Det är väl känt att John Cage, trots sin anarkistiskt öppna hållning till ljud, aldrig förstod jazz och dess betydelse för den moderna konsten. Något som konstnären Arthur Jafa däremot klarsynt har skrivit om bland annat i sin hyllning av Jackson Pollock, en målare som, enligt Jafa, aldrig skulle ha kunnat göra sina action-målningar utan att ha lyssnat på jazz. «Han målar som en svart», skriver Jafa om Pollock. Jazzens loddjupa spår genom den moderna konsten och musikens historia – från John Coltrane, Sun Ra och Amiri Baraka till Jackson Pollock och Yvonne Rainer – ligger som ett raster över den sydafrikanske konstnären Kemang Wa Lehuleres utställning Bring Back Lost Love på Göteborgs konsthall.
Delvis genom konkreta referenser. På den stora väggteckningen Bring Back Lost Love (2021), ritad i vit krita mot svart bakgrund, som möter besökaren i konsthallens första och största rum, syns den fria improvisatoriska jazzens antites: fyra tomma notställ och ett notpapper fyllt med tre fjärdelstakter. På ett än mer explicit sätt refereras det till jazz i de färgrika och vackert inramade tuschteckningarna Elf 1–30 (2020) som konstnären, enligt väggtexten, gjort med sin moster utifrån jazzimprovisationsmetoden «rop och svar». Sophia Lehulere har gjort en teckning som Wa Lehulere sedan svarat på med en annan. Resultatet är ett slags enkla naturmotiv uppsatta i par som på håll ser ut att vara botaniska studier men vid närmre blick ligger närmare barnets föreställningsvärld.
Men framförallt finns den fria jazzens improvisatoriska struktur i de olika skulpturerna och installationernas komposition och juxtapositioner gentemot varandra. Det är en rytm som i mångt och mycket uppstår tack vare upprepandet av objekt och bruksföremål. Som de åtta välta skolstolarna i verket Gladiolous 2 (2021), och de spända skosnörena som likt kors håller samman stolarna och gör dem till ett slags monument bredvid de vita gipshänderna med knutna nävar och pekfingrar mot skyn.
Skosnörena och gipshänderna återkommer i Black Forest (2021) där skosnörena ligger på det sistamåltiden-liknande bordet som hänger från taket för att sedan borra sig ned i flaskor med sand under samma bord. De återkommande materialen som trä, krita och betong samt upprepandet av föremål som fågelholkar, skosnören och griffeltavlor skapar associationer mellan verken som förstärks av mina rörelser i utställningsrummen. Jag backar, går framåt, backar igen, går runt och fortsätter. Som besökare förflyttas jag på ett rytmiskt sätt i utställningen samtidigt som föremålen konnoterar resor, flykt och rörelser.
Utställningen utmärks av att de rumsstora skulpturinstallationerna som främst består av bruksföremål, vilka, på ett klassiskt avant-garde-manér, gjorts obrukbara. I väggverket Reddening of the Greens 2 (2021) har ett tiotal koffertar i läder hängts upp på en blåmålad vägg. Rakt igenom var och en av dem har en träkrycka tryckts in och runtomkring hänger fågelholkar med bara en vägg. Samtidigt som bruksföremålen och konsumtionsvarorna gör Wa Lehuleres verk konkreta och vardagliga, så reflekteras utställningens melankoliska titel i denna samling av nu oanvändbara objekt. Här är det inte bara konstens förmåga att vända saker upp och ned, och därigenom få oss att se dem, som är central. Nej, här är det som om föremålens oanvändbarhet också har något våldsamt och mörkt över sig. De har tagits sönder, kastats omkull och förvrängts.
Detta våld syns det dessutom spår av i verken. Det är som om något skedde i rummet precis innan jag kom in. Som om någon har vält stolarna i ett klassrum och sen försökt göra dom till en skyddsmur, eller slagit sönder porslinshundarna i When the Walls Fall, So Do the Writings on Them (2018) där splitter utgör skulpturens mittpunkt. Och där gamla skolbänkar ställts upp och ned och på ända som en skyddsmur runt om kring. En liknande känsla uppstår i Conference of the Birds (2017–2021) där flera notställ i ett barns höjd och fågelholkar utan väggar ligger utspridda huller om buller på golvet. De många svarta griffeltavlorna i samma verk, som snabbt har blivit målade på, förstärker känslan av att något just har skett och att besökaren kommer till platsen eller händelseförloppet aningen sent.
Rörelsen återkommer i de fem inramade målningarna på en av långsidorna i den stora salen. De får mig att tänka på Fluxukonstnären George Brechts abstrakta utforskande av måleri som ser snabbt och slumpmässigt ut. Men även om samma flyktiga känsla återfinns i Wa Lehuleres svarta och vita målningar med samlingsnamnet Canis Major (2018), så är det också något komponerat och vackert som träder fram i dem. På håll ser det ut som spår efter flyttfåglar på himlen som kommit ihop, åkt isär och flugit runt i olika formationer. Titeln på verket är latin för stjärnbilden Stora hund som endast kan ses från södra halvan av jordklotet, och tillsammans med andra verktitlar – som Gladiolois, vilket är en sydafrikansk blomma – ger de utställningen en specifik geografisk kontext.
Kontexten blir än mer tydligt i utställningens mest gömda verk, placerat på väggen precis bredvid entrén, på ett sätt som gör att man lätt går förbi det. Letter to the Nobel Committee (2016) är ett brev som konstnären tillsammans med Khwezi Mkhize skrev till den norska fredspriskommittén, i vilket de ber om att 1914-års inställda pris postumt delas ut till den sydafrikanska författaren och politikern Solomon Tshekisho Plaatje (1876–1932), som grundade vad som senare skulle bli African National Congress (ANC). Jag letar upp Tshekisho Plaatje på nätet och inser att det också är hans porträtt som dubblerats på den stora väggmålningen på andra sidan rummet i utställningen. Dessa två till synes gömda referenser gör helt plötsligt utforskandet av rörelser, historia, tid och rum till explicita politiska kommentarer till Sydafrikas djupt våldsamma historia. De välta stolarna i utställningsrummets mitt får också en ny innebörd. Skolan som en plats för reproduktion av kunskap, berättelser och historia har under apartheid utsatts för politiskt och fysiskt våld. Men här framställs skolan också som en institution som behöver välvas om till något nytt. Något som förstärks av verkets och utställningens många knutna gipshänder.
Ytterst pekar utställningen på att historien har en form som ständigt kan omformas. För trots att verken ger en känsla av spontant våld och förtryck, och av att något just har hänt, så är det lika uppenbart att de är varsamt komponerade och dramaturgiskt uppställda. Utställningen pendlar mellan dessa två tillstånd: det fria och det strikt komponerade, jazzen mot det rigida notpapperet. För varje form kräver en rörelse. Men Wa Lehulere tar inte ställning till om det är en fri eller en noga komponerad rörelse som är att föredra. Istället visar Bring Back Lost Love på hur historien är fylld av motsättningar mellan, å ena sidan, det stränga, strikta och rigida, och, å andra sidan, det fria, vilda och oordnade. Detta bekräftas kanske främst av de många återkommande porslinshundarna, som på samma gång är dekorationsföremål och symboler för ett djur som både vaktar och tar om hand. Vilket förstärker intrycket att Wa Lehuleres utställning är lika bombastisk, självsäker och monumental som skör, flyktig och fri.
