Shamanernas språk

I Värstascenario. Fyra konstnärer från Grönland på Lunds konsthall prövas frågor om identitet och autenticitet med ironi och skepsis.

Julie Edel Hardenberg, Riksgemenskapspaus, tvångströja i textil och läder, 2005. Foto: Daniel Zachrisson.

Shaking the Pumpkin (1972), en antologi med traditionella dikter av den amerikanska ursprungsbefolkningen, presenteras läsaren för en inuitisk «språkhändelse» som uppmanar oss att «använda shamanernas språk». Genom en serie enkla instruktioner förstår vi snabbt att detta språk karaktäriseras av ett brott mellan att säga och att mena: «Säg en väg & mena vinden; Säg en flytande & mena en ö». Till skillnad från metaforen, som överför egenskaper från en sak till en annan för att understryka en likhet, så frammanar de inuitiska shamanernas språk komplexa materiella förhållanden genom att iscensätta olikheter. Att använda ett sådant språk är alltså att konstituera och rekonstituera världen genom ett ironiskt spel av ambivalens, negation och vändningar. Som i sammansättningen: «Säg en skugga & mena en vit man; Säg en annan typ av skugga & mena en människa».

När jag har reflekterat över Värstascenario, en utställning på Lunds konsthall som samlar fyra grönländska konstnärer under ett tvådelat tema om dekolonisering och klimatkrisen, så har jag hela tiden återkommit till den koncisa och förödande summering av moderniteten som ryms i dessa två rader. Utställningar baserade på nationalitet riskerar alltid att bli reducerande – något som curatorerna i katalogen framhåller att de inte kommer att be om ursäkt för – men Pia Arke (1958–2007), Elisabeth Heilmann Blind, Julie Edel Hardenberg och Jessie Kleemanns verk rubbar sådana identitetsmarkörer genom att på olika sätt framhålla konflikter och intrasslingar mellan olika identiteter – danska, grönländska och andra.

Jessie Kleemann, Arkhticós Doloros, stillbild, 2019.

Efter nästan trehundra år av kolonialt styre fick Grönland, eller Kalaallit Nunaat, begränsat självstyre 1979 och utökat självstyre 2009. Men som denna presentation tydliggör så är frigörelsen från dansk hegemoni långt ifrån ett faktum, särskilt på en kulturell nivå. I flera av de utställda verken åtföljs de senaste decenniernas återupprättelse av inuiternas språk och kultur av tvivel och känslor som ilska, sorg och skam. Let’s Help Each Other (2008–9) handlar om en sex månaders period då Edel Hardenberg – den enda av konstnärerna som för närvarande bor på Grönland – enbart talade grönländska, landets officiella språk. Jämte hennes skulpturala détournements av danska och grönländska flaggor, lämnar dessa korta, illustrerade narrativ lite tvivel om konstnärens position. 

Mer affirmativ är Meqqu – The Wanderer (2021), en serie fotografier med text av koreografen och dansaren Heilmann Blind. Fotografierna visar hennes nytolkningar av traditionella, grönländska maskdanser och utgör vad en av curatorerna, Anders Kreuger, beskriver som ett «funktionellt, kontextuellt inslag i utställningen». Av alla praktiker som samlats här görs Heilmann Blinds kanske minst rättvisa – även om Kleemans målningar installerats med förvånansvärt lite omsorg, bland annat har två av dem klämts in på en obelyst vägg under mezzaninen i det norra galleriet.

Julie Edel Hardenberg, Ineriartorneq/Framsteg, svartmålad ram, garn, 2017. Foto: Daniel Zachrisson.

