltför stor poäng av detta, men katalogen ger inte heller några argument till varför Bull anses relevant att ställa ut just nu. Den ambitiösa forskning som präglar museets utställningar av modern konst verkar med andra ord inte gälla samtidskonsten där man istället lutar sig mot konstnärens förmåga att blända och bedåra.
Utställningen visar ett snävt urval av Buls verk från de senaste femton åren varav de flesta redan har visats i Europa och USA. Det är svårt att inte lägga märke till den tio meter långa zeppelinare som svävar i mitten av rummet, samt den storskaliga skulpturen Audabe V (2019) skapad av skrot från ett vakttorn i den militariserade zonen mellan Syd- och Nordkorea. Dessa spektakulära verk känns rätt platta och de kommer inte heller till sin rätt i den klaustrofobiska Stenahallen.
Då är målningarna i serien Perdu (2021) mer fängslande. Vad som intresserar mig mest är hur de lyckas få måleriet att framstå som ett skulpturalt medium. I skapandet har Bull dragit nytta av sina kunskaper inom lackmåleri som var ett centralt moment i konstutbildningen vid Hongik University i Seoul där hon studerade på slutet av 1980-talet. Hon har först gjutit akrylfärg och pärlemor i flera lager på en träpannå och sedan lagt sig under pannån för att skrapa fram former och linjer. Vi har alltså att göra med en sorts omvänd abstrakt expressionism där konstnären inte flyger fram med penseln utan mödosamt nöter sig upp genom underlaget. På så sätt lyckas Bul väcka liv i klyschan om målningen som ett landskap där blicken går vilse bland sänkor, förgreningar och vidsträckta färgfält.
I After Bruno Taut (Beware the Sweetness of Things) (2007) tar Bul fasta på konstruktivismens syn på konstverket som arkitektonisk modell, vilket leder till en lek med rummets och objektets skalor. Verket består av en hängande armatur som vindlar sig uppåt i elipser samtidigt som den dras ned av tunga kedjor och trassliga ljusslingor. Det går att se verket som en nygotisk takkrona men även som en snillrik kommentar till arkitekten Bruno Tauts (1880–1938) utopiska visioner av svävande alpstäder skapade av glas och kristall. Jag tror inte att Bul har velat skapa en hyllning åt den tyska expressionismen, men rörelsens excessiva skaparglädje har ändå spillt över på hennes verk. Som betraktare slås jag av känslan att sväva runt den svävande staden i form av en drönare från en främmande civilisation, vilket får mig att förtrollas av skönheten och fördärvet hos den mänskliga fantasin.
Det är dock Untitled (Willing to be Vulnerable) (2021) som drabbar mig hårdast. Det är ett oerhört vackert verk där akryl, hyvlad pärlemor och fotografier har satts samman till ett kollage ovanpå en silkesduk. Verket har samma titel som zeppelinaren men här tycks katastrofen drabba själva bildrummet som faller samman i en skört skimrande explosion. Jag ser verket med känslan av att bevittna den mänskliga civilisationens undergång, vilket paradoxalt nog löper samman med att det estetiska sinnet blommar ut.
Visst är det lätt att uppskatta Buls verk men det hade varit en helt annan upplevelse att få möta henne i större format. Hennes tidiga arbeten som performancekonstnär under det auktoritära systemet i Sydkorea på 1980- och 1990-talen vittnar om ett politiskt och estetiskt uppror som framstår som särskilt angeläget att visa idag. Utställningen tar upp betydelsen av Buls uppväxt med föräldrar som var politiska dissidenter men besökaren går miste om hur detta tog sig till uttryck i konsten. Det hade även varit spännande att sätta sig in i vad som hände när hon under 2000-talet tog steget mot att skapa anamorfiska cyborg-skulpturer. Kanske finns det ett viktigt argument i övergången från den sårade och ansatta kroppen i hennes tidiga verk till den medkännande men ändå distanserade cyborg som framträder senare. Men detta kan besökaren endast ana sig till.
Ytterst förstår jag utställningen som en indikation för en ny riktning där Göteborgs konstmuseum uppdaterar sin profil mot den internationella samtidskonsten. Det hänger ihop med museets planer på en ny flygel med utställningsytor bättre lämpade för att visa den här sortens konst. Planen kan i sin tur ses i ljuset av en större omvandling av Göteborgs konstscen där institutioner som idag spelar en viktig roll för samtidskonsten – som Röda Sten och Konstepidemin – på grund av nedskärningar och höjda hyror går en osäker framtid till mötes. Vad som behövs är politiska beslut inriktade på att rädda befintliga institutioner. Om konstmuseet sedan går vidare med sin satsning på samtidskonst så krävs nya strategier så att museet inte förminskas till ett showroom för namnkunniga konstnärer.
