I lördags öppnade grupputställningen Malmö Sessions, ett samarrangemang av Erika Hellman, VD för fastighetsbolaget Gullringsbo Egendomar, och den Milanobaserade konsthandlaren Carl Kostyál. Utställningen visas i Spinneriet – ett före detta industrikvarter som utöver konstnärs-ateljéer rymmer kollektivverkstaden KKV Monumental, Lilith Performance Studio och Skånes Konstförening – och är inte bara ett tillfälle att visa «bildproduktion och gestaltning i den digitala eran», som det står i pressmeddelandet, utan också ett skyltfönster för fastighetsägaren Svenska Hus AB.
Företaget (ett dotterbolag till Gullringsbo) hade i ett av de många små rummen skamlöst nog installerat en informationsmonter med broschyrer om lämpliga hyresobjekt för kommersiella konstgallerier och frilanskontor. Detta är den första i en serie av utställningar i tomma lokaler i Malmö och Göteborg, och i samband med vernissagen släpptes en katalog över Gullringsbos konstsamling som Oscar Carlson från Issues Gallery i Stockholm varit redaktör för och vars inledning är skriven av Daniel Birnbaum, chef för Acute Art i London.
En handfull verk av de mer kända namnen i samlingen hade också inkluderats här, bland annat Alex Da Corte, Gina Beavers och Jon Rafman, samt Instagramkändisar som Chloe Wise och Austin Lee (båda var bland de konstnärer som flögs in för vernissagen). Men i stort har Malmö Sessions en tonvikt på emerging artists, varav de flesta är amerikaner och under trettio. Ett sådant fokus på yngre, mindre kända deltagare är kanske inte särskilt förvånande, då Kostyáls rykte till stor del bygger på att han «upptäckte» Helen Marten, vars internationella karriär lanserades – bara sex år innan hon vann Turnerpriset – med en separatutställning som invigde hans nuvarande lokaler på Saville Row i London. I en intervju för Stockholms Auktionsverk 2014 skröt Kostyál: «att köpa mycket tidigt innan någon annan tror på det är nog det som är roligast».
Av de 86 verken som visas i de före detta kontorslokalerna är en övervägande del måleri (verk stora nog att pryda ett konferensrum, och samtidigt utan alltför mycket krångel rymmas i en inredares skåpbil). Övervikten av expressionistiska gester och djärva färger förstärktes av öronbedövande dj-sets och en atmosfär under vernissagen som påminde om en konstmässa. Men vid sidan av de mer spektakulära inslagen, finns det även några omsorgsfulla presentationer baserade på spår av olika slag, såsom avlagd analog utrustning för tryck och reproduktion som lämnats kvar av de tidigare hyresgästerna. Bland dessa kan nämnas Sara Cwynars film som visas i ett före detta mörkrum (med röda lampor och allt) på vad som ser ut som en screentryck-skärm. Inte långt därifrån, i ett avlägset hörn där väggarna målats i en nyans av ockra, har en kommersiell illustration (ca. 1890) av Hilma af Klint ställts mot en gul skulptur av Éva Mag.
Men uppenbarligen handlar detta inte enbart om konst. Kostyáls status som en aktör i fastighets-branschen som «leker med konst», som en Malmöit uttryckte det, är väletablerad i Sverige. 2013 inledde han sin verksamhet med pop-up-utställningar i tomma lokaler i Stockholm. Den senaste hölls 2017 i klädföretaget Gants gamla högkvarter i Nacka Strand, i ett område som nu är under utveckling som Stockholm Fashion District. Detta är inte heller första gången som Kostyál har samarbetat med Hellman, enligt galleriets webbplats har de två arbetat tillsammans i snart tio år.
I samma text görs det ganska nedlåtande uttalandet att Malmö Sessions vill bidra till stadens «redan vitala konstscen». Vad består detta bidrag av, och vem, exakt, riktar det sig till? Svaren är tämligen uppenbara. Förutom en handfull studenter som anlitades som billig arbetskraft har arrangörerna inte engagerat några aktörer från det lokala konstlivet. Och, kanske än värre, inga Malmöbaserade konstnärer finns med bland de 51 utställarna. Utifrån projektets politiska ramar är det å andra sidan svårt att tänka sig att någon skulle ha tackat ja. Men som mitt sällskap konstaterade: i ett konstliv med begränsade karriärs- och utställningsmöjligheter, så skulle det vara svårt att avböja en sådan inbjudan. Som konsthistorikern Michael Sanchez har noterat så är «provinserna» ofta de som är mest sårbara för normativa impulser från globalismens alfastäder som London och New York. Det finns med andra ord inte bara estetiska utan rumsliga konsekvenser av de globala nätverksstrukturer, värderingsprocesser och marknadsmekanismer som Kostyál och hans följe representerar. Dessa kanske är mindre kännbara i Malmö – som utmärks av en självständig gör-det-själv-anda, och som, sedan Johan Berggren Gallery stängde förra året, lider en brist på kommersiella aktörer – än i exempelvis Stockholm. Än så länge, i alla fall. Effekterna av ett projekt som Malmö Sessions för Spinneriets nuvarande hyresgäster, för att inte tala om det omgivande bostadsområdet i Seved, är högst verkliga. Vilka dessa blir är i nuläget oklart (men enligt ett uttalande som Hellman gjorde till Sydsvenskan så kommer «just den här lokalen nog inte att bli en fortsatt utställningslokal»). Vilket väl i bästa fall betyder att utställningen är ett fåfängt projekt genomfört mot bättre vetande, och i värsta fall en spekulativ övning som stoltserar med konsten som ett verktyg för gentrifiering
Not: Artikeln är en översättning av det engelska originaltexten.