De senare visas bredvid en av utställningens höjdpunkter, Kleemanns video Arkhticós Doloros (2019), eller «den arktiska smärtan». Den 19 juli, 2019 flög poeten, målaren och performancekonstnären med helikopter till Sermeq Kujalleq-glaciären nära Ilulissat (grönländska för isberg) på västgrönland, där smältvatten samlas i den så kallade Blå sjön, för att genomföra ett av sina improvisatoriska, kvasi-schamanistiska performances. Omgiven av piloter och ett litet produktionsteam kämpar en svartklädd Kleemann, som tillbringar mycket av föreställningen barfota eller med ett rep lindat över ögonen och munnen, i ungefär tjugo minuter med att hålla ett svart tygstycke i den piskande arktiska vinden; tyget blir omväxlande ett segel, vingar och ett hölje innan det slutligen buntas ihop och stoppas in i helikopterns bagageutrymme. I ett samtal om verket med Amanda Boetzkes och Jeff Diamanti anmärkte Kleemann: «Hela platsen, skakande under mina fötter, talade ett språk som var okänt för oss». Och verket framstår verkligen som en skakande, om än obegriplig, klagosång.

Hur övertygande och angeläget Arkhticós Doloros än är, så är det Pia Arkes verk som bär den här utställningen. Ett urval på cirka tjugo av hennes fotografier och filmer presenteras här, inklusive 49 inramade bokuppslag med anteckningar, ett provtryck av hennes sista stora projekt, Scoresbysundshistorier. Fotografier, kolonisering og kortlægning (2003), samt videon Tupilakosaurus: Intressant studie om en myt från Kap Stosch från trias-tiden (1999), en kritik av både hårda och mjuka vetenskaper. Flera av konstnärens tidiga fotografier visas, inklusive de måleriska svartvita camera osbcura-bilder som hon tog 1990 vid Nuugaarsuk i Västgrönland.

Elisabeth Heilmann Blind, Meqqu – Angalasoq, 2021. Foto: Hans-Olof Utsi.

Den romantiska vyn över fjorden återkommer i flera av konstnärens verk från den perioden, exempelvis i fotostatförstoringarna som hon sliter sönder i det filmade perfomanceverket Arktisk hysteri (1996), och i performanceverket Utan titel (Lek med nationaldräkt) (1993), som här presenteras som en inramat kontaktkarta. Den utgör också bakgrunden för den känslomässigt nyanserade triptyken De tre gracerna (1993), där konstnären och två av hennes barndomsvänner poserar tillsammans medan de håller upp olika traditionella inuitföremål som trummor, masker och dockor; de tre moderiktigt klädda kvinnorna möter vår blick, ler svagt och vänder sig bort. Den djupa ambivalensen som dessa verk registrerar, kring inte bara postkolonial identitet, utan också den (poststrukturalistiska) kritiken av förnuftet skärper Arkes genomgripande analys av europeisk kultur och epistemologi. Eller, som hon uttrycker det i sin essä Etnoæstetik från 1995, den «utdragna mellanperiod» vi känner som moderniteten med dess anspråk om kategorisk och essentiell renhet.

Som ett nödvändigt och externt komplement till den europeiska självbilden fortsätter Arke, så «är det etniska tillståndet i sanning ironiskt» (för Arke, vars mor var inuit och vars far var dansk, var detta kanske särskilt kännbart). I hennes «etno-estetik» hålls likhet och skillnad i ett ironiskt limbo, en komplex iscensättning av tecken som, i sina olika arrangemang, inte låter sig reduceras eller essentialiseras, ens strategiskt. Genom att performativt ifrågasätta äkthet och identitet, känns detta sätt att säga och mena både produktivt och uppfriskande i en polariserad samtid där konstnärliga och politiska ståndpunkter – för att inte tala om identiteter – alltmer fångas i senkapitalismens strukturella-begreppsliga nät. Vid sidan av klimatkrisen kan jag knappast tänka mig ett mer angeläget ämne.

Pia Arke, Får bara beröras med tummen och lillfingret, 1999/2000. Pia Arkes kvarlåtenskap/Søren Arke Petersen, Köpenhamn. Photo: Daniel Zachrisson.

Diskussion