Virlani Hallbergs O från 2012 berättar historien om en överklassfamiljs inre spänningar. Filmen är ett triangeldrama där mannens instängda aggressioner, hustruns passiva bemötande och hushållerskans vardagsbestyr blir till en slags omsorgsfull, om än såpadrypande, studie i makt och psykologiskt våld. Jag minns filmen från Kungliga Konsthögskolans examensutställning 2012 för dess episka ambition och för hur den hänvisar till en hel tradition av familjeporträtt i film- och litteraturhistorien, hos Beauvoir, Fassbinder, Ibsen, Strindberg och många andra. En tradition där subjektets fria vilja ofta får stå tillbaka för kollektivets väl.
När Hallberg nu ställer ut på Riis i Stockholm finns endast fotografiska utdrag ur det tidigare familjedramat. Lite synd då mycket av den psykologiska laddningen, och därför också en mer rigorös problematisering av olika maktförhållanden, försvinner utan filmens dramaturgi. Men detta gör inte så mycket då auktoritära sammanhang skärskådas på ett än mer intressant sätt i Receding Triangular Square (2012), som visas i galleriets inre rum.
Betraktaren kastas här in i en cirkulär berättelse om livets bortträngda villkor. Filmen undersöker vilken plats jagets irrationella sidor – det omedvetna eller det andliga – har fått i dagens rationaliserade psykiatri i synnerhet, och i ett kapitalstyrt samhällsklimat i allmänhet. Svaret är inte helt oväntat att en läkarvetenskap som söker identifiera problem, ställa diagnos, och sedan ge adekvat, gärna snabb och kemisk, behandling inte förmår fästa tillräcklig uppmärksamhet vid eller förstå betydelsen av ett medvetandes ogreppbara eller imaginära.
I en 47-minuters video-loop ges de här problemen en kropp i form av en plats, Taiwan, och en historia: det senaste seklets västerländska inflytande på östra Asiens ekonomiska och vetenskapliga utveckling. Det är en fragmentarisk berättelse som bygger mycket på fördröjningar. Ljud och bild korrelerar sällan och långa pauser bryts endast av ett återkommande, mycket kort ljudspår. Manuset, som skrivits av Hallberg tillsammans med kulturteoretikern och psykologen Leon Tan, består av bearbetade intervjuer med människor med erfarenheter från alternativmedicin i mer eller mindre organiserade former. Fokus flyttas mellan reflexioner kring den inflytelserika Chicago-skolans ekonomer (som beräknade människans välbefinnande utefter vinstkalkyler) och olika alternativa psykologiska läror och institutioner där själen helas genom ritualer och sedan uppgår i en större värdslig och social enhet.
Ett koncept som Hallberg uttalat intresserat sig för är double bind-teorin, som utarbetades av antropologen Gregory Bateson på 50-talet, och som i korthet bygger på att förtryckande relationer uppstår i och med det underliggande krav på lydnad som finns implicit närvarande i olika former av kommunikation. Teorin har ofta fått beskriva just familjens språk. Ett typfall (hämtat ur Nationalencyklopedin) är exempelvis när en moder säger till sitt barn: «Gå nu och lägg dig, älskling, du är trött och behöver sova», vilket egentligen skulle betyda: «Försvinn, jag står inte ut med dig längre!»
Utställningen på Riis pekar ut just några sådana situationer, där omtanke och makt går hand i hand. Som i fallet O, där omsorgen är institutionaliserad genom äktenskapets förordningar och begränsningar, eller som i Receding Triangular Square, där den psykiatriska vården i sina ambitioner att bota istället är med och skapar en inhuman och tävlingsinriktad värld, som inte vill eller förmår se till människans inre liv. Det eftertänksamma och meditativa formspråket i Hallbergs komplexa analys av auktoritetens olika nivåer öppnar på så vis för en vidare reflektion kring hur välviljan kan missbrukas i såväl gemenskapens som vetenskapens namn.
